Tre män i en båt/Kap 15

←  Kapitel XIV

Tre män i en båt av Jerome K. Jerome

Kapitel XVI  →

Kapitel XV

Hushållsarbete. — Min kärlek till arbete. — Den gamle flodräven, vad han gör och vad han säger att han har gjort. — Den unga generationens skepticism. — Tidiga minnen från båtfärder. — Flottfarande. — George klarar sig galant. — Den gamle båtsmannen, hans metoder. — Så lugnt, så fridsamt. — Nybörjaren. — Att punta. — En tråkig olyckshändelse. — Vänskapens välsignelser. — Segling, min första erfarenhet. — Möjliga skäl till att vi inte drunknade.

Vi vaknade sent följande morgon och tillredde, efter Harris’ uttryckliga önskemål, endast en frugal frukost, ”utan några överdrifter”. Så städade vi upp och ställde allt i ordning (ett fortlöpande arbete, vilket hos mig var inledningen till en tämligen klar insikt om hur en kvinna som endast har ansvaret för hushållsarbetet i ett enda hus lyckas få tiden att gå) och omkring klockan tio gav vi oss av på vad vi bestämt oss för skulle bli en tämligen duktig dagsetapp.

Vi enades om att vi skulle ro denna förmiddag, som omväxling till att bogsera; och Harris ansåg det mest lämpligt om George och jag rodde, medan han tog hand om rodret. Jag blev inte eld och lågor över denna tanke alls; jag sade att Harris skulle ha visat sig mer ädelmodig om han föreslagit att han och George rodde, medan jag fick vila mig en smula. Det föreföll mig, som om jag hade gjort mer än min del av arbetet under denna utfärd och mina känslor var tämligen starka i denna fråga.

Det förefaller mig alltid, som om jag tvingas utföra mer arbete än jag borde. Det är inte frågan om att jag motsätter mig att arbeta, märk väl. Jag älskar arbete: Det fascinerar mig. Jag kan sitta och se på i flera timmar när andra arbetar. Jag älskar att ha det framför mig: Blotta tanken på att få det överstökat krossar mitt hjärta.

Man kan inte ge mig för många arbetsuppgifter; att samla på mig arbete har sånär blivit min passion: Mitt arbetsrum är nu så fullt av det, att det knappt får plats en gnutta till. Snart måste jag skaffa mig en flygelbyggnad för att hysa det.

Och jag är försiktig med mitt arbete, också. En del av det arbete som nu finns hos mig, har varit i min ägo i flera år och jag har inte så mycket som satt ett fingeravtryck på det. Jag är mycket stolt över mitt arbete; jag tar fram det då och då, för att damma av det. Ingen håller sitt arbete i bättre skick än vad jag gör.

Men, även om min trängtan efter arbete är stor, så vill jag vara rättvis. Jag begär inte mer arbete än vad är skäligt.

Men det kommer till mig, utan att jag ber om det — i varje fall framstår saken så för mig — och detta oroar mig.

George säger, att han inte tror att jag behöver bekymra mig om den saken. Han anser, att det endast är mitt överdrivna samvete, som får mig att frukta att jag får mer än min andel; och att jag i själva verket inte får hälften så mycket arbete mig tilldelat som jag borde. Men det tror jag att han säger enbart för att trösta mig.

Jag har alltid lagt märke till, att i båtar är det alltid en fix idé hos varje besättningsmedlem, att just han utför allt arbete ombord. Harris uppfattning var, att han ensam hade arbetat och att både George och jag hade åkt snålskjuts på hans bekostnad. George, å andra sidan, skrattade åt tanken på att Harris alls hade gjort någonting annat än att äta och sova och hans fasta övertygelse var, att det var han — George ensam — som hade utfört allt arbete värt att tala om.

Han sade sig aldrig ha varit ute med ett par sådana latmaskar som Harris och mig.

Detta roade Harris.

”Tänka sig att gamle George talar om arbete!” skrattade han; ”men, en enda halvtimmes arbete skulle bli hans död. Har du någonsin sett George arbeta?” tillade han, vänd mot mig.

