En vacker hustru hette Tora,
tog sin dotter uti skola, sade:
"Hör och lär av mig!
En gång, när du bliver kvinna,
skall du detta väl besinna,
att det ock skall gagna dig!
Det var i går på kyrkovägen,
kom vår granne, var så trägen,
frågad' mig trohjärtelig
efter dina år och ålder.
Inte vet jag, vad det våller,
utan han visst älskar dig.
Jag ej annat kunde svara
än det, som jag sant vet vara,
att du blir snart nitton år.
Kerstin bliver ock snart sexton,
fast hon är ej stor till växten,
Malin tolv i denna vår.
Samma dag, som Jöns blev födder,
då blev gamle prosten döder,
jag minns, som det var i går;
vårfrudag i år, som kommer,
den som faller in i sommar,
blir han två och tjugu år.
Han lär komma hit i morgon
med sin häst, stövlar och sporrar.
Och, om än han dig begär,
skall du honom hövligt svara!
Gud, vår herre, eder para,
och er sina nåd beskär!
Jag första gången honom tvagit,
första skjortan och pådragit,
tagit ock från modrens knä,
sedan ock till dopet dragit,
var han åter blivit tvagen,
plantad in livsens trä.
Sedan honom mycket givit,
som jag icke allt uppskrivit,
ännu mera skall han få;
han skall få min äldsta flicka.
Gud giv honom råd och lycka!
Kom nu Karin, hör härpå!
Först för allting skall du lära:
Dina nycklar skall du bära
för din´ kistor, skåp och skrin!
I huset skall du trogen vara
såsom fordom gamla Sara,
underdånig mannen din!
Med din man skall du ej träta,
honom ej till ondska reta,
giv nu akt, hör mig och lär!
Detta skall du väl besinna
och var morgon dig påminna:
I sitt hus han husbond' är!
När hönan vill för hanen gala,
kvinnan vill för mannen tala,
det kan aldrig gå i lås;
därav komma många trätor,
som den onde då framsätter,
att de rivas och de slåss.
Du skall ej i huset lida
de, som skor för skvaller slita,
fast det vore Sankte Knut!
Sjung den visan, när de komma,
hava sladderfulla tungor,
strax går sladderkonan ut!
Du ska hålla rent i huset,
pottor, pannor, fat och kruset,
bordet vitt som elfenben,
ugnen skall du också limma,
att han skall i huset glimma,
som han vor' av marmorsten!
Sedan skall du hemma bliva,
ej i främmand' stugor driva,
såsom grannens moder var!
När hon sist i stugan rände,
alla svinen, de uppvände
allt det, som då hemma var.
Inga andra seder föra!
Slit de kläder, du kan göra:
Fyrtråd, vallmar, vitt och svart!
Ty det brokigt och det randigt
äro mycket oförståndigt
och av en ostadig art.
Du skall ej på mannen pocka,
när du ser en gyckeldocka,
klädder över råd och stånd!
Ty den kvinna mannen gläder,
som är nöjder med de kläder,
som hon själver göra månd'.
Mången åsna utom staden,
som ej vore värder maten,
kan ej spinna en ten garn.
Fast hon har två vita nävar,
kan hon ej en skjorta väva
eller ett par strumpeband.
Du skall icke noger vara,
icke heller maten spara
för dem, du haver i ditt bröd!
Se på deras barn, som svälta,
att de askekakor älta,
steka dem på eld och glöd!
Du skall icke heller slösa,
såsom de ur bäckar ösa,
du skall hava i förråd!
Tänk, att året har tolv månar,
sedan får du bettla, låna
allt det, du skall hålla på!
Du skall icke barnen höra,
när de posten ha att föra
från din granne, där han bor!
Straffa dem med riset hemma,
ty det är en viser kvinna,
som ej barnaposter tror!
Du skall också barnen lära
det, som länder till Guds ära,
läsa, skriva excellent!
Sedan vet de därom tala,
när du genom dödsens dvala
haver dig ifrån dem vänt.
Om du nånsin dörren stänger
för den fattige, som tränger,
den som söker efter bröd,
lärer Gud detsamma göra,
stänga sina nådesdörrar
för din själ, när du blir död.
Du skall löna dem, dig tjäna,
dina pigor, dina drängar,
förrän solen nedergår!
Om du deras lön förvänder,
är en post, som hastigt ränder,
inför Herren skriven står.
Du skall sist i sängen vara
och din' fötter intet spara,
om och om i huset gå:
Se, om dörrarna ä lyckta,
se, om eld och ljus ä släckta,
intet pigan lita på!
De, som uti landet vandra
från det ena hus till andra,
de som roffa, de som spå,
skall du aldrig efter löpa
eller lycka av dem köpa,
Gud bevare dig därifrå!
Du skall flitigt gå i kyrkan,
kropp och själ till kraft och styrka,
gärna höra Herrans ord:
Aldrig skall du glömma detta
och min lärdom ej förgäta,
när jag vilar under jord!
Du skall också andra mätta,
ej allena brödet äta!
Ty en viser kvinna kan
vid sin' givna tillfälle
och på vitt bekanta ställe
hyend' få under sin man.
När som du vill mat tillreda,
skall du alltid duken breda,
ty det kan du väl förmå:
Är din mors och mormors seder,
är också din egen heder,
om du vill mig rätt förstå!
Du skall aldrig sorgsen synas,
fastän sorgen kan begynnas,
som den långe Lusse natt!
Tänk, att sorgemoln försvinner,
när som solen, den upprinner!
Vi har fått vår Jesum fatt.
Mera har jag ej att lära.
När som de min ben utbära,
jag skall sluta mina år,
skall du lära barnen dina,
som jag gjorde nu med mina,
som i visan skrivet står!"
