Tre män i en båt/Kap 17
| ← Kapitel XVI |
|
Kapitel XVIII → |
Kapitel XVII
redigeraTvättdag. — Fisk och fiskare. — Konsten att meta. — Den samvetsgranne flugfiskaren. — En fiskarhistoria.
Vi stannade två dagar i Streatley och fick våra kläder tvättade. Vi hade försökt att tvätta dem själva i floden, under Georges överinseende och det hade misslyckats totalt. Sanningen att säga var det betydligt mer än ett totalt misslyckande, eftersom vi hade ställt till kläderna värre efter det att vi tvättat dem än de var innan. Innan vi tvättade dem, hade de varit mycket, mycket smutsiga, det är sant; men det hade gått att ta dem på sig. Efter det att vi tvättat dem — nåja, floden mellan Reading och Henley var mycket renare efter det att vi tvättat våra kläder där, än den varit innan. All smuts som flodvattnet mellan Reading och Henley innehållit, hade vi samlat in under våra tvättbestyr och arbetat in i våra kläder.
Tvätterskan i Streatley sade, att hon kände sig tvungen att debitera oss tre gånger den normala taxan för vår tvätt. Hon sade, att det inte hade varit så mycket frågan om tvätt, som om en utgrävning. Vi betalade henne utan att knota.
🙝🙟
Trakterna kring Streatley och Goring är ett centrum för fiskeintresserade. Här finns gott om gott fiske. Floden flödar över av gädda, mört, löja, id och ålar här; och det är möjligt att tillbringa dagar med att fiska.
Vissa människor gör just detta. Men de fångar aldrig något. Jag vet inte en enda människa som någonsin fångat någonting i Themsen, förutom elritsor och döda katter, men det har naturligtvis ingenting att göra med fiske! I fiskeguiderna för området står ingenting om att fånga någon fisk. Allt som sägs där är, att stället är ”ett utmärkt ställe för fiske”; och efter vad jag sett på ort och ställe, är jag helt beredd att instämma i detta omdöme.
Det finns ingen plats i hela världen där man kan få mer fiske uträttat, eller där man kan fiska under en längre period. Vissa fiskare kommer hit och fiskar under en enda dag, andra stannar och fiskar i en månad. Man skulle kunna ligga i och fiska ett helt år, om man ville; resultatet skulle ändå bli det samma.
I Metarens guide för Themsen står att ”mört och abborre fångar man mycket här”, men i detta har ”Metarguiden” fel. Det må så vara att det finns gott om mört och abborre här. Sanningen är att jag vet att det gör det. Man kan se hela stim av dem, då man tar sig en promenad längs flodbankarna: De kommer fram och står halvvägs upp ur vattnet med sina munnar öppna så man ska kunna kasta småkakor i dem,. Och om man tar sig ett bad, samlas de runt en, för att vara i vägen och irritera en. Men man kan inte ”fånga” dem med hjälp av en bit mask på en krok, eller på något annat sätt — inte dem inte!
🙝🙟
Jag är ingen hängiven fiskare för egen del. Jag ägnade en avsevärd mängd tid och energi åt detta ämne en gång i tiden och klarade mig, trodde jag själv, tämligen bra; men veteranerna sade mig, att jag aldrig skulle komma att bli riktigt skicklig, utan rådde mig att ge upp. De sade, att jag var en oerhört duktig kastare och att mitt intresse var det inget fel på, samt att jag hade den erforderliga, naturliga lättjan som krävdes. Men de var övertygade om, att jag aldrig skulle bli någon framgångsrik fiskare. Jag hade inte tillräckligt med fantasi.
De sade att som poet, skillingtrycksförfattare eller reporter, eller någonting i den stilen, kunde jag kanske duga, men för att röna framgång som metare vid Themsen krävs mer fantasins flykt, mer uppfinningsrikedom än jag tycktes besitta.
En del människor tror, att allt som krävs av en god fiskare, är förmågan att ljuga med lätthet och utan att rodna; men det stämmer inte. Vantligt fabulerande duger inte; det kan vilken tjockskalle som helst få till. Det är i berättelsens detaljrikedom, de små stänken av trovärdighet, den allmänna känslan av samvetsgrann — nästan pedantisk — noggrannhet med detaljerna, som den vane metaren känns igen.
