Tre män i en båt/Kap 5

←  Kapitel IV

Tre män i en båt av Jerome K. Jerome

Kapitel VI  →

Kapitel V

Mrs P. väcker oss. — George, den uslingen. — Bedrägeriet kring ”väderprognoser”. — Vårt bagage. — Gossars lastbara uppträdande. — Folket samlas kring oss. — Vi ger oss av i stor stil och ankommer till Waterloo. — Oskulden hos tjänstemännen vid South Western rörande sådana världsliga ämnen såsom tåg. — Vi kastar loss, kastar loss i en öppen båt.

Det var Mrs. Poppets som väckte mig nästa morgon.

Hon sade:

”Vet ni om att klockan nästan är nio, herrn?”

”Nio vadå?” utropade jag och störtade upp ur sängen.

”Klockan är nio”, svarade hon, genom nyckelhålet. ”Jag var orolig att ni hade försovit er.”

Jag väckte Harris och berättade det för honom. Han sade:

”Jag trodde att du ville stiga upp klockan sex?”

”Det ville jag också”, svarade jag; ”varför väckte du mig inte?”

”Hur skulle jag ha kunnat väcka dig, när du inte väckte mig?” svarade han. ”Nu kommer vi inte att kunna gå till sjöss förrän efter tolv. Jag undrar just, varför du alls bryr dig om att stiga upp.”

”Hum”, svarade jag, ”lyckligtvis för din del, så gör jag det. Om inte jag hade väckt dig så hade du legat här i fjorton dagar.”

Vi snäste åt varandra på detta sätt under de följande minuterna, då vi avbröts av en tydlig snarkning från George.

Det påminde oss, för första gången sedan vi blivit väckta, om hans existens.

Där låg han — den mannen som velat veta hur dags han skulle väcka oss, med munnen vidöppen och med uppdragna knän.

Jag vet inte hur det kommer sig, men synen av en annan karl som ligger och sover då jag stigit upp, retar mig till vansinne. Det förefaller mig som så chockerande att se hur de dyrbara timmarna av en mans liv — de oskattbara ögonblicken som aldrig kommer tillbaka — kastas bort på enfaldig sömn.

Där låg George, bortkastande i fruktansvärd lättja, tidens ovärderliga gåva; sitt dyrbara liv, där varje sekund var något han senare skulle komma att få redogöra för, skiljande sig från dem, helt utan nytta. Han kunde ha varit uppstigen och fyllt sig själv med ägg och bacon, irriterat hunden, eller slavat för brödfödan, istället för att ligga där och tryna, insjunken i själsdödande dvala.

Det var en fruktansvärd tanke. Harris och jag verkade slås av den i ett och samma ögonblick. Vi beslutade oss för att rädda honom och med den goda föresatsen glömde vi bort vår egen dispyt. Vi flög över rummet och kastade av honom sängkläderna och Harris drämde till honom med en toffel och jag skrek i hans öra, tills han vaknade.

”Vadärdetfråganom?” undrade han, då han satt sig upp.

”Stig upp, din tjockskallige klump!” vrålade Harris. ”Klockan är kvart i tio.”

”Vad!” skrek han och hoppade ur sängen och hamnade i badbaljan. Vem i helsike har ställt den där grunkan här?”

Vi sade åt honom, att han måste vara en riktig idiot, som inte sett badbaljan.

Vi avslutade vår påklädning, och det visade sig att vi kom på att vi hade packat ner både tandborstarna och kammar och borstar (dessa mina tandborstar, det är jag säker på, kommer en dag att bli min död), och vi tvingades gå till bottenvåningen och fiska fram dem ur väskan. Och när vi gjort det, ville George ha rakutrustningen. Vi sade honom, att han fick klara sig utan rakning den morgonen, eftersom vi inte tänkte packa upp väskan igen åt vare sig honom eller någon annan av hans sort.

Han sade:

”Var inte barnsliga. Hur skulle jag kunna åka till City i det här skicket?”

