Tony växer upp/Kapitel 01

[ 7 ]

I.

Jag minns ej mer, vid vilken tidpunkt av mitt liv som jag först blev medveten om min mors ögon. När jag söker tillbaka in i det töckenhöljda, men färgskiftande land, som är min barndom, möter jag strax dessa ögon, som äro bleka och skimrande likt underbara smycken och som se på mig utan att se mig. Det förefaller mig nu, som vore det mina egna tankar och fantasier, som drömde bakom deras blick, och visste jag ej, att min mors namn sedan länge står inristat på en vit sten över en gravkulle, skulle jag mest vara böjd för att tro, att även hon blott varit en av alla dessa fantasigestalter, som omgåvo mig från den stund jag började uppfatta tingen omkring mig och som stundom omärkligt gledo samman med dem.

Hon brukade sitta i en av de djupa fönstersmygarna i sitt rum, och medan jag lekte på golvet vid hennes fötter, dröjde hon där tyst timme efter timme, med sina drömmande ögon [ 8 ]riktade på den lilla rödhåriga flickan och med de smala händerna orörliga vilande i knäet. I min barnsliga inbillning omspann jag denna tysta kvinna med en sagogloria. När solen lyste, var hon en fe, som satts att vakta det stora rummet; i sypåsen som hängde, städse oöppnad, över länstolens karm, förvarades skatter, som engång skulle komma mig, ja till och med Pa, att skrika av förtjusning. Ofta hände det, att jag med klappande hjärta smög mig på tå genom korridoren och försiktigt öppnade dörren för att uppfånga en skymt av härligheten; och fastän jag ständigt blev besviken, varade det ej länge, förrän jag gjorde om försöket. Men dystra, skymmande eftermiddagar och sollösa dagar, då regnet hällde ned och slätten utanför låg grå, var jag ej säker på att ej min mor var en häxa och att ej ögonen plötsligt skulle spruta eld och händerna krökas som klor. Sådana dagar lekte jag stilla i ett hörn av rummet och kastade skygga blickar bort mot de mörknande rutorna. Ibland kröp jag upp på en stol mitt emot henne och kunde så långa stunder sitta och betrakta henne. Jag frågade aldrig, varför min mor var sådan och ej liknade andra kvinnor, som logo och skämtade och talade med glada, högljudda röster: det föll mig ej alls in, att hon [ 9 ]kunde vara som de andra. Ännu långt senare, när min far först försökte förklara för mig den sjukdom, som led efter led förföljt hans hustrus släkt likt ett straffande gissel, vars slag jag ibland känner i mitt eget blod, fattade jag intet av detta. Jag börjar fatta något därav nu.

Jag börjar nu förstå alla dessa ting, och det är för att rätt tränga in i deras betydelse och sammanhang, som jag vill för mig själv nedskriva min ungdoms händelser. Ty jag är ännu ung, och om jag blir mycket äldre, vet jag icke.