Tre män i en båt/Kap 19

←  Kapitel XVIII

Tre män i en båt av Jerome K. Jerome

Kapitel XIX

Oxford. — Montmorencys uppfattning om Himmelriket. — Hyrbåtar uppströms, deras användbarhet och fördelar. — ”Themsens stolthet”. — Förändringar i väderleken. — Floden under olika förhållanden. — Inte en glad afton. — Längtan efter det ouppnåeliga. — Glada samtal. — George underhåller oss på banjo. — En sorgsen melodi. — Ytterligare en våt dag. — Flykten. — En liten supé och en skål.

Vi tillbringade två mycket trevliga dagar i Oxford. Det finns gott om hundar i staden Oxford. Montmorency slogs elva gånger den första dagen och fjorton den andra och ansåg helt tydligt att han hamnat i Himmelriket.

Bland folk alltför av naturen svaga, eller av naturen alltför lata, vilketdera det nu är, för att klara av att ro uppströms, är det vanligt att man hyr en båt i Oxford, för att ro medströms. För energiska personer är dock resan uppströms att föredra. Det kan inte vara nyttigt att alltid följa med strömmen. Det finns mer tillfredsställelse att vinna genom att bryta ryggen på sig själv vid årorna, kämpa mot strömmen, vinnande över den — åtminstone upplever jag saken så, då Harris och George ror och jag styr.

Till dem som överväger att låta Oxford utgöra startplats, vill jag säga: Ta med er egen båt — såvida ni inte, naturligtvis, kan ta någon annans båt utan uppenbar risk att bli ertappade. Båtarna som finns för uthyrning på Themsen ovanför Marlow är, som regel, mycket bra båtar. De är tämligen vattentäta; och så länge de behandlas försiktigt, går de mycket sällan söner, eller sjunker. Det finns sittplatser i dem och de är kompletta med alla nödvändiga attiraljer — eller nästan alla — för att ni skall kunna ro och styra dem.

Men de är inga skönheter, De båtar man hyr ut på floden ovanför Marlow är inte det slags båtar i vilka man kan glänsa, eller ger en ära och berömmelse. Hyrbåtarna uppströms befriar snart sina hyresgästers sinnen från alla dylika dumheter. Det är deras huvudsakliga — man kan till och med säga enda, syfte.

Männen som hyrt sina båtar uppströms är blygsamma och tillbakadragna. De trivs med att färdas i skuggsidan, under träden och utför det mesta av sin resa på morgnarna och sent om natten, då det inte är så mycket andra människor ute som kan se dem.

När de möter någon de känner, går de iland på stranden och gömmer sig bakom ett träd.

🙝🙟

Jag var med i ett sällskap som hyrde en båt uppströms en sommar, för en tur på några dagar. Ingen av oss hade någonsin sett dessa hyrbåtar uppströms tidigare; och vi förstod inte vad det var vi såg, då vi först fick syn på en av dem heller.

Vi hade brevledes beställt en båt, en eka med två par åror; och när vi anlände ner till varvet med våra väskor och uppgav våra namn, sade karlen där:

”Javisst, ni är sällskapet som beställde en eka för två roddare. Det är riktigt. Jim, hämta Themsens stolthet.”

Pojken försvann och återvände fem minuter senare, kämpande med en uråldrig brädhög, som såg ut som den nyligen blivit uppgrävd någonstans ifrån och det inte särskilt varsamt heller, så att den kommit att skadas onödigt mycket under arbetets gång.

Min första tanke, då jag först fick syn på föremålet var, att det rörde sig om någon slags romersk relikt — en relikt av vad vet jag inte, kanske någon sorts likkista.

Trakterna kring Themsens övre del är rika på romerska relikter och mitt antagande föreföll mig mycket sannolikt; men vår lärde unge vän, som är något av en geolog, fnyste åt min romersk-relikt-teori och sade att varje vettig människa (i vilken grupp han föreföll beklaga att han inte, med sitt goda samvete i behåll, kunde inräkna mig) ansåg att föremålet som gossen bar på var fossiler av en val; och han förelade oss de olika bevisen för att det måste röra sig om den preglaciära perioden.

