Tre män i en båt/Kap 10

←  Kapitel IX

Tre män i en båt av Jerome K. Jerome

Kapitel XI  →

Kapitel X

Vår första natt. — I segeldukens våld. — En vädjan om hjälp. — Tekittlars vrånghet, hur man övervinner den. — Kvällsmat. — Huru vi känner oss ädelmodiga. — Önskas: En bekväm, väldränerad öde ö, helst i trakterna av södra Stilla havet. — En lustig sak som hände Georges far. — En orolig natt.

Harris och jag började tro att Bell Weir-slussen måste ha försvunnit på samma sätt. George hade dragit oss upp till Staines och vi hade tagit över därifrån, och det verkade som om vi drog femtio ton efter oss och som hade vi dragit i fyrtio miles^[1]. Klockan var halv åtta innan vi var framme och vi klev alla i och rodde upp nära den vänstra banken, på jakt efter ett ställe att lägga till vid.

Vi hade ursprungligen tänkt oss att fortsätta till Magna Carta Island, en mycket vacker del av floden, där den slingrar genom en mjuk, grön dalgång och slå läger i en av de mycket pittoreska vikarna som man finner längs dess små stränder. Men, på något sätt verkade vi inte längta så mycket efter det pittoreska som vi gjort tidigare under dagen. En bit öppet vatten emellan en kolpråm och ett gasverk skulle ha dugt utmärkt för vår del den kvällen. Vi ville inte ha vacker utsikt. Vi ville få i oss vårt kvällsmål och gå och lägga oss. Hur som helst lade vi till vid ”Picnic Point” som det kallas — i en mycket trevlig vik under en stor alm, i vars vittförgrenade rötter vi gjorde fast vår båt.

Så trodde vi då att vi skulle få vår kvällsmat (vi hade struntat i te för att spara tid), men George sade nej; det var säkrast att vi fick upp kapellet först, innan mörkret föll och medan vi ännu kunde se vad vi gjorde. Därefter, sade han, skulle vi ha arbetat klart för idag och då kunde vi sätta oss ner och äta i lugn och ro.

Det krävdes mer för att få upp det än jag tror att någon av oss anat. Det verkade så enkelt i teorin. Man tog fem stöttor av järn, liknande gigantiska krocketbågar och satte upp dem på båten, därefter sträckte man segelduken över den och gjorde fast den i båten: Det skulle gå på tio minuter, trodde vi.

Det var en grov underskattning.

Vi plockade fram bågarna och började sätta ner dem i hålen som var avsedda för dem. Man skulle inte tro att detta skulle vara något farligt arbete; men, när jag ser tillbaka på det nu, är det ett under att någon av oss överlevde så vi kan berätta om saken. De var inte bågar, de var demoner. Till att börja med ville de inte passa i hålen alls och vi fick hoppa på dem, sparka på dem och hamra på dem med båtshaken; och då de var på plats visade det sig att vi satt fel båge i fel hål och att vi måste få loss dem igen.

Men de ville inte komma loss, förrän två av oss hade kämpat med dem i fem minuter, då de plötsligt hoppade upp för att försöka slänga oss i vattnet och dränka oss. De var försedda med gångjärn mittpå och när vi inte bevakade dem, nöp de oss med de där gångjärnen på känsliga kroppsdelar och medan vi brottades med en sida av en båge och försökte övertyga den om att göra sin plikt, smög sig den andra sidan fegt sig på oss och slog oss i huvudet.

Vi fick dem på plats till sist och då var allt som återstod att få segelduken på plats över dem. George rullade ut den och fäste den ena änden över fören. Harris stod midskepps för att ta över efter George och rulla den vidare till mig och jag stod i aktern för att ta emot den. Det tog ett bra tag innan den kom fram till mig. George skötte sin uppgift klanderfritt, men detta var någonting nytt för Harris och han klantade till det för sig.

