O du, min nya kära frack,
Hvad jag med skäl ditt värde prisar!
För din skull man mig aktning visar
Bland både bättre folk och pack.
O, du, min nya kära frack,
Hvad jag med skäl ditt värde prisar!
Jag låg för hela verlden gömd:
Med all den lärda håg, mig brände
Att blifva rosad och berömd,
Blef jag dock efter rocken dömd.
Min inre halt ej någon kände,
Mitt vett till ingen fördel lände,
Min lärdom gjordes spott och hån,
Ty hvart jag kom, jag snillets son,
Så fick jag höra längst i vrån,
Der alla ryggen till mig vände:
»Han är en narr — det syns väl på’n!;
Ett slikt förakt mig borde röra,
Ty, med allsköns filosofi,
Hvad harm likväl det måste göra
Att ständigt så beskrattad bli!
Jag då begynte eftertänka
Hur som förtjensten ock ibland
Betarfvar hjelp af skräddarns hand
Att kunna visa sig och blänka.
Jag började min omsorg sänka
Till saker, som en lärd försmår,
Och fann att dunet i mitt hår
Min hjessäs lager skulle kränka.
Jag ville följa modets lag —
Dock trodde likväl aldrig jag,
Att blott en rock af bättre slag
Mig skulle sådan framgång skänka.
Men du, min oskattbara frack,
Hvad jag med skäl ditt värde prisar!
Dig ensam är jag skyldig tack
Att jag ej skuffas mer af pack
Och att hans nåd mig nåd bevisar.
Ty sedan jag dig lyckligt bär,
Jag undgått i hans förmak dröja
Med sällskap utaf slöddret der
Och i min ångst för Pål och Per
Min stackars rygg till stoftet böja.
Ja, i min ytas nya skick
Man börjat med förundran röja
En art af snille i min blick;
Och äfven nyss jag höra fick
Från några af de skönas skara:
»Den karln tycks verkligt hygglig vara,
Och det syns grant att han är qvick!»
Corihna, som mig så föraktat,
Som fann mig så pedant och lärd,
Tycks, sedan hon mig nu betraktat,
Mig finna temligt älskansvärd —
Snart blir, jag hoppas, mig beskärd
Den lycka, som jag eftertraktat.
O, du, min nya kära frack,
Hvad jag med skäl ditt värde prisar!
För din skull hon mig godhet visar:
Min kärlek mer ej kallas snack.
O, du, min nya kära frack,
Jag dig för all min lycka prisar!
