Tony växer upp/Kapitel 14
| ← Kapitel 13 |
|
Kapitel 15 → |
XIV.
Hela skolan var genomsyrad av en extatisk kärlek till hednamissionen. På varje kateder stod en liten sparbössa för hedningarna, och det hände ej att en missionär kom till staden utan att vi, små och stora, samlades i bönsalen för att höra resenärens berättelser om livet därute. Man sydde kläder till hednabarnen, och varje jul skickades paket från eleverna till de fjärran landen, och till tack fingo vi brev från Sara och Mituska och allt vad de hette, brev som missionärerna varit så snälla att skriva åt dem och som lästes upp under stor rörelse. Man talade nog även litet om lappbarnen och nöden i Norrland, men ingenting kunde uppväcka ett sådant intresse som de små ullhåriga svartingarna.
Det var i synnerhet en av lärarinnorna, som omfattade hednamissionen på ett sätt så att man tyckte sig riktigt kunna se, hur hennes hjärta blödde för alla dem som inte kände Gud. Hon var inte vacker att se på, med stora näsborrar som tycktes andas och vibrera då hon talade och med håret så stramt tillbakastruket från pannan, att jag inom mig undrade, om det ej gjorde bra ont i hennes hårrötter. Jag brukade sitta och stirra på henne, till dess det föreföll mig, som om hon själv vore en av de där olyckliga varelserna, ty då hon talade fick hon alltid tårar i ögonen, och näsan blev alldeles röd.
Alla dessa berättelser uppfyllde snart även mig med kärlek till de arma svarta barnen, och mina tankar sysslade en tid ständigt med dem. Tanten brukade också tala om hur de som blivit missionärer tydligt känt sig kallade därtill av Gud. Inom kort gick jag i en ständig rädsla för att jag plötsligt skulle få höra Guds röst kalla mig till missionen.
På den tiden kände jag ännn så litet till Gud. I min fantasi var han en sträng herre med svart skägg och dystra ögon. Jag älskade visserligen hednabarnen, men tanken att jag för deras skull kunde nödgas resa hemifrån och lämna far och trädgården och moster Amelie och soldaterna på kaserngården och kanske aldrig få tillfälle att se min mor le, gjorde att min första rädsla växte till en panisk förskräckelse. När Pa släckt ljuset om kvällarna, dansade de svarta små hednabarnen med lysande ögon kring min säng. Det hjälpte ej att jag kröp under täcket. Jag tyckte mig känna hur deras händer trevade över hela min kropp, och jag knep ihop ögonen och satte händerna för öronen medan hjärtat slog vilt.
En dag kallade mig Gud.
Jag gick i trädgården. Löven hade börjat skifta i gult efter ett par frostnätter, och genom grenarnas valv såg jag den blå himlen. Plötsligt kände jag att något försiggick i min själ Jag blev iskall och stod stilla. Hednabarnen! tänkte jag förtvivlad. Med ens tyckte jag, att en röst ropade inom mig:
— Ut till hedningarna! Ut!
Det var Guds röst. I nästa ögonblick vände jag och rusade in i huset. Jag kom rätt i armarna på moster Amelie, som varit på besök hos Pa.
— Vad är det? hörde jag hennes glada röst säga.
— Jag skall bli missionär! nästan gallskrek jag.
Och jag grät i hennes famn och stammade så småningom fram hela historien om hednabarnen och Guds kallelse. Det tog lång tid, innan hon kunde trösta mig. Men hon lyckades till slut övertyga mig om att Gud visst inte ville skicka ut mig till hednalanden. Och fastän jag under en lång tid framåt ej var riktigt säker för Guds röst, dansade inte längre de små svarta barnen kring min säng om kvällarna.