Hur han lyckades med det vet jag inte, han kunde inte förklara det själv heller; men på något mystiskt sätt lyckades han, efter tio minuters övermänsklig ansträngning, att rulla in sig fullkomligt i segelduken. Han var så hårt inslagen, omlindad och invikt i den, att han inte kunde ta sig loss. Naturligtvis slogs han tappert för sin frihet — varje engelsmans födslorätt — och genom att göra detta (fick jag senare reda på) fick han omkull George; och då började även George, svärande åt Harris, att kämpa och så lindade in och paketerade även han sig själv.

Om allt detta visste jag ingenting. Jag förstod mig inte själv på denna sak. De hade sagt åt mig att stå där jag stod och att vänta tills segelduken kom till mig och Montmorency och jag själv stod där och väntade, trogna som guld. Vi kunde se att segelduken skakade och rörde sig våldsamt, men vi antog att detta var en del av arbetet och ingrep därför inte.

Vi hade även hört åtskilligt dämpat tal underifrån segelduken och vi gissade att de ansåg arbetet tämligen besvärligt och beslöt oss därför att det bästa var att vi väntade till dess att de hade rett ut situationen, innan vi grep in.

Vi väntade en stund, men frågan tyckes endast bli alltmer komplicerad, tills slutligen, Georges huvud slank fram vid fribordet och talade.

Det sade:

”Hjälp till här nu, fårskalle; stå inte där som en uppstoppad mumie och se på medan vi kvävs, idiot!”

Jag har aldrig kunnat motstå en bön om hjälp, så jag tog loss dem; det var i grevens tid, eftersom Harris nästan var svart i ansiktet.

Det tog oss en halvtimmes hårt arbete, efteråt, att få upp kapellet och därpå städade vi av däcket och påbörjade vår kvällsvard. Vi satte kitteln på spritköket för att koka upp i båtens för och gick akterut och låtsades inte ta någon som helst notis om den, utan satte igång med övriga måltidsförberedelser.

Det är det enda sättet att få en kittel att koka på, på floden. Om den ser att man väntar på den och är otålig så sjunger den aldrig. Man måste gå därifrån och börja måltiden, som om man inte alls vill ha något te. Man får inte ens kika på den i smyg. Om man ignorerar den så kommer man däremot strax höra vattnet börja puttra i den, ivrig att få bli till te.

Det är också en god idé, om man har mycket bråttom, att tala med varandra om hur man klarar sig utan te och inte vill ha något. Man går nära kitteln, så att den kan höra vad man säger och så ryter man. ”å, jag vill då inte ha något te; vill du det, George?”, vilket George rytande besvarar med ”å nejdå, jag tycker inte om te; vi dricker lemonad istället — te är så svårsmält”. Varvid kitteln kokar över och släcker spritköket.

Vi använde oss av detta lilla bedrägeri, med den följden att när allting annat var färdigt, stod teet och väntade på oss. Då tände vi lyktan och satte oss hukande till bords.

🙝🙟

Den kvällsvarden var verkligen välkommen.

Under trettio och fem minuter hördes inte ett ljud ombord på hela båten, med undantag från bestickens och porslinets klinkande och det stadiga malandet av fyra uppsättningar tandgarnityrer. Efter trettio och fem minuter sade Harris ”ah!” och drog fram sitt vänstra ben som han suttit på och satte sig på sitt högra istället.

Fem minuter senare sade George ”ah!” även han och slängde upp sin tallrik på kanalbanken; och ytterligare tre minuter senare avgav Montmorency det första tecknet på belåtenhet han uppvisat sedan vi gav oss av, rullade över på sidan och spred ut sina ben; och så sade jag ”ah!” och böjde mitt huvud bakåt och slog i det i en av stöttorna, men det gjorde mig inget. Jag inte ens svor.

Hur väl tillfreds känner man sig inte då man är mätt — hur nöjd med sig själv och med hela världen är man inte! Folk som försökt sig på den saken, säger mig att ett rent samvete får en att känna sig mycket lycklig och nöjd; men en full mage åstadkommer detsamma nästan lika bra, är billigare, samt är lättare att uppnå. Man känner sig så förlåtande och generös efter en omfattande och välsmält måltid — så ädel till sinnes, så godhjärtad.

