Tor Hedberg Dikter 1896/Soluppgång
← Vårregn |
|
Återseende → |
Soluppgång.
Under himlens purpurbrand
ligga tysta sjö och land,
det är gryningsstunden.
Snöig gren och frosthvit kvist
teckna sig så segervisst
mot den röda grunden.
Riddarn står vid fönsterkarm,
lyssnar efter stridens larm,
trampar golfvets tilja.
Men en smal och snöhvit hand
kyler mildt hans pannas brand,
böjer mjukt hans vilja.
Riddarn sätter horn till mun,
blåser vildt i gryningsstund,
öfver nejd som tiger.
Tonen klingar, klar och spröd,
branden slocknar, gyllenröd
solen sakta stiger.