Jag höll med Harris om att det hade jag inte — i synnerhet inte sedan vi gav oss ut på denna färd.

”Nåja, jag förstår inte hur du skulle kunna veta något om den saken, på ena eller andra sättet”, invände George, till Harris; ”eftersom så Gud välsigne mig, om du inte har sovit halva tiden. Har du någonsin sett Harris fullt vaken, utom vid måltiderna?” frågade George mig.

Min sanningskärlek tvingade mig att stödja George i denna sak. Harris hade varit till mycket liten nytta i båten, vad arbete beträffade, ända från det vi gav oss av.

”Men så tusan, om jag inte gjort mer än gamle J, trots allt”, insköt Harris.

”Nja, du kunde ju knappast ha gjort mindre”, fortsatte George.

”Jag förmodar att J. tror att han är passagerare ombord”, tillade Harris.

Och det var alltså deras tack för att jag fört dem och deras sabla gamla båt hela vägen upp från Kingston och för att ha ordnat och övervakat allting åt dem och tagit hand om dem och slavat för dem. Otack är världens lön.

Vi avgjorde den aktuella frågan, genom att överenskomma att Harris och George skulle ro upp förbi Reading och att jag skulle dra båten vidare därifrån. Att ro en tung båt mot starka strömmar är ingenting jag längtar efter att göra nuförtiden. Förr i tiden, för länge sedan, brukade jag be särskilt om hårt arbete: Numera överlåter jag sådant med glädje till ungdomen.

Jag har lagt märke till, att detta gäller alla gamla veteraner på floden, att de drar sig tillbaka, närhelst hård rodd måste utföras. Man kan alltid skilja de vana gamla flodrävarna från nybörjarna, på det sätt de sträcker ut sig på sittdynorna i botten på båten och uppmuntrar roddarna genom att berätta anekdoter om de stordåd de själva utförde föregående säsong.

”Du påstår att det där är arbetsamt!” flinar de, mellan självbelåtna skrattsalvor, vänd mot de två svettiga noviser som har vevat på hela tiden uppströms under de senaste en och en halv timmen; ”men, Jim Biffles, Jack och jag själv rodde förra året upp från Marlow till Goring på en enda eftermiddag — vi lade inte till någonstans på vägen. Minns du det, Jack?”

Jack, som har rett sig ett rede i fören av alla filtar och rockar han kunnat samla ihop och som legat och sovit i två timmar, vaknar nu till då han tilltalas och erinrar sig hela händelsen, samt att strömmen var ovanligt stark hela vägen — liksom att det rådde en styv motvind.

”Omkring trettiofyra knop ^[1], tror jag att det måste ha blåst”, tillägger den förste av dem, medan han böjer sig fram efter ytterligare en kudde, som han stoppar under huvudet.

”Nej — nej, överdriv inte nu, Tom”, mumlar Jack förebrående; ”trettiotre ^[2], som mest.”

Och Jack och Tom, fullkomligt utmattade av sin ansträngning som konversatörer, somnar återigen. Och de två enfaldiga ynglingarna vid årorna känner sig ganska stolta över att tillåtas ro sådana utmärkta roddare som Jack och Tom och tar i hårdare än någonsin.

🙝🙟

Då jag själv var en ung man, brukade jag lyssna på dylika berättelser från de äldre och ta dem till mig, svälja dem med hull och hår, för att därefter be om mer; men den unga generationen verkar inte ha samma slags tilltro till dem. Vi — George, Harris och jag själv — tog med oss en ”ungtupp” förra säsongen, och behandlade honom med de sedvanliga historierna om allt det underbara vi utfört, under hela resan.

Vi gav honom alla standardsagorna — de gamla skepparhistorierna, som gjort tjänst hos varje båtsman längs floden under eoner — och lade till ytterligare sju fullkomligt nya, som vi hittat på helt själva, inkluderande en verkligen tämligen sannolik historia, grundad till viss del, på en helt osann episod, vilken sades ha, i en modifierad form, ha hänt några av våra vänner för några år sedan — en historia som en ren barnunge skulle ha kunnat tro på, utan att komma till (alltför stor) skada.

