Tre män på velociped/Kapitel 7
← Kapitel sex |
|
Kapitel åtta → |
Kapitel sju
redigeraGeorge undrar — Tysk förkärlek för ordning — ”Musikgruppen ’Schwarzwalds koltrastar’ uppträder klockan 19” — Porslinshundar — Deras överlägsenhet över alla andra slags hundar — Tyskarna och solsystemet — Ett ordningsamt land — Bergsdalarna, som de borde vara, enligt tyskt sätt att se det — Vattendrag på tyskt vis — Skandalen i Dresden — Harris underhåller — Det uppskattas icke — George och hans moster — George, en kudde och tre ungmöer.
Vid ett tillfälle under vår färd mellan Berlin och Dresden, sade George, som under den senaste kvartstimmen eller så, sett mycket tankfullt ut genom fönstret:
”Varför är det sed i Tyskland att sätta upp brevlådorna högt uppe i träden? Varför sätter de dem inte på ytterdörrarna, så som vi gör? Jag skulle avsky att behöva klättra upp i ett träd varje gång jag ska hämta in posten. Dessutom är det synnerligen orättvist mot brevbärarna. Bortsett från att det måste vara mycket ansträngande så måste brevutdelningen, för en tyngre man, under blåsiga kvällar, vara ett helt enkelt livsfarligt arbete. Om de nu prompt ska sätta upp brevlådorna på träden, varför gör det inte lägre ner på stammen, istället för högst upp i trädkronorna? Men, jag kanske misstar mig på tyskarna”, fortsatte han, när en ny tanke slagit rot i hans huvud, ”kanske har tyskarna, som i så många avseenden ligger före oss i utvecklingen, förädlat brevduvehållningen till perfektion. Men jag kan inte undgå att tro, att det hade varit klokare att dressera duvorna, när de ändå var i farten, att leverera breven närmare marken. Att klättra upp till dessa lådor för att hämta posten måste vara en svår operation till och med för den genomsnittlige, medelålders tysken.”
Jag följde hans blick ut genom fönstret. Jag svarade:
”Det där är inte brevlådor, det är fågelholkar. Du måste förstå folket i denna nation. Tyskarna älskar fåglar, men de ska vara renliga. En fågel som får sköta sig själv, bygger sitt bo där det passar honom. Detta är osnyggt, enligt den tyska förkärleken för ordning och reda. Det finns inte en gnutta färg på ett sådant fågelbo, inga gipsutsmyckningar, inte ens en flagga. När boet är färdigt, kommer fågeln att vistas utanför det. Han tappar saker och ting på gräsmattan; grenar, delar av maskar, allt möjligt. Han är indiskret, han älskar, grälar med sin fru och matar sina ungar helt offentligt. Den tyske odalmannen blir chockerad. Han säger till fågeln:
’Jag tycker om dig av många skäl. Jag tycker om att titta på dig. Jag tycker om att höra dig sjunga. Men jag tycker inte om hur Du bär dig åt. Tag nu denna lilla låda och placera allt Ditt skräp inuti den, där jag slipper se det. Kom ut när Du vill sjunga; men låt Dina äktenskapliga göranden hållas inuti lådan. Håll dig i lådan och låt bli att skräpa ner i min trädgård.’”
I Tyskland är förkärleken för ordning och reda lika viktig som luften man andas. I Tyskland markerar spädbarnen tidens gång med sina skallror och de tyska fåglarna har kommit att föredra dessa lådor och betraktar med förakt de ociviliserade utstötta individer, som envisas med att bygga sina bon i träd och häckar. Inom sinom tid kommer varje fågel i Tyskland, det kan man vara förvissad om, att få sin plats i en organiserad kör. Detta promiskuösa och oorganiserade kvittrande de ägnar sig åt, måste helt enkelt, det kan man vara förvissad om, vara mycket stötande för det tyska ordningssinnet, helt i avsaknad av mål och mening som det ju är. De musikälskande tyskarna kommer att organisera dem. Någon kraftigt lagd fågel med särskilt välutvecklat strupparti kommer att övas upp för att dirigera dem och, istället för att ödsla sina krafter i skogen klockan fyra på morgonen, kommer de att, på i förväg annonserad tidpunkt, sjunga i trädgården till någon ölstuga, till pianoackompanjemang. Utvecklingen går bergfast i denna riktning.
