Tony växer upp/Kapitel 04
| ← Kapitel 3 |
|
Kapitel 5 → |
IV.
I barnkammaren hade Pa själv gjort ritningen till möblerna. De voro i ljusa färger, och på en stor stol vid fönstret var en tupp snidad. Denna tupp var min förtjusning. Eftersom den ständigt såg ut genom fönstret, vilket jag ej kunde göra utan att klättra upp på fönsterkarmen, hade den reda på allt som hände i trädgården och ute på vägen, och jag tyckte, att den under dagens lopp svällde och blev allt tjockare, sprängfylld av hemligheter.
Om kvällarna, då ljuslågan fladdrade från byrån, blev barnkammaren som förvandlad. Det var inte samma rum, som solen lyste in i om morgonen och på vars fönsterbräde duvorna kuttrade. Sedan jag lagt mig, brukade Lova gå och ordna i rummet, och jag låg och stirrade på gummans skugga som gled utefter väggarna, ibland underligt stor och förvrängd med putande läppar och kullrig panna, ibland så liten och svart, som om någon av dvärgfolket brådskande kilat förbi. De glidande skuggorna på väggarna, de mörka vrårna, dit jag ej vågade titta, alltsammans skapade en stämning som man helst ville somna ifrån.
Det var Pa, som alltid släckte ljuset på byrån. Då jag hörde hans steg i trappan, försvann min rädsla för väggens skuggspel. Han satte sig vid min säng, och jag läste högt och entonigt:
Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder.
står min lycka i Guds händer.
Jag tänkte inte på vad jag läste, ty jag hade läst den gamla strofen så många gånger, att orden förlorat det nyas tjuskraft. När jag först lärde mig den, hade jag grubblat över orden: »Vart jag mig i världen vänder», och jag såg då alltid för mig ett stort kök och hur man på en bakspade vände tunna brödkakor; jag måtte ha sett det någon gång på landet. Men nu tänkte jag inte ens på de tunna brödkakorna, utan gled likgiltigt över orden.