För att avgöra denna meningsskiljaktighet, vädjade vi till pojken. Vi sade honom att inte vara orolig, utan att säga oss sanningen: Var det ett valfossil äldre än mänskligheten, eller rörde det sig om en tidig romersk likkista?

Gossen sade, att det var Themsens stolthet.

Vi tyckte att detta var ett mycket lustigt svar från gossens sida, till att börja med; och någon gav honom två pence, som belöning för hans skojfriskhet; men då han envisades med att vidhålla skämtet, som vi trodde, alltför länge, blev vi arga på honom.

”Så ja, min gosse”, sade vår kapten i skarp ton. ”Låt oss slippa lyssna på den sortens dumheter. Tag nu med dig din mors tvättbalja hem igen och kom tillbaka hit med vår båt.”

Varvsägaren själv kom fram till oss och försäkrade oss, på sitt hedersord som yrkesman, att detta föremål faktisk var en båt — ja, sannerligen den båt, den eka med två par åror som utvalts för just vår tur nerför floden.

Vi klagade en hel del. Vi ansåg at han åtminstone borde ha låtit vitmena eller tjära den — ja, gjort någonting åt den, så att man kunde skilja den från ett vrak; men han kunde inte se några brister hos den.

Han föreföll till och med förolämpad av våra anmärkningar. Han sade, att han hade valt ut den bästa båten han hade på lager och tyckte att vi skulle visa oss mer tacksamma.

Han sade att den, Themsens stolthet, hade använts, i det skick den nu stod (eller snarare hängde ihop) i fyrtio år, så vitt han visste, och ingen hade klagat över den förr och han såg ingen anledning till att vi nu skulle börja göra det.

Vi gav upp.

Vi band ihop den så kallade båten med lite snören, fick en bit tapet för att täcka över de värsta ställena, bad våra böner och gick ombord.

De tog trettiofem shillings för att hyra detta vrak i sex dagar; och vi kunde ha köpt den för fyra shillings och sex pence vid vilken butik för drivved som helst längs kusten.

🙝🙟

Vädret förändrades nu, på tredje dagen — åh, jag är nu tillbaka till vår nutida utfärd! — och vi gav oss iväg från Oxford på vår hemfärd mitt i ihållande hällregn.

Floden — då solljuset glittrar över dess dansande små vågor, skänker guldfärg åt de grågröna bokstammarna, kikar in över de mörka, svala skogsstigarna, jagar skuggorna ur gläntorna, stänker ut diamanter från väderkvarnarnas vingar, kastar slängkyssar åt liljorna, leker med dammarnas vattenvirvlar, färgar mossöverväxta murar och broar i silver, lyser upp de små städerna, förskönar vägarna och ängarna, trasslar in sig i vassarna, kikar fram och skrattar i minsta vik, glittrar glatt i avlägsna segel, gör luften mjuk av glädje — är en gyllne sagoström.

Men floden — kall och trött, med dessa ändlösa regndroppar som faller på dess bruna och tröga vattenyta, med ljud som från en kvinna som tyst gråter i sin kammare; under det att träden, mörka och tysta, böjer sig i dess dimmor och ångor och står som andar kring dess stränder; tysta andar med förebrående ögon; ondsinta andar, som försummade vänners andar — är ett vattendrag hemsökt av spöken genom ett land av ens fåfänga ånger.

Solljuset är Naturens livssaft. Moder Jord betraktar oss med så grå, själlösa ögon då solljuset dött bort. Det gör oss sorgsna att vara i hennes närhet då; hon verkar inte kännas vid oss, eller bry sig om oss. Hon liknar en änka som mist den make hon älskar och vi, hennes barn, rör hennes hand och ser henne i ögonen, men får intet leende till svar.

Vi rodde på hela den dagen genom regnet och det var ett mycket melankoliskt arbete. Vi låtsades till att börja med, att vi trivdes med det. Vi sade att det var omväxling och att vi tyckte om att se floden under alla dess växlande förhållanden. Vi sade, att vi inte kunde förvänta oss solsken hela tiden och att det inte heller var vad vi önskade oss. Vi berättade för varandra, att naturen var underbar, till och med då hon grät.