🙝🙟
Tyskar älskar naturen, men deras idéer om densamma är en glorifierad dröm. De lägger ner mycket möda på sin trädgård. De planterar sju rosenbuskar på norra sidan och lika många på den södra och skulle de inte växa exakt till samma form och storlek, så ligger de sömnlösa av oro över detta. Varenda ros knyter de fast vid en pinne. Detta kommer naturligtvis att inverka menligt på blommans utseende, men de kan dock njuta av tillfredsställelsen av att den är där och att den inte missköter sig. Den lilla sjön i trädgården omges av zink, som de en gång i veckan tar in och rengör i köket. I den geometriska mittpunkten av gräsmattan, som ibland är lika stor som en bordduk och oftast omges av ett lågt räcke, placerar de en porslinshund. Tyskarna är mycket förtjusta i hundar, men föredrar som regel dem av porslin. Porslinshundarna gräver aldrig hål i gräsmattan för att begrava ben och förstör aldrig en blomplantering med sina bakben. Ur tysk synvinkel är de idealiska hundar. De förblir där man placerar dem och vandrar aldrig iväg till ställen där man inte vill ha dem. Man kan få dem helt enligt egen önskan, enligt alla den tyska Kennelklubbens krav; eller man kan skapa något helt unikt. Man begränsas inte, vilket är fallet med andra slags hundar, till vad som kan frambringas genom avel. Porslinshundar kan vara blå eller gredelina. Mot en extra avgift kan man till och med få en hund med två huvuden.
🙝🙟
På vissa bestämda datum på hösten klipper tyskarna ner sina plantor och buskar och täcker dem med kinesiskt kläde; och på våren, på ett i förväg bestämt datum avtäcker han dem och låter dem åter växa mot solen. Om det råkar vara en ovanligt vacker höst, eller en ovanligt sen vår, så mycket värre för de olyckliga växterna. Ingen sann tysk skulle tillåta sig att hans göranden styrdes av något så i sanning oregelbundet som solsystemet. Eftersom tyskarna inte kan kontrollera vädrets makter, så ignorerar de dem.
🙝🙟
Bland träden är poppeln alla tyskars favorit. Andra, mer oordnade nationer må sjunga den knotiga ekens lov, den ymnigt växande kastanjen, eller den lummiga almen. För alla tyskar är dessa, med sina egensinnigt stökiga sätt en styggelse för ögat. Poppeln växer upp där man planterat den och på det sätt man förväntar sig. Den har inga egna knotiga idéer. Den växer helt enkelt rakt och regelbundet, såsom alla tyska träd borde göra. Den vare sig vajar eller sprider sig av sig själv och således utrotar tyskarna alla andra slags träd och ersätter dem med popplar.
Unga tyskar uppskattar landsbygden, men föredrar den, på samma sätt som den fina damen ansåg om den Ädle Vilden: I mer påklätt skick. Tysken uppskattar en skogspromenad — till ett värdshus. Men stigen får inte vara allt för brant, den måste ha en tegelbelagd avloppsränna längs ena sida för att dränera den och för var 20:e yard [1] eller så måste det finnas en bänk så att han kan vila fötterna; detta eftersom tyskarna lika lite kan tänka sig att sitta i gräset, som en engelsk biskop skulle kunna förmå sig att rulla nerför One Tree Hill. De uppskattar utsikten från en bergstopp, men ännu mer en skylt som berättar vad som är sevärt; dessutom skall där finnas ett bord med bänkar, där de kan slå sig ner för att inmundiga sin enkla måltid bestående av öl och ”Belegte Semmel” som de varit noga med att ta med sig upp. Om de dessutom kan finna ett anslag från polismyndigheten på ett eller annat träd, som förbjuder dem att göra det ena eller det andra, inger det dem en utomordentlig känsla av ordning och säkerhet.