Vem som helst kan säga att ”jo, jag fångade femton dussin [1] abborrar igår kväll”; eller ”förra måndagen drog jag upp en gädda som vägde 18 pund[2] och mätte tre fot [3] från nos till stjärtfena”.
Det finns ingen konstnärlighet, ingen skicklighet hos en sådan berättelse. Den visar på mod, men det är allt.
Nej, den skicklige metaren skulle aldrig berätta en rövarhistoria på det sättet. Hans metod är en konst i sig själv.
Han kommer in tyst och stilla, med hatten på, tillägnar sig den allra bekvämaste stolen, tänder sin pipa och börjar med att röka under tystnad. Han låter ungtupparna skryta en stund, för att därpå, då det tillfälligt blir tyst, avlägsna pipan ur munnen och anmärka, medan han knackar ur pipan mot den öppna spisen:
”Tja, jag fick ett napp i tisdags kväll, men det är inte mycket att tala om.”
”Å, varför inte?” frågar de.
”Därför att jag inte förväntar mig att någon skulle tro mig”, svarar den äldre kamraten lugnt och utan ens ett stänk bitterhet i rösten, då han åter stoppar sin pipa och ber värdshusvärden att servera honom en tredubbel, kall skotsk whisky.
Så följer en stunds tystnad, eftersom ingen känner sig tillräckligt självsäker för att motsäga den gamle herren. Så han tvingas fortsätta, utan uppmuntran från de kringsittande.
”Nej”, fortsätter han tankfullt. ”Jag skulle inte tro det själv, om någon berättade det för mig, men det är dagsens sanning, det är det. Jag hade suttit där, hela eftermiddagen och bokstavligen inte fått någonting alls på kroken — utom ett dussin löja och ett tjog mört; och jag skulle just ge upp hela saken, då jag plötsligt kände ett tämligen hårt drag i reven. Jag trodde att det var ytterligare någon småfisk, så jag försökte dra upp spöet. Men så tusingen, om jag ens kunde röra spöet! Det tog mig en halvtimme — en halvtimme, mina herrar! — att få iland den fisken; och i varje ögonblick trodde jag, att reven skulle gå av! Jag fick till sist upp den, och vad tror ni att det var? En stör! En stör på fyrtio pund [4]! Som jag tog på vanlig metrev, mina herrar! Ja, det går an att se förvånade ut — kan jag få ytterligare en tredubbel skotsk whisky, värdshusvärd, tack så mycket.”
Och så fortsätter han med att berätta om vilken förvåning alla som såg den uppvisat; vad hans hustru hade sagt då han kom hem och vad Joe Buggles hade sagt om den.
Jag frågade en gång en värdshusvärd längs floden, om han inte tog illa vid sig ibland, av att höra alla dessa skrönor som fiskare berättade för honom; och han sade:
”Å, nej inte numera, herrn. De brukade förbrylla mig en smula i början, men så Herren min Skapare! Ja’ å’ frugan lyssnar på ’rom hela dagarna numera. Man vänjer sig, vet herrn, man vänjer sig.”
🙝🙟
Jag känner en ung man, en mycket sanningsälskande man, som då han slog sig på flugfiske, bestämde sig för att aldrig överdriva sina fångster med mer än tjugofem procent.
”Då jag fångat fyrtio fiskar”, sade han, ”berättar jag för folk att jag har fångat femtio och så vidare. Men jag skulle aldrig ljuga mer än så, eftersom det är en synd att ljuga.”
Men hans tjugofemprocentsplan fungerade inget vidare. Han kunde aldrig använda den. Det största antal fiskar han någonsin fångade på en dag var tre, och man kan inte lägga till tjugofem procent till det. I alla fall inte i fråga om fiskar.
Så han ökade sitt procenttal till trettiotre och en tredjedel; men även detta var svårt de dagar han endast fångade en eller två fiskar; så för att förenkla saker och ting, beslutade han sig för att helt enkelt dubblera mängden.
Han höll sig till detta arrangemang i ett par månader, innan han tröttnade på det. Ingen trodde honom, då han berättade att han endast dubblerade sin fångst och han vann därför ingen aktning på det sättet heller, eftersom hans blygsamhet gjorde att han kom i underläge i förhållande till andra fiskare. När han i verkligheten hade fångat tre små fiskar och sade att han fått sex, gjorde det honom tämligen avundsjuk att höra från en karl, som han visste säkert endast hade fångat en enda, gå an och berätta för folk att han fått upp två dussin.
