Tre män i en båt/Kap 2

←  Kapitel I

Tre män i en båt av Jerome K. Jerome

Kapitel III  →

Kapitel II

Planen diskuteras. — Nöjet i att tälta under vackra nätter. — Dito regniga nätter. — Vi beslutar oss för en kompromiss. — Montmorency, första intrycket av. — Oron över att han är för god för denna världen, en oro som därpå avfärdas såsom varande grundlös. — Mötets avslutande.

Vi tog fram kartorna och diskuterade vår plan.

Vi kom överens om att starta följande lördag från Kingston. Harris och jag skulle resa ner på morgonen och ta båten upp till Chertsey och George, som inte skulle kunna komma iväg från City förrän om eftermiddagen (George sover på en bank mellan tio och fyra varje dag, utom lördagar, då de väcker honom och kastar ut honom vid två), skulle möta oss där.

Skulle vi tälta eller ta in på värdshus?

George och jag var för att tälta. Vi sade att det skulle bli så vilt och fritt, så manligt.

Sakta sjunker det gyllene minnet av den bortdöende solen under molnens kalla, sorgsna rand. Tyst, liksom sörjande barn, har fåglarna upphört med sin sång, och endast sothönans klagande skri och det stränga krakandet från kornknarrna bryter den trolska tystnaden vid vattnet, där den döende dagen tar sina sista andetag.

Från den mörka skogen på båda stränderna rycker Nattens spöklika arméer, de grå skuggorna, fram på ljudlösa fötter, för att jaga iväg ljusets sista, kvarstannande eftertrupper och för att passera, på ljudlösa, osedda fötter, ovan det svängande sjögräset, och genom de suckande vassarna; och Natten, på sin mörka tron, drar sina svarta vingar över den mörknande världen och, från sitt fantompalats, upplyst av de ljussvaga stjärnorna, regerar hon i stillhet.

Då för vi vår lilla båt in i någon stilla flodkrök, och tältet sätts upp, och vår blygsamma måltid tillagas och aväts. Så stoppar vi våra stora pipor, tänder dem och en angenäm konversation med musikaliska undertoner tas upp; medan floden, under pauser i vårt samtal, spelar runt vår båt; nynnar fram underliga gamla berättelser och hemligheter, sjunger lågt det gamla barnets sång, som den har sjungit i så många årtusenden — kommer att fortsätta sjunga under kommande årtusenden, innan dess röst blir gammal och trött — en sång som vi, som har lärt oss älska dess oföränderlighet, som så ofta lagt oss till rätta i hennes välkomnande famn, tror oss på något vis, förstå oss på, trots att vi inte med ord allenast kan återge den saga hon berättar för oss.

Och där sitter vi, vid dess rand, under det att månen, som också älskar henne, lutar sig fram för att kyssa henne; en systers kyss, och kastar sina silverarmar runt henne i en omfamning; och vi betraktar henne, där hon flyter fram, för alltid sjungande, alltid viskande, på sin väg att möta sin konung, havet — tills våra röster dör ut i tystnad, och piporna slocknar — till dess vi, vanliga, vardagsynglingar som vi ju är, känner oss ovanligt tankefyllda, till hälften sorgsna, hälften glada, och utan behov av att behöva säga något mer — tills vi skrattande reser oss, knackar ur våra slocknade pipor, säger ”god natt” och, vaggade till ro av det viskande vattnet och de susande träden, faller till sömns under de glimmande, tysta stjärnorna, och drömmer att världen åter är ung — ung och vacker, som hon brukade vara, innan sekler av kamp och bekymmer fårat hennes vackra anlete, innan hennes barns synder och dårskaper gjort hennes älskande hjärta gammalt — vacker som hon var i dessa gångna dagar då, som nybliven moder, hon närde oss sina barn, vid sitt eget, frikostiga bröst — innan civilisationens glättade laster lockat oss iväg från hennes ömma armar, och de giftiga hånleendena från allt konstlat gjort oss skamsna inför det enkla liv vi levde tillsammans med henne och över det enkla men goda hem där mänskligheten föddes för så många årtusenden sedan.

Harris sade:

”Och hur blir det när det regnar?”

Man kan aldrig entusiasmera Harris. Han har inget sinne för poesi, han Harris — ingen vild längtan efter det ouppnåeliga. Harris ”gråter aldrig utan att veta varför”. Om Harris ögon fylls av tårar, kan man slå vad om att det beror på att Harris har ätit rå lök, eller hällt för mycket Worcester över sin kotlett.