Ja, både Harris och jag var tämligen entusiastiska under de första timmarna. Och vi sjöng en sång om zigenarlivet och hur härligt det var! — mottagligt för storm och solsken och för alla vindar! — och hur de njöt av regnet, som var till sådan nytta; och hur de skrattade åt mänskor som inte tyckte om det.

George tog till sig nöjet på ett nyktrare sätt och förlitade sig till sitt paraply.

Vi satte upp kapellet innan vi åt lunch och behöll det uppe hela eftermiddagen, med bara en glipa öppen midskepps, där en av oss kunde paddla och hålla utkik. På detta sätt tillryggalade vi nio miles ^[1] och lade därpå till för natten strax nedanför Day’s Lock.

Jag kan inte ärligen säga, att vi hade någon vidare trevlig kväll. Regnet öste ner med tyst envishet. Allting i båten var fuktigt eller genomvått. Kvällsmaten var ingen succé. Kall kalvköttspaj är, då man inte är hungrig, svårt att få ner. Jag var sugen på sill och därpå en kotlett; Harris pratade om flundra med vitsås och erbjöd resterna av sin paj till Montmorency, som dock avvisade dem och, tydligen förolämpad av detta erbjudande, gick och satte sig ensam i andra änden av båten.

George bad oss att inte tala om dylika ting, i alla händelser inte förrän han hade fått sig en kall kokt biff utan senap.

Vi spelade kort efter måltiden. Vi spelade i cirka en och en halv timmes tid och då hade George vunnit fyra pence — George har alltid tur i kortspel — och Harris och jag hade förlorat exakt två pence var.

Vi ansåg det då vara dags att ge upp hasardspelandet. Som Harris uttryckte saken, är spänningen inte nyttig, då den drivs för långt. George erbjöd oss revansch; men Harris och jag bestämde oss för att inte vidare utmana ödet.

Efteråt blandade vi oss varsin toddy och satt och talade. George berättade för oss om en karl som han känt, som färdats längs floden för två år sedan och som sovit utomhus i en fuktig båt en likadan natt som i natt och att det givit honom reumatisk feber och att ingenting kunnat rädda honom och han hade dött i fruktansvärda plågor tio dagar senare. George sade, att mannen var ung och nyförlovad. Han sade att detta var något av det sorgligaste han någonsin hört talas om.

Och det påminde Harris om en av sina vänner, som varit medlem av Frivilligkåren och som sovit utomhus under tältduk en våt natt nere vid Aldershot, ”exakt en sådan här natt”, sade Harris; och han hade vaknat upp på morgonen som obotlig krympling. Harris sade, att han skulle presentera oss för denne man då vi kom hem till staden; våra hjärtan skulle komma att blöda, då vi träffade honom.

Detta ledde naturligtvis fram till en angenäm konversation rörande ischias, feber, förfrysningar, lungsjukdomar och bronkit; och Harris påpekade, hur svårt det skulle bli om någon av oss blev allvarligt sjuk på natten, eftersom det var så långt till närmaste läkare.

Det tycktes som om vi kunde behöva muntra upp oss efter detta samtal och i ett svagt ögonblick föreslog jag, att George skulle ta fram sin banjo och sjunga någon kuplett.

Det skall inte sägas, att George var nödbedd. Inget nonsens om att han inte hade sina noter med sig, eller så. Han fiskade omedelbart fram sitt instrument och började spela Två vackra svarta ögon.

Jag har alltid ansett att Två vackra svarta ögon är en tämligen medioker sång, fram till denna afton. Det kraftiga stråk av sorgsenhet som George framkallade hos den förvånade mig tämligen mycket.

Den känsla som växte fram hos Harris och mig, under sångens sorgsna framförande, var att vi ville falla varandra om halsen och gråta; men genom stor självövervinnelse höll vi tillbaka tårarna och lyssnade på den vilda, längtansfulla melodin under tystnad.