Det är mycket underligt, detta hur våra matsmältningsorgan styr över våra intellekt. Vi kan inte arbeta, vi kan inte tänka, om inte våra magar ger oss lov. Magen dikterar våra känslor och passioner. När vi ätit bacon och ägg säger den åt oss: ”Arbeta!” Efter biffstek och porter säger den: ”Sov!” Efter en kopp te (två teskedar te för varje kopp och låt det aldrig dra mer än tre minuter) säger den till hjärnan: ”Stig nu upp och visa vad du går för. Visa vad du har av vältalighet, djup och ömhet; betrakta Livet och Naturen med klar blick; sprid dina av tankar skälvande, vita vingar och sväva, en gudalik ande, över den vida världen under dig; upp genom långa rader av flammande stjärnor, mot evighetens portar!”

Efter varma muffins säger den: ”Var tråkig och själlös, liksom ett av fältens djur — ett tanklöst kreatur, med tom blick, utan varje antydan till idé eller stråk av egen vilja, eller hopp, fruktan, kärlek eller liv.” Och efter konjak, intagen i tillräcklig mängd, säger den: ”Såja din narr, skratta och gör volter, på det att dina medmänniskor må skratta — gör dina konster och utstöt meningslösa ljud och visa vilken hjälplös dåre den stackars man är, vars förnuft och vilja dränkts, som kattungar sida vid sida, i en halvtum alkohol.”

Vi är inget annat än de allra mest ynkliga, mest ledsamma slavar under våra magar. Sök inte goda seder och rättfärdighet, mina vänner; vaka noga över era magar och utfodra dem med omsorg och omdöme. Då kommer dygden och förnöjsamheten att infinna sig i era hjärtan, utan att ni behöver anstränga er och ni kommer att bli till goda medborgare, kärleksfulla makar och fäder — ädla, omtänksamma män.

Före kvällsmålet hade Harris, George och jag själv varit grälsjuka, korta i tonen och på dåligt humör; efter densamma satt vi och strålade mot varandra, ja till och med strålade mot hunden. Vi älskade varandra, vi älskade alla människor. Harris råkade, då han rörde sig, trampa på Georges liktorn. Om detta hade inträffat före maten så hade George uttryckt önskningar och åsikter rörande Harris öde i denna och kommande världar, vilka hade fått en känslig person att rysa.

Som läget nu var, sade han bara: ”Försiktigt, gamle gosse; se opp!”

Och Harris, istället för att helt enkelt anmärka, med sitt allra mest otrevliga tonfall, att ingen kunde undgå att trampa på Georges fötter om man ville röra sig det minsta inom tio yards från det ställe där George satt, samt antyda att George inte någonsin borde få befinna sig i en båt av ordinär storlek med så stora fötter, samt rått honom att hänga ut dem över båtens sida, som han skulle ha gjort före maten, sade nu bara: ”Å, jag är ledsen, gamle vän; jag hoppas att jag inte gjorde dig illa.”

Och George svarade: ”Inte alls”; att det var hans fel och Harris sade nej, felet var hans eget.

Det var tämligen angenämt att lyssna till dem.

Vi tände våra pipor och satt, skådande ut i den tysta natten och samtalade.

George undrade varför vi inte alltid kunde ha det så här bra — bort från vardagen med dess laster och frestelser, levandes våra liv nyktert och fredligt, fyllt av goda gärningar. Jag sade att det var någonting jag ofta hade längtat efter för egen del och vi diskuterade möjligheten att ge oss i väg, alla fyra, till någon liten bekväm, välutrustad, öde ö och bosätta oss i dess skogar.

Harris sade, att faran med öde öar, efter vad han hade hört, var att de var så fuktiga; men George sade nej, inte om man dränerar dem ordentligt.

Och så kom vi in på dränage och då erinrade sig George en mycket lustig episod som hänt hans far. Han sade att hans far varit på resa tillsammans med en kamrat i Wales och en natt tog de in på ett litet värdshus, där det även bodde några andra män och de gjorde sällskap med dessa och de tillbringade kvällen tillsammans.

