En fruktansvärd olycka är ämnet för min sång,
som jag för allmänheten nu kväder denna gång,
och därför sorgens toner det endast kan väl bli
då ännu det genljuder av nöd och ångestskri.
Titanic är ej mera, det funnit har sin grav
med sina ombordvarande på det vida hav.
En bubbla knappast synes där virveln mäktigt sjöd
som bringade åt tusen en så oväntad död.
Titanic, jättebåten så majestätiskt stor
har allting så förstklassigt, på säkerhet man tror,
och då den lugnt och ståtligt därför nu lämnat land
den inger tillförsikt och ej fruktan minsta grand.
Sin första tur den gjorde på havets blåa våg,
och kapten Smith så stolt på sitt vackra fartyg såg.
Han tänkte, segervisst ska den plöja böljan blå
och trotsa alla hinder och målet snarast nå.
Men så stod det ej skrivet i ödets stora bok,
och så den stora farten var kanske ej så klok.
Kaptenen ville visa om kampen dock blev hård
Titanic vore mäktig att slå ett stort rekord.
Men ack, naturens makter ej någon trotsa kan,
Titanic aldrig målet för första resan hann.
Ett isberg kom i vägen och snart låg Titanic
så redlös där på vågen i ramponerat skick.
Och ifrån tusen strupar nu höres ack och ve
och ingen kunde räddning i villervallan se.
Fast man till räddningsbåtarna raskt och manligt tog
så de till tvenne tusende mänskor ej förslog.
Men trådlös telegraf var nu ett välsignat ting
och nödrop ifrån Titanic spredos vitt omkring.
Och många andra fartyg till hjälp nu skyndade
men just på grund av avståndet hjälp ej kunde ge.
Kapten och officerarna gjorde dock sin plikt
och lyda dem vid sådant tillfälle är av vikt.
Så många som var möjligt att rädda livet på
av kvinnor och av barn nu i båtar fingo gå.
Carpathia det blev först förunnat komma fram
och att här hjälp behövdes man tydligt ock förnam.
Och många hundra räddades från att gå i kvav
men ack, så gingo tusen i en för tidig grav.
Gråt mänskobarn vid tanken på denna katastrof
och glöm ej åt försynen att ägna tack och lov
för det en bror, en syster, en moder och en far
ej med ombord på Titanics första resa var.