Om man skulle stå nattetid på en strand och säga:

”Lyssna! Hör Du inte? Är det blott sjöjungfrurna som sjunger i djupen, under vågorna; eller sorgsna andar som viskar sorgesånger över vita kroppar, fångade i sjögräset?” så skulle Harris gripa en vid armen och säga:

”Jag vet nog vad det är, gamle vän; du har blivit förkyld. Nu skall du komma med mig, jag vet ett litet ställe runt hörnet, där du kan få dig den bästa skotska whisky som du någonsin smakat — kommer att få dig i form på nolltid.”

Harris känner alltid till ett litet ställe runt hörnet, där man kan få sig någonting alldeles enastående ifråga om drycker. Jag tror, att träffade man på Harris i Paradiset (om man nu kan tänka sig något sådant) så skulle han genast hälsa en genom att säga:

”Vad trevligt att du dyker upp; jag har hittat ett trevligt ställe precis runt hörnet, där de serverar verkligen förstklassig nektar.”

Vid det förevarande tillfället, dock, rörande frågan om att kampera i det fria, utgjorde hans praktiska synsätt på frågan ett mycket relevant inlägg. Att tälta i regnväder är inte trevligt.

Det är kväll. Man är genomvåt rakt igenom, och det finns gott och väl två tum vatten i båten, och alla ens ägodelar är fuktiga. Man finner ett ställe vid flodstranden som inte är lika genomblött som andra ställen man sett, och man lägger till och släpar fram tältet, och två i sällskapet sätter igång arbetet med att få upp det.

Det är genomsurt och tungt, och det flaxar omkring och välter över en, och det smetar fast sig kring ens huvud och driver en till vansinne. Regnet vräker stadigt ner hela tiden. Det är svårt nog att få upp ett tält i torrväder: I regn, blir det hela till en uppgift av herkuliska proportioner. Istället för att hjälpa en, verkar det för en att den andre karlen helt enkelt bara tramsar omkring. Precis som man fått sin sida helt i ordning, rycker han till i sin ände och förstör alltihop.

”Hallå där, vad håller du på med?” ropar man.

”Vad håller du på med”, svarar han; ”släpp efter, va!”

”Ryck inte, du gör helt fel, fårskalle!” ropar man.

”Nej, det gör jag inte”, skriker han tillbaka; ”släpp efter på din sida!”

”Jag säger ju att du gör helt fel!” vrålar man, önskande att man kunde få tag på honom; och man rycker till i sina rep och rycker därvid upp alla hans tältpinnar.

”Å, den sabla idioten!” hör man honom muttra för sig själv; och så kommer ett våldsamt ryck och iväg åker ens egen sida. Man lägger ner klubban och börjar gå runt för att tala om för honom vad man tycker om hela saken, samtidigt som han börjar gå runt åt samma håll, för att komma runt och förklara sin syn på saken. Och man följer efter varandra runt, runt, svärjandes, tills tältet trillar ihop i en hög, och får bägge att betrakta varandra över ruinerna och att utbrista upprört, i ett och samma andetag:

”Där ser du! Vad var det jag sade?”

Under tiden vill den tredje mannen, som har öst båten och därvid spillt vatten i sina kavajärmar, och som har svurit för sig själv konstant under de senaste tio minuterarna, veta vad i glödheta helvete det är ni båda håller på med och varför det förbaskade tälteländet inte är uppe än.

Slutligen, på ett eller annat vis, kommer det upp och ni lyfter in grejorna. Det är en hopplös uppgift att försöka få igång en brasa, så ni tänder stormköket och samlas kring det.

Regnvatten kommer att utgöra huvudparten av er diet till kvällsmaten. Brödet består till två tredjedelar av regnvatten, biffstekspajen är synnerligen bemängd av det, och sylten, smöret, saltet och kaffet har alla förenat sig med det för att bilda en enda soppa.

Efter kvällsvarden, finner ni att tobaken är blöt och att ni därför inte kan röka. Lyckligtvis har ni en flaska av den dryck som gläder och berusar, om intagen i rätt mängd och den ger er i tillräckligt hög grad livslusten tillbaka, för att ni skall kunna gå och lägga er.

Sedan drömmer ni att en elefant plötsligt har satt sig på ert bröst, och att en vulkan har exploderat och kastat er ner till havets botten — elefanten ligger fortfarande i fridfull sömn på ert bröst. Ni vaknar upp och inser, att någonting fruktansvärt verkligen har hänt. Ert första intryck är att jordens undergång redan ägt rum; och så tänker ni, att så kan det ju inte ligga till och att det måste vara tjuvar, mördare eller en eldsvåda som är i farten och denna tanke ger ni uttryck för på det sedvanliga sättet. Ingen hjälp kommer till undsättning dock och det enda ni vet är att tusentals personer sparkar på er och att ni håller på att bli strypt.