🙝🙟
Tyskarna är inte motståndare till vildmark, förutsatt att den inte är alltför vild. Men, om de anser den alltför otämjd, sätter de genast igång med att tämja den. Jag kommer ihåg hur jag, i närheten av Dresden, upptäckte en naturskön och smal dal, som ledde ner mot floden Elbe. Den vindlande landsvägen gick längs en bergfors, som under en mile [2] eller så skummade och forsade över klippor och stenar mellan skogsklädda strandbankar. Jag följde den fascinerad tills jag efter att ha rundat ett hörn såg ett arbetslag bestående av 80 eller 100 män. De var i full färd med att städa upp dalen och göra forsen mer presentabel. Alla stenar som hittills hindrat vattnets framfart lyfte de undan och kärrade iväg. De fyllde upp och murade tegelväggar längsmed strandbankarna. De sågade ner eller beskar alla träd och buskar, vinrankor och klängväxter som hängde ner över vattnet. En bit bort såg jag det slutliga resultatet — en bergsdal som den borde se ut, enligt tysk modell. Floden, nu bred och stilla, flöt fram över en jämn grusbädd, mellan tegelfördämningar, krönta med stenskoning. Vid var hundrade yard [3] fanns jämna, fina träplattformar. På båda sidorna hade man röjt av utrymmen och på jämna avstånd stod nyplanterade popplar. Varje planta skyddades av ett flätat nätverk, krönt med järntråd. Inom loppet av ett par år var det de lokala myndigheternas förhoppning, att ha ”avslutat” försköningen av bergsforsen i hela dess längd och sålunda ha gjort den lämplig för den ordningsamme vännen av tysk natur att vandra i. Då skulle det komma att finnas en bänk på var femtionde yard, ett anslag från den lokala polismyndigheten var hundrade, samt en restaurang varje halv engelsk mil [4].
Samma sak sker från floden Memel till Rhen. De städar helt enkelt upp sitt land. Jag minns mycket väl Wehrthal. En gång var det den mest romantiska ravin man kunde finna i Schwarzwald. Senaste gången jag vandrade där, hade man där inkvarterat något hundratal italienska arbetare, som var satta i hårt arbete med att tämja den vilda Wehr och visa den sitt nya lopp, de tegelbeslog strandbankarna här, sprängde klippblock där, samt göt betongrännor för floden, där den kunde ta sig fram genom lugnt och utan bråk.
🙝🙟
I Tyskland talas nämligen inget slags nonsens om orörd natur. I Tyskland anser man, att naturen ska uppföra sig på ett sätt, som inte inger barnen ett dåligt exempel. En tysk poet som lägger märke till ett vattendrag på så vis som Southey beskriver, något inexakt, att vattnet strömmar i Lodore, skulle vara alltför chockerad för att kunna sätta sig och skriva allegorisk vers om saken. Han skulle skynda iväg för att genast anmäla vattendraget för polisen. På det sättet skulle vattnets forsande och oljud komma att snarast åtgärdas.
”Nå, se så. Vad är det här för sätt?”, skulle de tyska myndigheterna säga i sträng ton till vattendraget. ”Så här kan vi inte ha det, förstår Ni väl. Se till att falla tyst och stilla. Vem tror Ni att Ni är?”
Därefter skulle de lokala myndigheterna förse vattendraget med vattenledningar i zink och trä, samt en vattentrappa att vandra i, för att lära det veta hut, på tyskt manér.
Det är i sanning ett ordningsamt land, Tyskland.
🙝🙟
Vi nådde Dresden på onsdagskvällen och stannade där till söndagen.