Och denne unge man gjorde narr av dem alla, och ville att vi skulle återupprepa våra stordåd där och då, och slog vad — tio mot ett — på att vi inte kunde göra det.

🙝🙟

Vi kom att prata om våra tidiga roddarerfarenheter denna morgon och återupplivade historier om våra första försök i roddens ädla konst. Mitt eget första båtminne är den gången då fem av oss skramlade tre pence var för att hyra en underligt konstruerad farkost i dammen i Regent¨s Park, varefter vi fick torka oss efteråt i parkvaktens lilla stuga.

Efter detta, då min håg för sjöfart väckts, gjorde jag en hel del flottfärder i olika tegelbruksdammar i förorterna — ett slags övning som är betydligt mer intressant och upphetsande än man kan föreställa sig, i synnerhet då man befinner sig mitt ute i dammen och ägaren till det materiel varav man konstruerat flotten, dyker upp på stranden, med en stor käpp i handen.

Ens första tanke då man ser sagda herre är, att man på något sätt inte är jämlik denne ifråga om styrka och slagfärdighet och att, om man kan göra det utan att förefalla oartig, istället bör undvika ett direkt möte; samt att ens målsättning därför bör vara att ta sig i land på den motsatta stranden i förhållande till var han står, samt att så snabbt och diskret som möjligt ta sig hem, utan att låtsas ha upptäckt honom. Han, å andra sidan, är angelägen att få ta en i hand och tala med en.

Det framgår därpå, att han känner ens far, och även är synnerligen bekant med ens egen person, men det gör inte att man fattar större tycke för honom. Han säger, att han skall lära en att stjäla hans plankor för att bygga flottar av dem; men eftersom den konsten redan är något man behärskar utmärkt väl, synes erbjudandet, även om det tvivelsutan är vänligt menat, såsom överflödigt för ens egen del och man är inte böjd att ställa till bekymmer för honom genom att anta detsamma.

Hans iver att träffa en är dock större än ens egen olust mot detsamma, och det energiska sätt på vilket han vandrar upp och ner längs dammens kant för att kunna befinna sig på rätt ställe för att hälsa en välkommen då man landstiger, är tämligen smickrande.

Om han är av en tjock och kortbent sort, kan man enkelt undvika hans manövrer; men då han lika ofta är ungdomlig och långbent, blir ett sammanträffande förr eller senare oundvikligt. Mötet blir dock mycket kortvarigt och det mesta av konversationen sköts av honom, då ens egna inlägg till största delen består av utrop och enstaviga ljud. Så snart det är möjligt, ser man till att skilja sig själv från honom och platsen.

Jag ägnade omkring tre månaders tid åt flottfärder och efter att ha förkovrat mig så långt det var möjligt inom denna gren av sjöfararkonsten, bestämde jag mig för att ta upp rodden på allvar och gick med i en av båtklubbarna på floden Lea.

Att vara ute med en båt på Lea, i synnerhet under lördagseftermiddagar, gör en skicklig i konsten att hantera en farkost och i att inte bli påkörd av andra roddare, eller sänkt av pråmar; och det erbjuder även gott om tillfällen att tillägna sig den allra mest snabba och graciösa metoden att snabbt kasta sig ner på båtens botten, för att undvika att kastas i floden av passerande bogserlinor.

Men det ger en inte stil. Det var inte förrän jag gav mig ut på Themsen, som jag tillägnade mig stil. Min roddarstil är nuförtiden synnerligen beundrad. Folk säger, att den är så säregen.

🙝🙟

George gick aldrig i närheten av vatten förrän han var sexton år gammal. Då gav sig han och åtta andra unga herrar i ungefär samma ålder sig ut i grupp till Kew en lördag, med avsikten att hyra en båt där, för att ro till Richmond och tillbaka; en av dem, en djärv ung man vid namn Joskins, hade en eller ett par gånger varit ute med en båt på the Serpentine och sade dem, att det var mycket roligt, att åka båt!