Då det var dags för refrängen, ansträngde vi oss till och med att glädjas. Vi fyllde åter våra glas och stämde in; George med en röst darrande av rörelse, sjöng huvudstämman och Harris och jag stämde in, några ord efteråt.

"Två vackra svarta ögon;

o, vilken överraskning!

Blott för att säga honom att han hade fel.

Två...”

Där slutade vi sjunga. Det outsägliga patoset hos Georges ackompanjemang vid detta ”två” gjorde oss, i den sinnesstämning vi då var i, oförmögna att tåla mer. Harris grät som ett barn och hunden ylade tills jag trodde att antingen dess hjärta eller käkar skulle brista.

George ville fortsätta med nästa vers. Han trodde att nu då han hade fått öva lite på sången, skulle kunna lägga in mer ”känsla”, som man säger, i framförandet, vilket skulle göra den mindre sorgsen. Majoritetens uppfattning var dock emot ett dylikt experiment.

Eftersom det inte fanns något annat att göra, gick vi och lade oss — det vill säga, vi klädde av oss och snodde runt på båtens botten under omkring tre till fyra timmars tid. Därpå lyckades vi slumra till och sov oroligt till klockan fem f.m., då vi steg upp och åt frukost.

Nästa dag blev exakt lik den föregående. Regnet fortsatte att ösa ner och vi satt, inlindade i våra regnrockar, under tältduken och lät oss sakta drivas med strömmen.

En av oss — jag har glömt vem, men det kan ha varit jag själv — gjorde några svaga försök under morgonens lopp att få fram den där gamla zigenarstämningen om att vara Naturens barn och att njuta av vätan, men det gick inget vidare. Det där ”Jag bryr mig intet om regnet, inte jag!” klingade så uppenbart falskt i förhållande till allas våra känslor, så att sjunga detta blev till ett hån.

På en punkt var vi alla eniga och det var, att hur det än gick, skulle vi avsluta vad vi givit oss in på, till det bittra slutet. Vi hade åkt iväg på en fjorton dagars nöjestur på floden och en fjorton dagars nöjestur på floden var vad vi skulle genomföra. Om vi så dog på kuppen! Nåja, det skulle vara sorgligt för våra vänner och släktingar, men det kunde inte hjälpas. Vi ansåg att, att ge efter för vädret i ett klimat som vårt, skulle vara fullkomligt förödande.

”Det är bara två dagar kvar”, sade Harris, ”och vi är unga och starka. Vi kanske rent av överlever det.”

Runt klockan fyra började vi diskutera hur vi skulle ordna för natten. Vi hade nyss passerat Goring och vi beslutade oss för att ro till Pangbourne, för att tillbringa natten där.

”Ytterligare en angenäm afton!” muttrade George.

Vi satt och övervägde detta. Vi kunde vara framme i Pangbourne vid femtiden. Vi skulle vara klara med kvällsmaten runt klockan halv sju. Efteråt kunde vi vandra omkring i byn i hällregnet till läggdags; eller så kunde vi sitta på någon skumt upplyst pub och läsa våra almanackor.

”Tja, the Alhambra skulle ju nästan vara festligare”, sade Harris och djärvdes sticka ut huvudet utanför kapellet för ett ögonblicks studie av väderläget.

”Med en liten supé på — — — — ^[2] efteråt”, tillade jag, nästan omedvetet.

”Ja, det är nästan synd att vi har bestämt oss för att stanna kvar i denna båt”, svarade Harris; och så satt vi tysta en stund.

”Om vi inte hade bestämt oss för en nästan säker död i denna fördömda gamla likkista”, anmärkte George och kastade en blick fylld av avsky över båten, ”kunde det vara värt att nämna, att jag vet att det går ett tåg från Pangbourne strax efter fem, vilket skulle ta oss till staden i lagom tid för att äta kvällsvard och därpå fortsätta till det ställe som du nämnde tidigare.”

Ingen sade något. Vi såg på varandra och var och en tycktes kunna skåda sina egna låga och skamliga tankar återspeglas i de andras ansikten. Under tystnad drog vi fram och gick igenom vår gladstoneväska. Vi såg uppför och nerför floden; inte en själ fanns inom synhåll.

