Tillegnan
| ← Än är det tid |
|
“Ack, säg mig, hvar är du?“ → |
Här jag bundit tillsamman en krans af vissnade rosor,
Fordom skänkta åt dig. Nog du dem känner igen.
Färgernas friskhet och luktens de mist; men kanske i minnet
Rodna och dofta de ljuft än för din älskande själ.
Vredgas blott icke, att hvad som var ditt ny göres till allas!
Så har det gått med mig sjelf; ändock är jag ju din.