Tidvattnet var på väg ut tämligen snabbt då de nådde bryggorna och en styv bris blåste tvärs över floden, men detta bekymrade dem inte alls och de satte igång med att välja sig en båt.

Där låg en tävlingsutriggare med åtta par åror uppdragen vid bryggan; det var den som fångade deras intresse. De frågade om de kunde få hyra den, tack. Båtuthyraren var inte på plats, utan endast hans pojke. Pojken försökte dämpa deras lust att hyra utriggaren och visade dem på två eller tre mycket bekväma båtar lämpade för familjeutflykter, men dessa dög inte alls; utriggaren var den båt som de trodde skulle göra dem mest rättvisa.

Så pojken sjösatte den och de tog av sig sina kavajer och gjorde sig i ordning för att inta sina platser. Pojken föreslog att George, som redan på den tiden var den tyngsta i sällskapet, skulle sitta på fyrans plats. George sade, att han med glädje skulle sitta på fyrans plats, steg genast ner i aktern och satte sig med ryggen mot fören. De fick honom på rätt plats till sist och de andra följde efter.

En synnerligen nervös gosse utsågs till cox och styrandets principer förklarades för honom av Joskins. Joskins själv tog förstaåran. Han sade till de andra, att det hela var mycket enkelt; allt de behövde göra var att göra som han gjorde.

De sade att de var beredda och båtuthyrarens pojke tog en båtshake och puttade ut dem.

Vad som därpå följde, är George inte i stånd att beskriva i detalj. Han har ett förvirrat minne av att, omedelbart efter deras avfärd, ha fått ett våldsamt slag i ryggslutet av den breda delen av femmans åra, samtidigt som hans egen toft verkade ha försvunnit under honom, som genom trolleri, vilket lämnade honom sittande på durken. Han lade även märke till, som ett underligt sammanträffande, att tvåans åra i samma stund låg på rygg i botten på båten, med sina ben i luften, uppenbarligen drabbad av något slags anfall.

De passerade under Kew Bridge långsides, med en hastighet av åtta miles per timme ^[3]. Joskins var den ende av dem som rodde. George försökte, då han åter kommit upp på sin toft, att hjälpa honom, men då han doppade sin åra i vattnet, försvann den omedelbart, till hans stora förvåning, in under båten och drog så när honom med sig.

Och så kastade ”coxen” båda roderlinorna överbord och brast ut i gråt.

Hur de kom tillbaka vet inte George, men det tog dem endast fyrtio minuter. En stor folkskara betraktade nöjet från Kew Bridge med stort intresse och alla skrek olika goda råd åt dem. Tre gånger lyckades de få båten under brospannet och tre gånger drev de tillbaka igen. Varje gång som ”coxen” såg upp och såg bron över sitt huvud, brast han ut i förnyade snyftningar.

George sade, att föga trodde han den eftermiddagen, att han någonsin igen skulle komma att intressera sig för båtar.

🙝🙟

Harris är mer van vid havsrodd än dito på floden, och säger, att som motion betraktad, föredrar han det förstnämnda. Det gör inte jag. Jag minns när jag begav mig ut i en liten båt från Eastbourne förra sommaren: Jag brukade ägna mig en del åt havsrodd för åratal sedan, så jag trodde att jag skulle klara det bra; men jag upptäckte, att jag hade fullkomligt glömt bort den konsten. När den ena åran var djupt ner i vattnet, viftade den andra vildsint uppe i luften. För att kunna greppa vattnet med båda två på en gång, var jag tvungen att stå upp. Strandpromenaden var fylld av både herrskap och tjänstefolk och jag var tvungen att ta mig förbi dem, på detta förnedrande vis. Jag landade halvvägs ned längs stranden och tillförsäkrade mig en gammal båtsmans tjänster, för att föra mig och båten tillbaka.