Tjugo minuter senare kunde man se tre figurer, åtföljda av en hund, smygande från båthuset vid the Swan i riktning mot järnvägsstationen, klädda på följande inte särskilt eleganta sätt:

Svarta läderskor, smutsiga; båtskostymer av flanell, synnerligen smutsiga; bruna filthattar, mycket väderbitna; regnrockar, mycket våta; paraplyer.

Vi hade lurat båtsmannen i Pangbourne. Vi hade inte kunnat förmå oss att säga, att vi flydde från regnet. Vi hade överlämnat båten och allt vad den innehöll, i hans vård, med instruktionen att den skulle vara redo då vi återkom klockan nio följande morgon. Om, sade vi — om någonting oförutsett inträffade, som omöjliggjorde vårt återvändande så skulle vi meddela honom brevledes.

🙝🙟

Vi nådde Paddington vid sjutiden och åkte direkt till den restaurang som jag beskrivit ovan, där vi intog en lättare måltid, lämnade Montmorency tillsammans med en beställning av supén som skulle stå färdig vid halv elva och fortsatte därpå till Leicester Square.

Vi tilldrog oss en hel del uppmärksamhet vid the Alhambra. Då vi kom fram till biljettkassan, blev vi bryskt beordrade att gå runt till ingången vid Castle Street och upplystes om, att vi var en halvtimme försenade.

Vi lyckades övertyga karlen, med viss svårighet, att vi icke var ”de världsberömda ormmänniskorna från Himalaya-bergen” och han tog emot våra pengar och lät oss gå in.

Väl inne gjorde vi ännu större succé. Våra vackert bronserade ansikten och pittoreska kläder följdes av allas beundrande blickar och vi stod snart i centrum för allas uppmärksamhet.

Det var ett stolt ögonblick.

Vi drog oss tillbaka efter det första balettnumret och återvände till restaurangen, där vår supé redan stod färdig.

🙝🙟

Jag måste erkänna, att jag njöt av denna supé. Under omkring tio dagar verkade vi ha levt, mer eller mindre, på ingenting annat än kallskuret, tårta, samt bröd med sylt. Det hade utgjort en enkel, men närande diet; men det fanns ingenting spännande över den; och dofterna av Bourgogne och franska såser, samt åsynen av de rena servetterna och dukarna var en synnerligen välkommen upplevelse.

Vi åt och drack under tystnad ett tag, tills det var dags att släppa det krampaktiga taget om kniv och gaffel, för att luta sig tillbaka i stolen och äta sakta och njutningsfullt — då sträckte vi ut benen under bordet, lät våra servetter falla till golvet och granskade kritiskt det rökbruna taket ovanför våra huvuden — då vilade vi med glasen på armslängds avstånd på bordet och mådde bra, var tankfulla och förlåtande mot allt och alla.

Då drog Harris, som satt närmast fönstret, undan gardinen och såg ut på gatan.

Det glimmade svagt i vätan, de skumma gatlyktorna flämtade till för varje vindby, regnet plaskade ihållande i pölarna och forsade ur stuprören ner i rännstenen. Ett fåtal genomblöta vägfarande skyndade förbi, hukande under sina droppande paraplyer och kvinnorna höll upp sina kjortelfållar.

”Nåja”, sade Harris och sträckte ut sin hand efter glaset, ”vi har haft en trevlig utflykt och jag vill framföra mitt varmt kända tack för den, till gamle Fader Themsen — men jag anser att vi gjorde rätt i att smita iväg då vi gjorde. Skål för Tre män som har gått iland!”

Och Montmorency, som stod på bakbenen vid fönstret och kikade ut i natten, gav med ett kort skall sitt helhjärtade instämmande i denna skål.

— Slut —

Fotnoter

1. 14,48 kilometer.
2. En utsökt liten undangömd restaurang, i trakten av — — — —, där man kan få det allra mest vällagade och billiga lilla franska kvällsmål eller supé jag någonsin ätit, med en utmärkt flaska Beaune till, för tre shillings och sex pence; och som jag inte kommer att vara dum nog att avslöja vad den heter eller var den är belägen. J.K.J.