Tor Hedberg Dikter 1896/Vid snögränsen
| ← Höstsång |
|
Babelstornet → |
Vid snögränsen.
Tanke, du som utan vänner
branta pilgrimsvägen går,
jag din tysta svaghet känner,
jag lagt fingret på ditt sår!
Jag har tydt den sorg, som skänker
skymning åt din spejarblick,
och jag vet, hvarför du sänker
hjässan med en brottslings skick.
Du en hemlig kärlek gömmer
under kåpans grofva veck,
och du svärmar än och drömmer
månskensdrömmar, stackars gäck!
Svept i sliten älskarkappa
har jag sett dig, om du tror,
nattetid på porten klappa,
där den sköna lögnen bor.
Än på dina läppar bäfvar
hennes heta älskogssmek,
än för dina sinnen sväfvar
hennes lemmars fagra lek.
Än på dina sträfva kinder
glöda hennes kyssars spår,
och din mannastyrka binder
doften från den skönas hår.
Månget bländverk du sett brista
och din blick blef mera ljus,
men du har ej mod att mista
minnet af ditt skönhetsrus.
Dock, det dagas, — vinden biter
skarpare än skökans kyss,
omildt den i kransen sliter,
panten, som du röfvat nyss.
Obevekligt klar sig hvälfver
högblå himmel öfver dig,
frostens bleka blomma skälfver
som ett varsel på din stig.
Frost och storm och sol behöfvas,
förr än fri och stark du står,
kransens skönhet måste röfvas,
blad för blad, där fram du går.
Då du vunnit mod att plocka
kransens sista ros i sär,
då skall alpens hvita klocka
visa dig hvart stigen bär.
Då det sista kärleksbandet
faller brustet till din fot,
skall i fjärran framtidslandet
härligt hägra dig emot.
Då du mäktat att betvinga
sista drömmen i ditt sinn,
skall den rena rymden ringa
helgens ljusa morgon in.