Jag älskar att se en gammal båtsman ro, i synnerhet en som man betalar per timme. Det är något så lugnt och fridfullt över deras sätt att ro. Det är så befriat från all hets och jäkt — detta fåfänga strävande som för var dag alltmer blir 1800-talets vanhedrande kännetecken. Han skulle aldrig ta ut sig i försök att komma förbi alla andra båtar. Om någon annan båt seglar om honom, rör det honom inte i ryggen; faktum är att de alla går om honom, alla som är på väg åt samma håll. Detta skulle bekymra och reta de flesta andra människor; det upphöjda lugnet hos den lejda båtsmannen under press erbjuder oss en underbar lektion mot all ambition och förmätenhet.

Vanlig, praktisk rodd av typen ”förflytta båten från A till B” är inte en särdeles svår konst att inhämta, men det kräver en hel del träning innan en man känner sig helt ledig då det gäller att ro förbi flickor. Det är ”rytmen” som oroar nybörjaren. ”Det är ganska lustigt”, säger de, då de för tjugonde gången inom fem minuters tid trasslar loss sina åror från ens egna; ”men jag klarar det mycket bättre då jag är ensam.”

Att se två noviser försöka hålla takten inbördes är mycket roande. Bogåran finner det mycket svårt att hålla takten med föråran, eftersom föråran ror på ett sådant ytterligt besynnerligt vis. Föråran är mycket indignerad över detta eftersom, som han förklarar, han har ansträngt sig under de senaste tio minuterna för att anpassa sin roddteknik till bogårans bristande kunskaper i ämnet. Bogåran, å sin sida, blir då synnerligen förolämpad och ber föråran att inte bry sitt huvud med honom (bogåran), utan att ägna sig åt att hålla en takt som går att följa.

”Eller vill du att jag ska ta föråran?” tillägger han, uppenbarligen i tron att detta skulle ställa allting tillrätta.

De plaskar omkring under ytterligare hundra yards, fortfarande med endast begränsad framgång, varvid hela hemligheten bakom deras bekymmer framstår i klar dager för föråran.

”Jag skall säga dig vad det beror på; du har fått mina åror”, utropar han, vänd mot bogåran. ”Räck över dina åror!”

”Det var som tusan, jag har undrat så varför jag inte kunde få fason på’t med de här”, svarar bogåran och lyser upp, innan han villigt och raskt hjälper till med utbytet. ”Nu blir det andra takter.”

Men det blir det inte — inte ens då. Föråran tvingas sträcka sina armar nästan ur led nu, för att nå sina åror; under det att bogårans par nu, vid varje årtag våldsamt slår honom i bröstet. Så de byter tillbaka och kommer till slutsatsen, att uthyraren har givit dem helt och hållet felaktiga åror; och ifråga om sina gemensamma eder över denne man, blir de rörande eniga.

🙝🙟

George sade, att han ofta längtade efter att få pröva på puntning ^[4] som omväxling. Puntning är inte så enkelt som det ser ut. Som i fallet med rodd, lär man sig snart hur man gör för att framföra farkosten, men det tar lång tids övning innan man kan göra det med värdighet och utan att få vatten i kavajärmarna.

En ung man som jag känner, var med om en mycket tragisk olycka den första gången han var ute och puntade. Han hade klarat sig så bra, att han blivit mycket kaxig över sin förmåga och vandrade fram och tillbaka i sin punt, arbetande med pålen, med en bekymmersfri grace som var synnerligen fascinerande att se på. Fram gick han till puntens för, satte ner sin påle och gick därefter med den akterut, precis som vana puntare gör. Å, det var en svårslagen syn!

Och det skulle ha fortsatt att vara en storslagen syn, om han inte oturligt nog, under det att han såg sig omkring, för att njuta av omgivningarna, tagit blott ett enda steg mer än vad som var nödvändigt och vandrat av punten helt och hållet. Pålen satt kraftigt fast i bottenleran och han lämnades kvar, klängande i den, under det att hans punt drev iväg. Det var en mycket vanhedrande position. En elak gosse på flodstranden skrek omedelbart till en eftersläntrande kamrat, att denne skulle skynda sig på för att ”titta på apan på sin gren”.

Jag kunde inte komma till hans hjälp, eftersom det råkade sig så illa, att vi inte hade vidtagit tillräckliga förberedelser genom att ta med oss en extra påle. Jag kunde endast sitta och betrakta honom. Hans ansiktsuttryck, då pålen långsamt sjönk med honom, kommer jag aldrig att glömma; det fanns så mycket tankfullhet över det.