Sammanfattningsvis är kanske Dresden den vackraste staden i hela Tyskland; men det är en stad man bör bo i ett tag, snarare än endast besöka den. Dess museer och gallerier, dess palats och trädgårdar, dess sköna och historiskt viktiga omgivningar är tillräckliga att fylla en med glädje under en hel vinter, men blir för mycket att klara av på en vecka. Staden saknar den sorts glättighet som finns hos Paris eller Wien, men som snabbt mattas; Dresdens charm är på tyskt vis mer solid och varar längre. Staden är den musikintresserades Mecka. För fem shilling kan man i Dresden köpa en parkettplats till Operan och får, på köpet tyvärr, en stark övertygelse om att man aldrig en gång till ska besvära sig med att sitta igenom en hel föreställning i ett engelskt, franskt eller amerikanskt operahus.
Dresdens stora skandal kretsar fortfarande kring August den Starke [5], ”Syndens man”, som Carlyle alltid kallade honom, som är vida känd för ryktet att ha förbannat Europa genom över tusen barn. Slott där han fängslade den ena eller den andra avlagda älskarinnan — en av dem, som envisades i sina krav på en bättre ställning, under fyrtio år stackars kvinna, sägs det. De trånga rum, där hon grämde ihjäl sig visas fortfarande upp. Sådana slott, höljda i skam över den ena eller den andra skymfliga handlingen, ligger utspridda i trakten, såsom de dödas ben på slagfältet; och de flesta av guidernas berättelser är av det slaget, att de inte lämpar sig för yngre åhörares öron. Augusts porträtt i naturlig storlek hänger på det vackra Zwinger, som han lät bygga som en arena för kamper mellan vilda djur, när befolkningen tröttnade på att ha sagda kamper utspela sig på stadens torg; en uppriktigt sagt djurisk framtoning, med en syrsas ögonbryn, men med det slags air av kultur och god smak som så ofta följer med djuriskhet. Det moderna Dresden är utan tvivel skyldig denne man mycket.
Men vad en främling i Dresden som mest kommer att häpnas över, är kanske dess elektriska spårvagnar. Dessa enorma fordon susar fram genom gatorna i mellan 10 till 20 miles per timme [6] och kör genom kurvor och gathörn på ett sätt som påminner om irländska kuskar. Alla människor reser med dem, med undantag för officerare i uniform, som inte har tillåtelse att göra detta. Kvinnor i aftondräkt på väg till en bal eller till Operan sitter sida vid sida med bärare med sina korgar. Spårvagnarna är allhärskande på gatorna och allt och alla skyndar sig ur deras väg. Om man inte kommer ur deras väg och fortfarande råkar vara i livet när man plockas upp från gatan, blir man bötfälld så fort man kommit till sans, för att ha hindrat spårvagnen. Detta lär alla att ta sig i akt bättre.
🙝🙟
En eftermiddag ”luffade” Harris staden runt på egen hand. På kvällen, när vi lyssnade på musik vid Beldevere, sade Harris, apropå ingenting särskilt, att ”dessa tyskar har inget sinne för humor”.
”Varför säger Du det”, frågade jag.
”Jo, i eftermiddags”, svarade han, ”hoppade jag på en av de där elektriska spårvagnarna. Jag ville se på staden, så jag stod ute på en av de små plattformarna — vad är det nu de kallas?”
”Das Stehplatz”, framkastade jag.
”Så heter det, ja”, sade Harris. ”Ja, Du vet hur de skakar fram och tillbaka och hur man måste se upp i gathörnen, samt ta sig i akt när de stannar och startar.”
Jag nickade.
”Det stod omkring ett halvdussin andra människor på plattformen”, fortsatte han, ”och självklart är jag ju inte van. Saken började plötsligt röra på sig och fick mig att ramla baklänges. Jag föll mot en fetlagd herre bakom mig. Han stod nog inte så stadigt han heller, eftersom han i sin tur föll baklänges över en pojke som bar på en trumpet i en grön tygväska. De log aldrig, varken mannen eller pojken med trumpeten; de stod bara där och såg dystra ut. Jag skulle just be om ursäkt, men innan jag fick ur mig det, bromsade spårvagnen in, av en eller annan anledning och detta ledde, självklart till att jag for framåt igen och knuffades in i en vithårig, äldre kurre, som för mig framstod som en professor. Nå, han log inte, inte så mycket som rörde en min.”
