Tony växer upp/Kapitel 27

XXVII.

Jag tror att det var denna sommar, som den egendomliga händelse inträffade, vilken gav mig en ännu djupare förnimmelse av släktskapen med moster Amelie.

Det var en solskensdag, brännande het med hotande åska vid horisonten. Svavelfärgade moln med skarpvita kanter döko upp och [ 146 ]drevo bort igen, och man hörde ett doft muller i fjärran.

Vid middagen saknades moster Amelie. Hon hade gått ut tidigt på förmiddagen för att plocka svamp som växte ymnigt i den vidsträckta tallskogen, men ingen hade sett henne komma igen. Morbror John blev genast orolig. Han kunde inte äta. Han gick från fönster till fönster och stirrade på åskmolnen som om han velat förgöra dem med blotta blicken, och hans oro smittade snart även mig. När morbror sprang nedför trappan, följde jag efter. Strax bakom villan låg tallskogen, nu mörk i ovädrets skugga. Jag är säker på att om morbror John sett mig skulle han aldrig låtit mig gå in i skogen, men ängslig som han var ägnade han ej mig en tanke. Försiktigt stängde jag den gröna grinden bakom mig och tog en annan väg än den morbror valt.

Därinne under de höga tallarna var allt tyst. Den barrströdda stigen var hal som en isbana, och på stenarna växte grå mossa, vari gula tallbarr lågo inbäddade, och längre in i skogen skymtade jag röda lingon i riklig mängd. Dagens hetta ångade upp ur marken och kom skogsdoften alt kännas kvävande stark. Betryckt och ängslig vandrade jag framåt, tyckte mig [ 147 ]känna dystra ögon betrakta mig från alla håll och kastade förskräckta blickar på en stor grå sten som liknade en jätterygg.

Jag vet inte, hur länge jag gick där. Stigarna korsade oupphörligt varandra, och jag vek in på varenda stig jag träffade på. Åskvädret kom allt närmare, och jag visste inte längre, hur jag skulle gå för att komma hem. Såg jag upp, mötte min blick endast tunga moln, och skogens tystnad gjorde mig rädd. Så ensam jag var! Endast de dystra ögonen förföljde mig alltjämt, men vände jag mig om, såg jag intet annat än höga träd och mossiga stenar.

Då fick jag plötsligt syn på moster Amelie. Hon satt på en sten med händerna vilande i knäet, och när jag kom närmare, klack det till i mitt hjärta, ty hennes ögon hade samma uttryck som min mors. Jag tror att det var min förtvivlade gråt, som återkallade hennes själ till livets vanliga färdevägar. Hon såg på mig ett ögonblick, som om hon inte riktigt kände igen mig, och därpå sade hon med en röst helt olik hennes vanliga:

— Jag har varit så långt borta.

— Å, moster Amelie, utbrast jag, morbror och jag ha sökt dig överallt.

I detta ögonblick skar en blixt mellan träden, [ 148 ]och åskans mullrande ljöd nu närmare än förut. Moster Amelie steg upp och tog min hand.

— Det är visst åt det där hållet vi skola gå! sade hon med sin vanliga röst, och vi började vandra hemåt.

Medan vi gingo tysta, tänkte jag på min fars saga. Det var en saga, det var visserligen sant, men mors ögon voro verklighet, och verklighet var också moster Amelies blick nyss. Det var första gången, som skräcken för skuggan blev medveten inom mig. Och att känna denna rädsla var förfärligare än att gå ensam i en stor skog, där onda ögon lysa emot en bakom varje sten, medan blixten skär fram mellan trädstammarna och åskan mullrar över ens huvud.