Det var verkligen ett tämligen hårt slag mot City, men vad brydde vi oss om mänsklighetens lidande? Som Harris uttryckte det, på sitt vardagliga, vulgära sätt, var det något som City fick stå ut med.

Vi gick ner för att äta frukost. Montmorency hade bjudit in två andra hundar för att se oss åka och de höll just på med att fördriva tiden genom att slåss på tröskeln. Vi lugnade ner dem med hjälp av ett paraply och satte oss ner med kotletter och kall biff.

Harris sade:

”Det är så gott att äta en rejäl frukost”, då han inledde med ett par kotletter, eftersom han ville äta dem medan de var varma, och biffen tålde att vänta.

🙝🙟

George fick tag i tidningen och läste för oss om alla båtolyckor, och väderprognosen, vilken sistnämnda förutspådde ”regn, kyla, nederbörd och senare uppklarnande” (vilka ytterligare hemskheter kan man tänka sig?), ”emellanåt lokala åskväder, ostlig vind, med allmänt lågtryck över grevskapen i the Midland (London och Kanalen). Fallande barometervärden.”

Jag anser verkligen att, av alla de fåniga, irriterande tokdillerier vi lider under, är dessa ”värderrapports”-svindlerier bland de mest upprörande. De ”prognostiserar” exakt vad som hände häromdagen eller dessförinnan och exakt motsatsen till hur vädret blir idag.

Jag minns hur en av mina semestrar blev helt och hållet förstörd en höst, genom att vi kom att förlita oss till innehållet i väderrapporten i den lokala tidningen. ”Kraftiga skurar, med åska kan förväntas under dagen”, stod det på måndagen och vi gav upp planerna på en picknick, utan stannade inomhus hela dagen, i väntan på regnet. Och folk passerade vårt hus, åkande i vagnar och droskor, så glada och lyckliga de någonsin kunde bli, eftersom solen sken och inte ett moln syntes på himlen.

”Aha!” sade vi, där vi stod och betraktade dem genom fönstret, ”de kommer att åka hem genomsura!”

Och vi skrattade åt tanken på hur våta de skulle bli; och vi satte oss, rörde om i brasan, tog våra böcker och plockade med våra sjögräs- och snäcksamlingar. Men klockan tolv, då solen stekte in genom fönstren och hettan blev tämligen outhärdlig, undrade vi när dessa tunga regnskurar och tillfälliga åskväder skulle dyka upp.

”Å, de kommer under eftermiddagen, skall ni se”, sade vi till varandra. ”Å, så blöta de där människorna kommer att bli. Vilket gott skämt!”

Och klockan ett kom värdinnan in för att fråga, om vi inte skulle gå utomhus en sådan vacker dag.

”Nej, nej”, svarade vi med ett menande skratt. ”Inte vi. Vi vill inte blöta ner oss — nej, nej.”

Och när nästan hela eftermiddagen hade gått, utan ett spår synts till av regnet, försökte vi muntra upp oss med tanken att det skulle komma fallande allt på en gång, precis som folket hade börjat sin hemfärd, utom räckhåll för varje skydd och att de sålunda skulle komma att bli ännu mer genomdränkta än annars. Men inte en droppe föll och detta avslutade en dag med vackert väder och en ljuvlig natt följde därpå.

Följande morgon läste vi att det skulle bli ”varmt, klart till halvklart väder; mycket hett”; och vi klädde oss lätt och gick ut och en halvtimme efter det att vi givit oss av, började det regna kraftigt och en bittert kylig vind blåste upp och de bägge höll i sig stadigt resten av dagen; och vi kom hem med förkylningar och reumatism allihop och tvingades gå till sängs.

Vädret är något som jag sannerligen inte förstår mig på alls. Jag har aldrig begripit det. Barometrar är värdelösa: De är lika missvisande som tidningarnas prognoser.

