Jesu wänligt lockande och troget warnande röst till Barnen och Ungdomen.
Luc. 18:16. Men Jesus kallade
dem till sig och sade:
Låten barnen komma till mig.
1.
Till mig, — så ropar Jesus än, —
Till mig låt barnen komma:
Jag är ju deras bästa wän,
Och har till deras fromma
Sjelf blifwit barn, känt deras nöd,
Och så dem frälst från synd och död, —
Blott de mig vilja höra.
2.
Jag är för dem på korset död
Och har mitt blod utgjutit,
Dermed jag släckt Guds wredes glöd
Och fridsförbundet slutit.
Jag gjort dem till Guds barn igen,
Och kallar dem till sällheten:
Till mig, I alle, komme.
3.
Till mig, ej till den onda werld
Och desz fåfängligheter:
Hon lockar dig med idel flärd,
Ehuru stort det heter.
Alltså, mitt barn, slut ögat till
För hennes lustspel, ty hon will
Dig i förderfwet störta.
4.
Hon bjuder dig lust, ära, prakt,
Fröjd, skönhet, ro och håfwor;
Men om du derpå wäl her akt,
Du köps med desza gåfwor,
Att under satan bli en träl,
Som småningom, till kropp och själ,
Dermed till afgrund föres.
5.
Den wällust, werlden lefwer i,
Är innan kort förgäten:
Hur snart är ej desz fröjd förbi,
En läccker bit uppäten?
Och likwäl måste själen din
För desz skull gå i pinan in,
Med rika mannen lida.
6.
Werldsära, kärlek, lof och gunst,
Som med stor möda winnes,
Ej annat är än blott en dunst;
Den snart förwandlad finnes
I hän, förakt, sorg, jämmer, nöd,
Och fast man har det till sin död,
Dock ewigt armod följer.
7.
Werldsprakt och prål, ståt, herrlighet,
Desz prydnad, sköna kläder,
Är allt en bild, fåfänglighet,
Ej själen ewigt gläder:
Ty hon, när kroppen slås omkull
I jordens swarta stoft och mull,
För Gud skall naken ställas.
8.
Werldsskämt och löje, lek och fröjd
Ej lättar sorgfullt hjerta,
I längden ej dig gör förnöjd,
Men föder ewig smärta.
Din Skönhet, i sin största höjd,
Är snart förbi, i stoftet böjd,
Då du tjent ut hos werlden.
9.
Dig werlden bjuder ro och frid,
Fast hon ej annat gifwer,
Än grämelse, beswär och strid,
Och hwad till oro drifwer,
Och ger hon ro, så hwilar man
Wid afgrundsbrädden, dit hon kan
Dig ewigt störta neder.
10.
Desz skatter, egodelar, gods
Man med beswär måst söka,
Deröfwer wara swår till mods,
För att dem städse öka;
Och allt likwäl snart mistas kan,
Och hwad ej mistes, måste man
Dock allt i döden lemna.
11.
Mitt barn! se, detta är en del,
Som werlden dig kan gifwa;
Igenkän hennes falska spel,
Om du wid lif will blifwa,
Och ej en gång från Domarnas thron
De orden med förfärllig ton:
"Går bort från mig", will höra.
12.
Än ropar jag med ljuflig röst:
Mitt barn! till mig du skynde:
Jag ger långt mer till själens tröst, —
I walet du ej synde.
Hwad werlden stolt tillbjuder dig,
Är skugga blott: du blott i mig
Det sanna goda finner.
13.
Den wällust, som jag droppwis här
De fromma hjertan gifwer,
Ren, innerlig och kraftig är;
Ej någon den beskrifwer.
Och är min kärlek ljuflig nu,
Hwad skall då bli, när ewigt du
Ur wällustströmmar dricker?
14.
Hos mig finns ära hög och klar:
Jag ärar dem mig ära;
Och den på jorden ringa war,
Skall jag min nåd beskära.
Jag står i nöd och död dig bi,
Ur hwarje fängelse gör dig fri,
I hwarje strid ger seger.
15.
Jag will din själ med helighet
Och ädla dygder smycka,
Tills, som min brud, i ewighet
Du njuter himmelsk lycka.
Din kropp som förr så bräcklig war,
Skall också uppstå skön och klar,
I andanom förnyad.
16.
Hos mig den sanna fröjd du får,
Som werlden ej kan störa,
Som uti kors och nöd består
Och ingen död skall röra.
Förgänglig skönhet du försmå,
Så skall af mig du fägring få,
Hwars blomma aldrig wisznar
17.
Jag är en fast och säker stad,
Dit själen tryggt kan ila.
Från olycksstorm och fruktan, glad
Uti mitt sköte hwila.
Har du i werlden ingen hamn,
Wälan! så skynda i min famn,
Så skall du hwila finna.
18.
Min rikedom är ständigt god:
Ej oro den medförer;
Ej rost, ej tjuf, ej eld, ej flod
Den någonsin förstörer.
Ett himmelrike helt jag ger,
Med kungaskatter många fler,
Än du förmå att räkna.
19.
Så se, hwad jag, din Jesus, är;
Förstå min kärleks mening;
Och följ, då jag dig kallar här,
Slut nära wår förening.
Min ljufwa kallelse antag,
Så skall du ock på domedag
"Kom hit till mig" få höra.
20.
När werlden med sin lust och prakt
I elden då förbrinner,
Du frälst och räddad, till mig bragt,
En ewig sällhet finner;
Uti mitt rike du då har
Ditt hem — jag dig i famnen tar,
Och händren på dig lägger (Marc. 10:16).
21.
Din ungdomstid här nere är,
Desz kraft åt mig bewara:
Se blott den lön, jag åt dig bär;
låt sken och skugga fara.
Låt fruktlöst ingen stund förgå,
Och, innan döden komma må,
Min son gif mig ditt hjerta (Ordspr. 13:26).
22.
Med själ och hjerta slut dig till
De frommas lilla skara,
Med hwilka du en Engel will
Hos mig i himlen wara.
För wägens mödor bäfwa ej:
Du är ej lemnad ensam — nej,
Dig mina Englar leda.