Så till sist bestämde han sig en gång för alla för ett system, som han med nästan religiös noggrannhet har hållit sig till sedan dess; det går ut på att han räknar varje fisk han fångar som tio stycken och utgår från siffran tio. Till exempel: Om han inte fångat någon fisk alls, säger han att han fångat tio — man kan aldrig fånga mindre antal än tio enligt detta system, det är dess grundsten. Men, om han exempelvis fått upp en fisk, säger han att det var tjugo, medan två fiskar kallas trettio, tre fyrtio och så vidare.
Det är en enkel men genial plan, och det har förekommit en del tal på sista tiden, att det skulle komma att tas i allmänt bruk bland fiskarnas brödraskap. Faktiskt har styrelsen för Themsen-fiskarnas förening rekommenderat den för omkring två år sedan, men några av dess äldre medlemmar motsatte sig den. De sade sig kunna överväga den, om man dubblade antalet, så att varje fisk räknades som tjugo.
🙝🙟
Ifall ni någonsin får en eller annan kväll över då ni färdas längs floden, skulle jag råda er att titta in på något av de små byvärdshusen och sitta ner en stund i dess skänkrum. Ni kommer då med största säkerhet att stöta på en eller ett par gamla fiskare, som läppjar på sin toddy där och de kommer att berätta tillräckligt med skumma fiskehistorier för er på en halvtimme, för att det skall räcka till att ge er matsmältningsproblem i en månad.
George och jag — jag vet inte vart Harris tog vägen; han hade gått för att bli rakad tidigare den eftermiddagen, kommit tillbaka och ägnat hela fyrtio minuter åt att krita sina skor; och efter det hade vi inte sett till honom — således, George och jag, samt hunden lämnade ensamma, gick på promenad till Wallingford, den andra kvällen och, på hemvägen, tittade vi in på ett litet värdshus vid floden, för att vila en stund, med mera.
Vi gick in i skänkrummet och satte oss. Det var en äldre man där som rökte lerpipa och vi inledde naturligtvis ett samtal med honom.
Han sade oss att vädret hade varit bra denna dag och vi berättade för honom, att vi haft vackert väder även föregående dag, för att därpå övertyga varandra om, att vädret förmodligen skulle bli strålande vackert följande dag; och George sade, att grödorna verkade ta sig bra.
Därpå framkom det, på ett eller annat sätt, att vi var främlingar på trakten och att vi skulle ge oss av följande morgon.
Så uppstod en paus i konversationen, under vilken våra blickar vandrade runt rummet. Till sist kom de att vila på ett dammigt vitrinskåp, uppsatt mycket högt ovanför rökgången, innehållande en forell. Den fascinerade mig mycket, denna forell; det var en så oerhört stor fisk. Faktum är, att till att börja med trodde jag att det rörde sig om en kolja.
”Aha!” sade den gamle herrn, då han följde mina blickar, ”det är en fin krabat, eller hur?”
”Mycket ovanlig”, mumlade jag; och George frågade den gamle, hur mycket han trodde att den vägde.
”Arton pund och sex ounces” [5], sade vår vän, reste sig och tog på sig rocken. ”Javisst”, fortsatte han, ”de’ va’ för sexton år se’n, den tredje i nästa månad, som ja’ drog upp ’en. Ja’ fånga’n precis neranför bron me’ levande bete. Dom sa’ att han fanns där å’ ja’ sa’ att ja’ skulle fånga’n, å’ de’ gjorde ja’ också. Man ser inte många fiskar i den storleksordningen häromkring nuförti’n, va’ ja’ vet. God kväll, mina herrar, god kväll.”
Och så gick han och lämnade oss ensamma.
Vi kunde inte slita våra blickar från den fisken efter detta. Det var verkligen en mycket vacker fisk. Vi betraktade den fortfarande, då ortens brevbärare, som just kommit in på värdshuset, steg in genom dörren, med ett ölkrus i handen och även han såg på fisken.
”Fantastiskt stor forell, det där”, sade George och vände sig mot mannen.
”Tja, det kan man faktiskt påstå, min herre”, svarade mannen och fortsatte, efter att ha tagit sig en klunk av sitt öl, ”ni kanske inte var här då den där fisken fångades?”
”Nej”, sade vi till honom. Vi var främlingar här på orten.
”Aha”, sade brevbäraren, ”det förklarar saken. Det är snart fem år sedan som jag fångade den där forellen.”