Det fanns en som hängde på ett hotell i Oxford, där jag bodde förra våren och när jag anlände, pekade den på ”vackert väder”. Regnet hällde ner utanför och hade så gjort hela dagen; och jag förstod ingenting. Jag knackade på barometern, och den hoppade upp till ”mycket torrt”. Boots stannade till då han passerade, och sade sig tro att den menade morgondagens väder. Jag antog att kanske den tänkte på förrförra veckan, men Boots sade, att nej, det trodde han inte alls.

Jag knackade på den följande morgon, och den steg ytterligare, och regnet forsade ner värre än någonsin. På onsdagen gick jag och slog till den igen, och visaren svängde runt, förbi ”vackert”, ”mycket torrt” och ”mycket hett”, tills den stannade emot en spärrpinne, och inte kunde komma längre. Den gjorde sitt bästa, men instrumentet var så konstruerat att den inte kunde förutsäga bättre väder än den redan gjorde utan att skada sig själv. Den ville helt uppenbart fortsätta, till att profetera om torka och vattenbrist, solsting och samuner från Sahara och dylikt, men spärren hindrade den och den fick nöja sig med att peka på det mer prosaiska ”mycket torrt”.

Under tiden föll regnet i strida strömmar och de lägre delarna av staden stod under vatten, tillföljes att floden svämmat över.

Boots sade, att det var uppenbart att vi skulle komma att få en period av strålande väder någon gång framöver och läste det tänkvärda ordstäv som stod skrivet överst på oraklet ifråga, och som löd:

”Tidigt spått

står sig länge.

Det som kommer fort på

går snabbt förbi.”

Det vackra vädret kom aldrig den sommaren. Jag antar att maskinen måste ha avsett den följande våren.

Så har vi de här nymodiga barometrarna, de avlånga, upprätta sakerna. Jag har aldrig kunna skilja bak och fram på dem. En sida avser kl. 10 f.m. igår och den andra kl. 10 f.m. idag; men det är inte alltid man hinner fram till dem till kl. 10, eller hur. De stiger eller faller för regn eller vackert väder, med mycket eller lite blåst, och en ände är ”Nly” och den andra ”Ely” (vad ni Nelly och Elly har med saken att göra?) och knackar man på dem, säger de en ingenting. Och man måste ställa om dem till havsnivån och räkna om värdena till Fahrenheit, och inte ens då förstår jag vad de menar.

Men vem vill egentligen veta hur vädret skall bli i förväg? Det är illa nog då det väl kommer, utan att man skall behöva lida av att få reda på det i förväg. Det slags profet vi vill ha, är gamlingen som, i synnerhet på mulna morgnar en viss dag då vi verkligen önskar oss vackert väder, ser sig runt horisonten med verkligt kunnig blick och säger:

”O, nej då herrn, jag tror nog att det kommer att klarna upp. Det ger sig nog, herrn.”

Och vi känner en tillgivenhet gentemot mannen, som inte alls avtar genom det faktum att det inte klarnar upp, utan fortsätter att regna stadigt hela dagen.

”Nåja”, tänker vi, ”han gjorde sitt bästa i alla fall.”

För den man som spår dåligt väder hyser vi däremot, endast bittra och hämndlystna tankar.

”Kommer det att klarna upp, tror ni?” ropar vi glatt, när vi passerar honom.

”Nja, nej herrn; jag är rädd för att det blir värre framåt dagen”, svarar han och skakar sitt huvud.

”Tokiga gamle gubbstrutt”, muttrar vi, ”vad vet väl han om den saken?” Och om hans förutsägelse visar sig stämma, är vi ännu mer ilskna över honom och hyser en vag aning om att han, på något sätt, har något med saken att skaffa.

🙝🙟

Det var alltför ljust och soligt, denna speciella morgon, för att Georges blodisande högläsning om ”fallande bar. tryck”, ”atmosfäriska störningar, vilka i en rak linje passerar över s. Europa”, samt ”väderläget försämras” för att vi skulle bli särdeles oroade av det: Och så, då han fann att han inte kunde reta upp oss, och endast slösade bort sin tid, snodde han åt sig den cigarett som jag just rullat för eget bruk, och gick sin väg.