Jag såg honom sakta sjunka ner i vattnet och därefter vada i land, ledsen och våt. Jag kunde inte hjälpa att jag skrattade åt honom, eftersom han såg så komisk ut. Jag fortsatte att skrocka för mig själv över synen en stund, tills det plötsligt gick upp för mig, att jag i sanning inte hade särskilt mycket att skratta åt för egen del, när jag tänkte efter. Här satt jag, ensam i en punt, utan påle, hjälplöst framflytande mitt i strömmen — möjligen på väg mot någon dammlucka.

Jag började ilskna till över min vän, för att han gått överbord på detta sätt. Han kunde, i alla händelser, ha lämnat kvar pålen hos mig.

Jag drev vidare omkring en kvarts mile ^[5], tills jag kom inom synhåll för en fiske-punt som låg förtöjd mitt i strömfåran, där två äldre fiskare satt. De såg mig komma drivande emot dem och de ropade åt mig att väja för dem.

”Jag kan inte”, ropade jag tillbaka.

”Men ni försöker ju inte ens”, svarade de.

Jag förklarade hur det gått till, då jag kom närmare och de fångade in mig och lånade mig en påle. Dammen var belägen endast femtio yards ^[6] längre ner. Jag är glad över att de råkade befinna sig där de gjorde.

Den första gången jag puntade, var i sällskap med tre andra grabbar; de skulle visa mig, hur det hela gick till. Vi kunde inte ge oss av samtidigt, så jag sade till dem att jag skulle åka i förväg, ge mig ut i punten för att pröva mig fram och öva en stund, innan de anlände.

Jag fick inte tag i någon ledig punt den eftermiddagen; så det fanns inget annat för mig att göra än att sätta mig på flodstranden, betrakta floden och invänta mina vänners ankomst.

Jag hade inte suttit där särskilt länge, innan min uppmärksamhet fästes vid en man i en punt som, lade jag med viss förvåning märke till, bar en exakt likadan kavaj och mössa som jag gjorde. Han var uppenbarligen en nybörjare ifråga om puntning och hans uppträdande var synnerligen intressant. Man visste aldrig vad som skulle komma att hända, då han satte ner pålen i vattnet; och det visste han helt tydligt inte heller själv. Ibland drev han sig själv uppströms, vid andra tillfällen nedströms. Vid andra tillfällen snurrade hans punt helt enkelt runt och stannade på samma ställe som där han hade börjat. Och varje gång detta inträffade, visade han sin ohöljda förvåning och irritation.

Folk runt floden blev tämligen intresserade av hans framfart efter en stund och slog vad med varandra om resultatet av hans nästa staktag.

Under tidens lopp anlände mina vänner till den motsatta stranden och de stannade till även de och betraktade honom. Han vände ryggen mot dem och de såg därför endast hans kavaj och mössa. Av detta drog de omedelbart den förutfattade uppfattningen, att det var jag, deras käre vän, som skämde ut sig och deras glädje visste inga gränser. De började håna honom utan någon förskoning.

Jag fattade inte vilket misstag de hade begått, till att börja med och jag tänkte: ”så oartigt av dem att gå an på det sättet — och inför en fullkomlig främling också!” Men innan jag hann ropa till dem och förebrå dem, framstod förklaringen för mig och jag drog mig tillbaka bakom ett träd.

Å, så de roade sig genom att håna den där unge mannen! Under gott och väl fem minuter stod de där, ropade sarkasmer till honom, förnedrade honom, retades med honom och skämtade om honom. De pepprade honom med alla slags gamla skämt och till och med uppfann ett par alldeles själva, att kasta till honom. De utsatte honom för alla våra privata skämtsamheter som vi använde inom gruppen, vilka måste ha varit fullkomligt obegripliga för honom. Och så, oförmögen att längre stå ut med deras fräckhet längre, vände han sig mot dem och de såg hans ansikte!