”Jasså, var det ni som fångade den?” sade jag.
Javisst, min herre”, svarade denne genuine byinvånare. ”Jag tog honom strax nedanför slussen — åtminstone det som kallades sluss på den tiden — en fredagseftermiddag; och det anmärkningsvärda var, att jag tog honom på fluga. Jag hade gått ut för att få mig några abborrar, jösses, inte trodde jag att jag skulle fånga en forell och då jag såg den där baddaren i andra änden av linan, så blev jag sannerligen tagen, ska jag säga. Ni förstår, han vägde tjugosex pund [6]. God kväll, mina herrar, god kväll.”
Fem minuter senare kom en tredje man in och beskrev hur han hade tagit den en tidig morgon, med löja som agn; och därefter gick han och en stadig, medelålders man, med högtidlig uppsyn, kom in och satte sig borta vid fönstret.
Ingen av oss sade något på ett tag; men till sist vände sig George till nykomlingen och sade:
”Jag ber så mycket om ursäkt, men jag hoppas ni förlåter oss att vi — fullkomliga främlingar här på trakten — tar oss friheter, men min vän här och jag själv skulle vara mycket tacksamma, om ni kunde berätta för oss om hur ni fångade forellen däruppe.”
”Men, vem har berättat för er att det var jag som fångade den?” var mannens förvånade undran.
Vi sade, att det hade ingen gjort, men på ett eller annat sätt kände vi rent instinktivt att det måste vara han som var fångstmannen.
”Oj, det var det underligaste jag varit med om — synnerligen anmärkningsvärt”, svarade den stadige främlingen skrattande; ”eftersom sanningen är den att ni har alldeles rätt. Det var jag som fångade den. Men tänka sig att ni kunde gissa hur det låg till. Kära nå’n, det kunde man aldrig tro.”
Så fortsatte han och berättade för oss, hur det hade tagit honom en halvtimme att få upp den och att den brutit av hans spö. Han sade att han hade vägt den noggrant då han kom hem, och den hade då vägt trettiofyra pund [7].
Så gick han sin väg och, då han hade gått, kom värdshusvärden in till oss. Vi återgav för honom de olika historierna vi fått höra om forellen och han var synnerligen road och vi skrattade alla mycket hjärtligt.
”Tänka sig att Jim Bates, Joe Muggles, Mr. Jones och gamle Billy Maunders alla sade till er att de var de som hade fångat den. Ha! Ha! Ha! Det var inte dåligt”, sade den hederlige gamle mannen och skrattade gott. ”Ja, det skulle just vara likt någon av dem, att ge den till mig för att sätta upp den i min skänkstuga, ifall de hade fångat den, eller hur! Ha! Ha! Ha!”
Och så berättade han fiskens verkliga historia. Det framgick, att han hade fångat den själv, för många år sedan, då han bara var unga pojken; inte med några tricks och konster, utan med den sortens outgrundliga tur som verkar vänta på alla unga pojkar då de skolkar från skolan en dag, för att gå ut och fiska om eftermiddagen, med en bit tråd i ena änden av en trädgren.
Han sade, att det faktum att han hemfört denna forell hade räddat honom från att få stryk och att till och med hans lärare hade sagt, att den var lika mycket värd som regula-de-tri eller läxläsning.
Någon ropade på honom i samma stund och George och jag återgick till att stirra på fisken.
Det var verkligen en storartad forell. Ju mer vi såg på den, desto mer fantastisk tyckte vi att den var.
Den fångade Georges fascination så mycket att han klättrade upp på en stol för att kunna ta sig en bättre titt på den.
Och så välte stolen och George fattade desperat tag i forellen, för att inte ramla; och så trillade med en smäll George, forellen och stolen ihop i en enda hög.
”Du har väl inte haft sönder fisken”, utropade jag oroad och ställde mig upp.
”Det hoppas jag inte”, sade George, reste sig försiktigt och såg sig om.
Men det hade han gjort. Forellen låg utspridd i tusen bitar — jag skriver tusen, men det kan möjligen endast ha rört sig om niohundra. Jag räknade dem inte.
Vi ansåg, att det var underligt att en uppstoppad forell skulle falla i småbitar på det där sättet.
Och det hade varit mycket underligt och svårförklarligt, om det hade rört sig om en riktig uppstoppad forell, men så var inte fallet.
Forellen var gjord av papier maché.