Harris och jag hade vid det laget ätit upp de få livsmedel som fanns kvar på bordet och kärrade ut vårt bagage på yttertrappen och inväntade en droska.

Vårt bagage tycktes mycket skrymmande då vi ställde allt på ett ställe. Där var gladstoneväskan, den mindre väskan och de två korgarna, samt en stor rulle med filtar och fyra eller fem överrockar och macintoshar, samt några paraplyer och så en melon som låg ensam i en påse, ett par pund ^[1] druvor i en annan påse och ett japanskt pappersparasoll och en stekpanna, vilken hade varit för stor för att packa ner så vi hade virat om den med brunt omslagspapper.

Det såg ut som en hel del och Harris och jag började skämmas över det, utan att jag vet varför vi gjorde det. Ingen droska kom förbi, men det gjorde däremot gatupojkarna, och de blev tydligen intresserade av föreställningen, eftersom de stannade till.

Biggs pojke var den förste som anlände. Biggs är vår grönsakshandlare och hans främsta förtjänst ligger i att se till att anställa de allra mest försummade och ohyfsade springpojkarna som vår civilisation någonsin frambringat. Om någonting synnerligen mer än vanligt spjuveraktigt pojkstreck sker i våra kvarter, vet vi att det är Biggs senaste fynd som varit framme. Jag hörde att vid tidpunkten för mordet vid Great Coram Street, drog man genast vid vår gata slutsatsen att det var Biggs pojke (den han hade anställd just då) som låg bakom det och hade han inte kunnat, vid de stränga förhör han utsattes för av konstapel nummer 19, då han kallades till platsen morgonen efter brottet (åtföljd av nummer 21, som råkade vara där just då), uppvisa ett vattentätt alibi, skulle det ha slutat illa för hans del. Jag kände inte Biggs dåvarande pojke, men efter vad jag sett av dem sedan dess, skulle jag inte ha fäst särdeles stor vikt vid det alibit, för egen del.

Biggs pojke kom som tidigare sagts, runt hörnet. Han hade uppenbarligen mycket bråttom då han fick klart för sig vad som pågick, men, då han fick syn på Harris, mig och Montmorency och allt resgods, stannade han till och stirrade på oss. Harris och jag rynkade pannan emot honom. Det skulle nog ha sårat en mer känslig natur än honom, men Biggs gossar är av princip icke känsligt lagda. Han gjorde halt, en yard ^[2] från vår trappa och lutad mot räcket, med ett utvalt halmstrå att tugga på, fäste han blicken på oss. Han tänkte uppenbarligen stanna och se hur allt förlöpte.

En stund senare passerade specerihandlarens pojke på andra sidan gatan. Biggs pojke ropade till honom:

”Hallå! Bottenvåningen i 42-an håller på att flytta!”

Specerihandlarens pojke korsade gatan och intog ställning på andra sidan trappan. Så kom den unge herrn från skoaffären och förenade sig med Biggs pojke; varvid utkastaren från puben ”The Blue Posts” ställde sig för sig själv på trottoaren.

”De kommer då inte att svälta, va!” sade unge herrn från skoaffären.

”Å, man skulle nog ta både det ena å’ de’ andra me’ sig”, svarade ”The Blue Posts”, ”om man skall korsa Atlanten i en liten båt.”

”Inte ska’ ’rom korsa Atlanten”, insköt Biggs pojke; ”dom ska’ iväg å’ leta rätt på Stanley ^[3].”

Vid det laget hade en liten folksamling samlats och folk frågade varandra vad som stod på. Ett parti (de unga och gladlynta i församlingen) höll för troligt att det rörde sig om ett bröllop, samt utpekade Harris som brudgummen; under det att de äldre och förståndigare bland populasen lutade åt tanken att det handlade om en begravning och att jag förmodligen var likets bror.