Jag gladdes över att de hade tillräcklig anständighet kvar i kropparna för att se synnerligen fåraktiga ut. De förklarade för honom, att de hade trott att han var någon de kände. De sade, att de hoppades att han inte skulle tro dem om att vara istånd att förolämpa någon annan än en av sina vänner på detta sätt.

Naturligtvis förlät det faktum att de hade misstagit honom för en vän dem deras tilltag. Jag minns att Harris en gång berättade för mig, om en upplevelse förknippad med bad, som han hade i Boulogne. Han simmade omkring där, nära stranden, då han plötsligt kände hur någon grep honom i nacken bakifrån och med våld tryckte ner hans huvud under vattnet. Han kämpade våldsamt, men vem det än var som tagit tag om honom, föreföll vara en fullkomlig Herkules ifråga om kroppskrafter och alla hans försök att undkomma var fruktlösa. Han hade slutat att försöka sparka sig loss, för att vända tankarna mot högre ting, då hans tillfångatagare släppte honom.

Han ställde sig upp och vände sig mot sin potentielle mördare. Denne stod nära honom, hjärtligt skrattande, men i samma stund som han fick syn på Harris¨ ansikte, då det dök upp ur vattnet, ryggade han tillbaka och föreföll tämligen oroad.

”Jag ber verkligen om ursäkt”, stammade han förvirrat, ”men jag trodde att ni var en av mina vänner.”

Harris ansåg, att det var tur för hans del, att mannen inte misstagit honom för att vara en släkting, för i så fall hade han troligen blivit dränkt omedelbart och utan förklaring.

🙝🙟

Segling är något som kräver kunskap och övning — även om jag, som pojke inte ansåg det. Jag hade fått den idén i huvudet, att det var något medfött hos pojkar, ungefär som att spela rounders ^[7] och touch ^[8]. Jag kände en annan gosse som såg likadant på saken och så, en blåsig dag, ansåg vi oss beredda att pröva på att segla. Vi vistades då i Yarmouth och beslöt oss för att ta en tur uppför floden Yare. Vi hyrde en segelbåt vid varvet vid bryggan och gav oss av. ”Det blåser ganska hårt idag”, sade mannen till oss, då vi lade ut; ”det bästa är om ni tar in en rev och skotar hem ordentligt då ni kommer runt kröken.”

Vi sade att vi skulle lägga det på minnet och lämnade honom med ett glatt ”god morgon”, under det att vi undrade över hur man ”skotade” och varifrån vi skulle få tag på det där revet någonstans, samt vad vi skulle göra med det då vi väl fått tag på det.

Vi rodde tills vi var utom synhåll från staden och så, med rum sjö omkring oss och vinden blåsande med orkanstyrka tvärsöver vattnet, kände vi att tiden var inne att gå till verket.

Hector — tror jag att han hette — fortsatte ro medan jag rullade ut seglet. Det verkade vara ett komplicerat arbete, men jag fick till sist ordning på det, innan frågan uppstod vilket som var den översta delen?

Med något slags naturlig instinkt lyckades vi, naturligtvis till sist besluta oss för vad som var upp och vad som var ned och satte igång med att hissa det, upp och ned. Men det tog en lång stund, innan vi kunde få upp det vare sig rättvänt eller på något annat sätt. Seglets uppfattning tycktes vara, att vi lekte begravning och att jag spelade likets roll och att seglet var repen man använder för att hissa ner kistan i graven med.

Då det upptäckte, att så inte var fallet, slog det mig i huvudet med bommen och vägrade att gå med på något alls.

”Blöt det”, sade Hector; ”doppa det i vattnet och få det blött.”

Han sade, att folk på stora fartyg alltid blötte seglen innan de satte dem. Så jag blötte det; men det gjorde endast allting värre. Ett torrt segel som snor sig kring ens ben och huvud är ingen angenäm erfarenhet, men då seglet är genomblött blir det synnerligen obehagligt.

Vi fick upp eländet till slut, med gemensamma krafter. Vi gjorde fast det, inte precis uppochned — utan mer sidlänges — och band fast det i masten med fallet, vilket vi fick klippa av för att passa.