De fick sig en mycket trevlig afton och satt uppe sent och när det var dags att gå och lägga sig var de (detta inträffade på den tiden då Georges far var en mycket ung man) på mycket gott humör. De (Georges far och Georges fars vän) skulle sova i samma rum, men i olika sängar. De tog med sig ett ljus och gick en trappa upp. Ljuset flammade till och slocknade då de kom in i rummet och de tvingades klä av sig och gå till sängs i mörkret. Så skedde; men i stället för att lägga sig i varsin säng, som de trodde att de gjorde, klev de ner i samma säng — en med huvudet i huvudänden och den andre i helt omvänd kompassriktning, så att de kom att ligga skavfötters.

Så var det tyst en stund, innan Georges far sade:

”Joe!”

”Vad är det, Tom?” hördes Joes röst från andra änden av sängen.

”Det är en karl i min säng”, sade Georges far; ”jag har hans fötter på min kudde.”

”Va, det var underligt, Tom”, svarade den andre; ”men så förbaske mig om inte jag också har en karl i min säng!”

”Vad tänker du göra?” frågade Georges far.

”Jo, jag tänker knuffa honom ur sängen”, svarade Joe.

”Jag också”, sade Georges far modigt.

Så uppstod en kort kamp, följd av två tunga dunsar mot golvet och så sade en tämligen dyster röst:

”Hör du, Tom!”

”Ja!”

”Hur gick det för dig?”

”Nja, för att säga som det är så lyckades min karl knuffa ut mig.”

”Det gjorde min med! Du, det här var inget vidare bra värdshus, eller hur!”

”Vad hette värdshuset?” frågade Harris.

”The Pig and Whistle”, sade George. “Varför undrar du det?”

“Äsch, då är det inte samma”, svarade Harris.

”Vad menar du”, frågade George.

”Jo, det är så underligt”, mumlade Harris, ”men exakt samma sak hände min far en gång på ett värdshus på landet. Jag har ofta hört honom berätta den historien. Jag trodde ett tag, att det kanske rörde sig om samma värdshus.”

🙝🙟

Vi törnade in vid tio den kvällen och jag trodde att jag skulle sova gott, eftersom jag var trött; men det gjorde jag inte. Som regel klär jag av mig och lägger huvudet på kudden, varvid någon knackar på dörren och säger att klockan är halv nio; men denna kväll verkade allt gå mig emot; nyheten i situationen, båtens hårdhet, den obekväma liggställningen (jag låg med fötterna under en toft och huvudet på en annan), vågornas kluckande kring båten och vinden i trädgrenarna, allt detta höll mig vaken och gjorde mig rastlös.

Jag lyckades somna och sov faktiskt några timmar och så var det någon detalj i båten, som verkade ha stuckit upp under natten — eftersom den sannerligen inte fanns där när vi gav oss av och hade försvunnit på morgonen — som försökte tränga sig in i min ryggrad. Jag sov mig igenom det en stund och drömde att jag hade svalt ett soverign-mynt och att några personer höll på att göra ett hål i min rygg med en syl för att försöka att få ut den. Jag tyckte att detta var oerhört elakt av dem och erbjöd mig att betala tillbaka dem i slutet av månaden. Men det ville de inte höra talas om, utan sade att det skulle vara mycket bättre om de fick slanten nu, eftersom räntan i annat fall skulle bli alltför hög. Jag blev tämligen ilsken på dem efter ett tag och sade dem vad jag tyckte om dem, varvid de gav sylen en sådan inträngande vridning, att jag vaknade.

Luften i båten var instängd och jag hade huvudvärk; så jag tänkte att jag skulle stiga ut i den svala nattluften. Jag tog på mig de kläder jag kunde finna, vissa plagg var mina egna, andra tillhörde George eller Harris — och kröp under segelduken ut på kanalbanken.

Det var en underbar natt. Månen hade sjunkit undan och lämnat den tysta planeten jorden ensam med stjärnorna. Det verkade som om de, i tystnaden och ron som rådde, talade med henne, sin syster — samtalande om storslagna mysterier, med röster alltför väldiga och djupa för att våra barnsliga, mänskliga öron skulle kunna uppfånga dem.