Till sist dök en tom droska upp (det rör sig om en gata där, som regel och då man inte behöver dem, lediga droskor passerar i en takt av tre stycken per minut och de står och dräller och är i vägen) och efter att ha packat in våra tillhörigheter i den, samt slängt ut ett par av Montmorencys vänner, vilka uppenbarligen svurit att aldrig överge honom, körde vi iväg under folkskockens jubel och Biggs pojke kastade en morot efter oss, för att skänka oss lycka på färden.

🙝🙟

Vi kom till Waterloo klockan elva och frågade varifrån tåget klockan 11.05 avgick. Naturligtvis var det ingen som visste; ingen vet någonsin varifrån ett tåg avgår på Waterloo, eller vart tågen går då de går, eller någonting annat om någonting alls. Bäraren, som tagit hand om våra saker, trodde att tåget skulle gå från plattform två, under det att en annan bärare, med vilken vår diskuterade saken, hade hört ryktas att det skulle gå från plattform ett. Stationschefen däremot, var övertygad om att det skulle avgå från lokaltågsplattformen.

För att reda ut frågan gick vi en trappa upp och frågade trafikchefen och han berättade att han just träffat någon, som sade sig ha sett det vid plattform tre. Vi gick till plattform tre, men de ansvariga där sade, att de trodde att tåget där var Southamptonexpressen, eller annars lokaltåget till Windsor. Men de var helt säkra på att det inte var tåget till Kingston, även om de inte kunde svara på hur det kom sig, att de var så säkra på den saken.

Så sade vår bärare att det måste finnas vid den övre plattformen; han sade sig känna till det tåget. Så vi gick till den övre plattformen och talade med lokföraren och frågade honom om han skulle köra till Kingston. Han sade, att han naturligtvis inte kunde vara helt säker på saken, men det trodde han nog att han skulle göra. I vilket fall, om hans tåg inte var det klockan 11.05 till Kingston, så sade han att han var tämligen säker på att det var Virginia Water-tåget klockan 09.32, eller 10.00-expressen till the Isle of Wight, eller något åt det hållet och att vi alla skulle få reda på vilket, när vi väl kom fram. Vi tryckte en half-crown i hans hand och bad honom vara 11.05-tåget till Kingston.

”Ingen kommer någonsin att få reda på, på denna linje”, sade vi, ”vilket tåg ni kör, eller vart ni kommer att köra. Ni känner till vägen, kör iväg tyst och stilla, men kör oss till Kingston.

”Nja, jag vet inte, mina herrar”, svarade den ädle mannen, ”men jag antar att någons tåg ändå måste köra till Kingston; så jag slår till. Ge mig halv-crownen.”

Så gick det till, då vi färdades till Kingston med the London and South-Western Railway.

Vi fick i efterhand reda på, att det tåg vi färdats med i själva verket var posttåget till Exeter, och att de hade lagt ner flera timmars arbete på Waterloo i eftersökandet av det, och att ingen visste vart det tagit vägen.

🙝🙟

Vår båt väntade på oss i Kingston strax nedanför bron, och mot den begav vi oss och runtom den ställde vi vårt bagage, och i den steg vi ner.

”Går det bra, herrn?”, sade karlen.

”Mycket bra”, svarade vi; och med Harris vid årorna och mig vid rorkulten, samt med Montmorency, olycklig och synnerligen misstänksam, i fören, sköt vi ut på det vatten som, under de kommande fjorton dagarna, skulle bli vårt hem.

Fotnoter

1. 1 pound (lbs) = 453,39 gram.
2. 0,91 meter.
3. Henry Morton Stanley, 1841-1904. Amerikansk upptäcktsresande och.journalist. Mest berömd för att, på tidningen New York Heralds uppdrag ha letat reda på missionären David Livingstone. Då Stanley fann Livingstone i byn Ujiji vid Tanganyikasjön i Kongo, den 10 november 1871, lär Stanley ha yttrat de berömda orden ”Doctor Livingstone, I presume”.