Att båten inte kappsejsade är något jag endast framför som ett faktum. Varför den inte kappsejsade är jag inte istånd att förklara. Jag har ofta funderat över den frågan senare i livet, men jag har aldrig lyckats komma fram till någon tillfredställande förklaring.

Möjligen var detta följden av tingens inneboende tjurskallighet i denna världen. Båten kan kanske ha kommit till den slutsatsen, med tanke på hur vi uppträdde, att vi givit oss ut för att begå självmord i denna tidiga morgontimme och därpå bestämt sig för att göra oss besvikna. Det är den enda förklaring jag kan komma på.

Genom att hänga oss fast för glatta livet i fribordet, lyckades vi nätt och jämt stanna kvar ombord, men det var hårt arbete. Hector sade, att pirater och andra sjöfarande i allmänhet surrade fast rodret vid det ena eller det andra och hissade toppjibben under hårda vindar och ansåg att vi borde försöka oss på något åt det hållet; medan jag förordade att lägga henne upp i vinden.

Eftersom mitt råd var det som var lättast att realisera, antog vi det tillsammans och fortfarande hållande oss fast i relingen, gick vi upp i vind.

Båten färdades uppströms ungefär en mile, i en fart som jag aldrig seglat i tidigare och inte heller vill återuppleva i en segelbåt. Så, i flodkröken, tippade hon över till halva hennes segel var under vatten. Så rätade hon, som genom ett mirakel upp sig och ställde sig på grund på en gyttjebank.

Den gyttjebanken räddade våra liv. Båten plöjde upp mitt på den och satt därpå fast. Då vi åter fann att vi kunde röra oss som vi önskade, istället för att skakas om som ärter i en tom burk, kröp vi förut och skar ner seglet.

Vi hade fått nog av segling. Vi ville inte gå till överdrift och därigenom utmana ödet. Vi hade seglat — fått en god genomgripande erfarenhet av det — och nu ansåg vi att vi skulle ro oss tillbaka, som omväxling.

Vi tog fram årorna och försökte staka vår båt loss från leran och, medan vi gjorde detta, gick en av våra åror av. Efter detta gick vi till väga mer försiktigt, men det var ett uselt par åror vi hade fått, så den andra bröts av nästan ännu snabbare än den första, och nu satt vi i klistret rejält.

Gyttjan sträckte ut sig omkring hundra yards ^[9] framför oss och bakom oss fanns vattnet. Det enda vi nu kunde göra, var att sitta ned och vänta tills någon kom förbi.

Det var inte det slags dag då folk frivilligt begav sig ut på floden och det tog tre timmar innan vi fick syn på någon. Det var en gammal fiskare som, under stora svårigheter till sist räddade oss och vi blev bogserade tillbaka på ett mycket generande sätt, till båtvarvet.

Att betala mannen som räddat oss, samt att betala för de avbrutna årorna, samt för fyra och en halv timmes båthyra, kostade oss ett betydande antal veckopengar. Men vi fick ju erfarenheter och man säger ju att sådana är billiga, oavsett vad de kostar i pengar.

Fotnoter

1. 17,49 meter per sekund. Hård kuling.
2. 16,98 meter per sekund. Styv kuling.
3. 12,87 kilometer per timme.
4. En punt är en flatbottnad båt med rak bog, utformad för att användas på små floder eller andra grunda vattendrag i Storbritannien. Punnting innebär att använda en sådan båt. Puntern framdriver i allmänhet punten genom att staka sig fram längs floden med en påle. Punts (plur.) byggdes ursprungligen som frakt- eller fiskebåtar, men i nyare tider används de nästan uteslutande för nöjesturer i universitetsstäderna Oxford och Cambridge i England, samt vid tävlingar vid ett antal sommarregattor på floden Themsen.
5. 402 meter.
6. 45,5 meter.
7. Ett slags äldre föregångare till Baseball, liknar något svensk brännboll.
8. Kull, en lek där en person skall fånga in sina motspelare genom att springa ikapp och vidröra dem.
9. 91 meter.