De förtrollar oss, dessa förunderliga, främmande stjärnor, så kalla, så klara. Vi blir inför dem som barn, vars små fötter fört oss vilse in i något svagt upplyst tempel tillhörigt en gud de lärt sig att dyrka, men icke känner och som står där de ekande valven spänner sig i det skuggbemängda ljusets långa bågar, stirrar uppåt, till hälften i förhoppning, men även bävan, inför vilka skrämmande syner de måtte se där uppe.

Och ändå framstår den som så fylld av tröst och styrka, natten. I dess storslagna närvaro, kryper våra små omsorger iväg för att skämmas. Dagen har varit så fylld av jäkt och bekymmer och våra hjärtan har fyllts av ondska och bittra tankar och världen förefallit oss så hård och elak. Natten, liksom en stor, älskande moder, lägger ömt sina händer på våra febriga huvuden och vänder våra små, tårfläckade ansikten upp mot sitt eget och ler mot oss; och även om hon inte talar till oss, vet vi vad hon tänker och lägger våra heta, rodnande kinder emot hennes barm och smärtan är med ens borta.

Ibland är vår smärta verkligt djup och sann, och vi står inför henne mycket tysta, eftersom vår smärta saknar ord och endast tar sig uttryck i ett jämrande. Nattens hjärta är då fyllt av medkänsla gentemot oss; hon kan inte lätta våra plågor; hon tar våra händer i sina och den lilla världen syns med ens så verkligt liten och avlägsen under oss, och burna på hennes mörka vingar, förflyttas vi för ett ögonblick till ett Högre Väsen än hennes eget och i det förunderliga ljuset från detta stora Väsen ligger allt mänskligt såsom en uppslagen bok framför oss, och vi inser att Smärta och Sorg inget annat är än Guds änglar.

Endast de som burit lidandets törnekrona kan se detta förunderliga ljus; och, då de återvänder, har de icke tillstånd att tala om det, eller att avslöja dess hemligheter.

🙝🙟

Det var en gång några ädla riddare, som red genom ett främmande landskap och längs deras väg bredde en djup skog ut sig, där trassliga törnbuskar växte, så tjocka och kraftiga att de slet upp deras hud och de gick vilse bland dem. Och löven på träden som växte i den skogen var mycket mörka och tjocka, så intet solljus trängde igenom trädens grenar för att lysa upp mörkret och sorgen.

Och medan de passerade genom denna mörka skog, kom en av riddarna ifrån sina kamrater, vandrade iväg och återsåg dem inte mer; och de red vidare, under stor sorg, utan honom, eftersom de trodde att han var död.

De nådde det vackra slott, som var deras resas mål och stannade där i många dagar och hade en trevlig tid där; och en natt, då de satt i belåten frid kring elden som brann i slottets stora sal och drack ädla drycker, kom deras försvunna kamrat in och hälsade dem. Hans kläder var i trasor, som en tiggares såg de ut, och hans kropp var täckt av sår, men hans ansikte strålade av stor lycka.

Och de frågade honom om vad han varit med om: Och han sade dem, att i den mörka skogen hade han gått vilse och där vandrat många dagar och nätter, tills han, sönderriven och blödande, hade lagt sig ner för att dö.

Så, då han berett sig inför döden — Skåda! Genom det hemska mörkret kom emot honom en fager jungfru, som tog hans hand och ledde honom på undanskymda vägar, okända för människor, till dess att ur skogens mörker framträngde ett ljus så starkt som hade solens ljus om dagen endast varit en liten lampa; och i detta förunderliga ljus såg vår ädle riddare som i en dröm en syn, så fantastisk, så vacker, att han glömde sina blödande sår och endast stod som i en trans vars glädje är lika djup som havens och lika omöjlig att förtälja om.

Och hans vision klingade av, och riddaren, som fallit på knä på marken, tackade det goda helgon som i denna hemska skog hade lett hans fötter vilse, för att han skulle få se vad som däri låg dolt.

Och den mörka skogens namn var Sorg; men om den syn som den ädle riddaren såg därinne, får vi inte berätta.

Fotnoter

1. 64,37 kilometer