Någon annan verkar också ha problem. Ni kan höra hans svaga skrik som kommer underifrån er säng. Besluten att, i varje fall, sälja ert liv så dyrt som möjligt, kämpar ni tappert, slåendes till höger och vänster med armar och ben och hela tiden skrikande och till sist är det något som ger med sig och ni finner att ert huvud befinner sig i friska luften. Två fot ifrån er ser ni svagt en halvklädd grobian, som bara väntar på att få slå ihjäl er och ni förbereder er på en kamp på liv och död med honom, då det börjar gå upp för er att det är Jim.

”Å, det är du!” säger han, då han känner igen er i samma nu.

”Ja”, svarar ni och gnuggar er i ögonen; ”vad är det som har hänt?”

”Det jäkla tältet blåste ihop, tror jag”, säger han.

”Var är Bill?”

Så häver ni båda upp era röster och ropar ”Bill!” och marken under er häver sig och gungar, och den dämpade rösten som ni hört tidigare svarar inifrån ruinerna:

”Stig av mitt huvud!”

Och Bill kryper fram, ett lerigt, nertrampat vrak, och på onödigt aggressivt humör — i den uppenbara tron att ni ställt till alltsammans med vilje.

På morgonen är ni alla tre mållösa, på grund av att ni förkylt er allvarligt under natten; ni är även mycket grälsjuka, och ni svär åt varandra med hesa viskningar under hela frukosten.

Vi beslöt oss därför att vi skulle sova utomhus under vackra nätter; samt att ta in på hotell eller värdshus eller pubar, som anständiga mänskor, när det var blött eller när vi kände för en smula omväxling.

🙝🙟

Montmorency mottog denna kompromiss med mycket gillande. Han är ingenting för romantisk ensamhet. Ju bullrigare och helst en smula lågsint, desto trevligare. När man betraktar Montmorency, föreställer man sig att han är en ängel sänd ner till denna världen av någon anledning som undgår allt mänskligt förnuft, i en liten foxterriers skepnad. Det vilar ett slags åh-vilken-ond-värld-detta-är-och-hur-önskar-jag-inte-att-jag-kunde-göra-någonting-för-att-göra-den-bättre-och-ädlare-uttryck över Montmorency, som har framkallat tårar i ögonen på godhjärtade gamla damer och herrar.

När han kom för att leva på min bekostnad, trodde jag aldrig att han skulle komma att bli långlivad. Jag brukade sitta och betrakta honom, när han satt på mattan och såg upp på mig och tänka: ”Å, den där hunden kommer aldrig att få leva. Han kommer att föras upp till Himmelens ljus i en gyllene kärra, det är vad som kommer att ske med honom.”

Men, efter det att jag hade betalat för omkring ett dussin kycklingar som han hade dödat; och hade dragit honom, morrande och sparkande, i nackskinnet, bort från ett hundra och fjorton gatuslagsmål; och fått en död katt framsläpad och förevisad av en ilsken kvinna, som kallade mig för mördare; och blivit instämd till rätten av grannen i nästnästa huset, eftersom jag låtit en grym hund gå lös som hållit honom instängd i hans egen verktygsbod, alltför rädd för att våga sticka ut näsan under mer än två timmars tid en kall natt; och fått reda på att trädgårdsmästaren, utan min vetskap, hade vunnit 30 shillings på vadslagning om att han kunde döda råttor på tid, så började jag inse att de kanske skulle komma att låta honom vandra på jorden ett längre tag, när allt kommer omkring.

Att hänga i stall och där samla ihop ett gäng av hundar med det allra mest tvivelaktiga rykte som finns i staden, och leda dem på marscher runt slummen för att bekämpa andra hundar med dåligt rykte, är vad Montmorency anser vara ”livet”; och därför, som jag tidigare antytt, gav han förslaget om värdshus och pubar sitt allra mest entusiastiska bifall.

När vi sålunda hade kommit överens om sovarrangemangen till alla fyras belåtenhet, var det enda som återstod att diskutera vad vi skulle ta med oss; och detta hade vi just börjat gräla om, då Harris sade, att han hade fått nog av parlamenterandet för ikväll och föreslog att vi skulle gå ut och ha roligt, under det att han sade sig ha funnit ett ställe på andra sidan torget, där man kunde få sig en droppe irländskt, som verkligen var drickvärt.

George sade sig vara törstig (jag har aldrig upplevt ett tillfälle då han inte är det); och jag hade en känsla av att lite whisky, varm, med en citronklyfta, skulle göra mitt lidande gott, var debatten, med acklamation, bordlagd till följande afton; och församlingen tog på sig sina hattar och gick.