”Kanske han tänkte på annat”, föreslog jag.
”Det kunde inte ha varit fallet med dem allihop”, svarade Harris, ”och under loppet av den där resan, måste jag ha fallit emot dem var och en minst tre gånger. Du förstår”, fortsatte Harris, ”de kände till varje gathörn och i vilken riktning vagnen skulle svänga, så de kunde ta emot. Jag, som var främling, hade naturligtvis en nackdel där. Det sätt jag rullade av och an och knuffade till än den ena, än den andra, måste ha sett riktigt komiskt ut. Jag påstår inte att det var första klassens humor, men det borde ha roat de flesta. Men dessa tyskar föreföll inte se något som helst roligt i detta alls — de verkade mest besvärade, det är allt. Det fanns en liten man, som stod med ryggen mot bromsen; jag trillade på honom fem gånger — jag höll räkningen. Man skulle ju ha trott, att den femte gången skulle locka ett skratt ur honom, men det gjorde det inte, han såg enbart trött ut. De är en trist skara.”
🙝🙟
George upplevde även han ett äventyr i Dresden. Det fanns en butik nära Altmarkt, i vars fönster man förevisade ett antal kuddar. Butikens huvudsakliga verksamhet var att sälja glas och porslin; kuddarna verkade vara något av ett experiment. Det var verkligen vackra kuddar, gjorda av sammet och med handbroderier. Vi passerade denna butik flera gånger och varje gång stannade George och tog en titt på kuddarna. Han sade att han trodde att hans moster skulle tycka om en sådan.
George har varit mycket uppmärksam mot denna moster under hela denna resa. Han har skrivit tämligen långa brev varje dag och från varje stad där vi stannat, skickar han henne en present. Enligt min uppfattning överdriver han det hela och mer än en gång har jag grälat på honom. Hans moster kommer att träffa andra mostrar och berätta för dem; hela denna samhällsklass av mostrar kommer därigenom i upprorsstämning. Som själv varande systerson, protesterar jag givetvis mot den omöjligt höga standard som George sätter upp för oss andra. Men han lyssnar inte på mig.
Det var av denna anledning han lämnade oss på lördagen efter lunchen, i det han sade att han skulle gå tillbaka till den där butiken och köpa en kudde till sin moster. Han sade att det inte skulle ta lång tid och föreslog att vi skulle vänta på hotellet.
Vi väntade i, enligt vår uppfattning, en ganska lång stund. När han återkom var han tomhänt och såg smått bekymrad ut. Vi frågade honom, var han hade sin kudde. Han sade, att han inte hade någon kudde, att han hade ändrat sig, att han inte längre trodde att hans moster skulle uppskatta en kudde. Uppenbarligen var det något som inte stod rätt till. Vi försökte att lirka det ur honom, men han vägrade att berätta. Ja, sanningen var, att efter vår ungefär tjugonde fråga, svarade han endast enstavigt.
På kvällen, hur som helst, när han och jag råkade vara ensamma, tog han självmant upp ämnet. Han sade:
”Det är ett tämligen egendomligt folkslag, dessa tyskar.”
Jag sade: ”Vad är det som har hänt?”
”Jo”, svarade han, ”rörande den där kudden jag ville köpa.”
”Till Din moster”, anmärkte jag.
”Varför inte?”, genmälde han. Han blev för ett ögonblick grälsjuk; jag känner ingen annan man, för vilken en moster är en så känslig sak. ”Varför skulle jag inte kunna skicka en kudde till min moster?”
”Hetsa inte upp Dig”, svarade jag. ”Jag protesterar inte; jag högaktar Dig för detta.”
