←  Kapitel 67
Tonys läroår
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 68
Kapitel 69  →


[ 361 ]

LXVIII.

Efter den dagen då Herberts mor berättat om den där lille gossen var det, som om mitt sinne blivit lättare och gladare, och därigenom blev också Herberts och min samvaro bättre.

[ 362 ]Van som jag var att tala med Herbert om allt vad jag tänkte på, började jag nu också tala med honom om det barn jag en gång längtade att få hålla i mina armar. Och då var det, som om han såge mig med nya ögon. Han kunde icke låta bli att fortsätta med att uppfostra mig, men då jag talade om barnet lyssnade han utan att kritisera. Tryckta intill varandra i skymningen, talade vi om det liv vi en gång gemensamt skulle skapa. Men på samma gång som denna tanke kändes renande och ljuvlig, eggade den alla mina sinnen, och luften blev hetare omkring mig.

Herbert däremot sysslade helt objektivt med detta. Han talade om fåglarnas och blommornas liv, om den intima föreningen, som ledde till att nya skapade varelser ständigt frambringades; men handen som slöt sig om min kramade icke, och då han kysste mig, kändes det, som om ett par blomblad berört min panna.

Ensam med mig själv, kunde jag då i vild saknad smeka mina händer och min kropp med brännande fingrar, och jag såg ivrigt in i spegeln, som om jag där mött en annans blick, som betraktade mig med samma längtan och åtrå, som mina egna ögon voro fyllda av.