Tony växer upp/Kapitel 11

[ 50 ]

XI.

Börjar våren för ett barn med att sandgångarna bli fina och torra så att man kan rita hage på dem, eller börjar den med att man får gå utan kavaj? Båda sakerna äro lika otåligt eftersträvade, men jag tror dock, när jag närmare tänker på saken, att våren börjar med att man kan rita hage. Att hoppa hage är en rolig lek, ty det är ej nödvändigt att vara två, utan man kan låtsa en medspelare och reda sig utmärkt ensam.

Jag låtsade vanligtvis att jag hade en inbillad lekkamrat. Jag visste precis, hur hon såg ut. Hon hette Eyvor, och hon var inte större än jag, med svarta ögon och en litet missnöjd min; ty hon hade en olycklig benägenhet för att ständigt förlora. Jag flyttade hennes lilla sten från ruta till ruta, men hon förlorade ändå, och denna flicka som sprungit upp ur min inbillning blev till sist så levande för mig, att hennes missnöjda min och hennes tårar förorsakade mig verkliga samvetsförebråelser varje gång jag vann.

Denna min förmåga att låtsa personer gör att jag, när jag ser tillbaka på barndomen, har [ 51 ]riktigt svårt för att skilja de låtsade och de verkliga åt.

Eyvor var bara en av de många. Mannen i trädet, som var liten med ett stort rynkigt gubbansikte, hörde också till dem. Så fanns det en liten ljus och behaglig älvavarelse, som vackra dagar red in på solstrålarna i mitt rum och viskade en hel massa lustiga saker i örat på mig strax innan jag vaknade. I detsamma jag slog upp ögonen såg jag, ännu sömndrucken, huru något vitt fladdrade förbi gardinen ut genom fönstret; och då visste jag, vem som varit inne i rummet.

På sätt och vis ansåg jag att den gamle trädgårdsmästaren och mannen i trädet voro släkt med varandra. Trädgårdsmästaren och jag voro goda vänner. Hans ögon voro så ljusa att de sågo nästan blinda ut, och hans rygg hade en liten krökning som om den plötsligt stelnat, då han böjt sig ned för att platta till jorden kring någon växt.

De tidiga vårdagarna, då vita duniga moln flögo som jättefjärilar över den blå himlaytan, spatserade jag efter trädgårdsmästaren, som sådde och vattnade. Av det lilla fröet som kastades ned i jorden blev en vacker blomma. Det var inte något så besynnerligt i detta. [ 52 ]Märkvärdigare saker än så hände i min egen värld. Det var bara underligt att ej blomman kom upp genast. Trädgårdsmästaren tyckte inte heller att det var så märkvärdigt. Han hade varje år sått och vattnat, och varje år hade de vackra blommorna kommit upp. Han visade mig fröpåsarna.

— Det är luktärter och det reseda och det ringblommor! sade han, och jag nickade förnumstligt.

Redan såg jag hela trädgården fylld av blommor.