Han återfick sitt goda humör och fortsatte:
”Det fanns fyra kuddar i fönstret, som Du kommer ihåg, alla tämligen lika och alla försedda med en prislapp, där det stod 20 Mark. Jag låtsas inte att jag talar tyska flytande, men jag kan i allmänhet med en liten ansträngning göra mig förstådd och fattar innebörden av vad de säger, om de inte babblar. Jag gick in i affären. En ung flicka kom fram till mig; hon var av en tämligen försynt ordning, man kan rent av nästan säga blyg; inte alls det slags flicka från vilken man kunnat förvänta sig det som skedde. Jag har aldrig blivit mer överraskad i hela mitt liv.”
”Överraskad över vadå?”, sade jag. George förmodar alltid att man redan känner till slutet på den historia han just berättar för en redan från början. En mycket irriterande metod.
”Över det som hände”, svarade George; ”Över det jag berättar för dig. Hon log och frågade mig vad jag önskade. Jag förstod detta helt och fullt; däri kunde inte ha legat något missförstånd. Jag lade 20-markssedeln på disken och sade: ’Var snäll och ge mig en kudde.’
Hon stirrade på mig som om jag begärt ett dunbolster. Jag fick för mig att hon kanske inte hade hört vad jag sade, så jag upprepade, högre. Om jag så hade givit henne ett slag på hakan, så hade hon inte kunnat se mer förvånad eller indignerad ut.
Hon sade, att hon förmodade att jag måste ha tagit miste.
Jag ville inte inleda en längre konversation för att sedan finna att jag inte klarade av den. Jag sade därför, att det inte förelåg något misstag. Jag pekade på min 20-marksedel och upprepade för tredje gången att jag önskade köpa en kudde. ’En kudde för 20 Mark.’
En annan, lite äldre flicka kom fram; den yngre upprepade för henne vad jag just sagt; hon verkade tämligen upprörd. Den andra flickan verkade inte tro på henne — ansåg inte att jag såg ut som den sorts man som skulle vilja ha en kudde. För att försäkra sig, frågade hon mig:
’Sade Ni att Ni ville ha en kudde?’, frågade hon.
’Det har jag nu sagt tre gånger’, svarade jag. ’Jag säger det än en gång — jag vill ha en kudde.’
Hon sade: ’Det kan Ni inte få.’
Jag började ilskna till vid det här laget. Om jag nu verkligen inte hade velat ha tingesten, skulle jag ha lämnat butiken; men där låg kuddarna i fönstret, uppenbarligen till salu. Jag förstod inte varför jag inte kunde få köpa en.
Jag sade: ’Jag ska ha en!’ Det är en enkel mening. Jag uttalade den med beslutsamhet.
Då kom en tredje flicka fram till oss. Dessa tre representerade, förmodar jag, hela butikspersonalen. Hon var en ljusögd, vacker liten varelse, den här senaste flickan. Vid ett annat tillfälle hade hennes uppenbarelse behagat mig; men nu irriterade hennes ankomst mig. Jag tyckte inte att denna affärstransaktion behövde tre unga damers närvaro.
De första två flickorna började förklara hela saken för den tredje och innan de var halvvägs, började den tredje flickan att fnissa — hon var den sorts flicka som fnissar åt allting. När hon fnissat klart, började de alla tre att tjattra i munnen på varandra; och vid vart sjätte ord vände de sig och såg förstulet på mig och innan de var klara med det, fnittrade de alla tre som idioter; man kunde tro att jag var en pellejöns som gav en privat föreställning.
När hon tagit sig samman tillräckligt, kom den tredje flickan fram till mig; hon fnissade fortfarande. Hon sade:
’Om Ni får en, går Ni då?’
Jag förstod henne inte riktigt till att börja med, så hon upprepade vad hon sagt.
’Den här kudden. När Ni har fått den, går Ni Er väg då? Härifrån? Genast?’
Ingen var mer angelägen än jag att komma iväg och det sade jag till henne. Men, lade jag till, utan kudde skulle jag inte gå därifrån. Jag hade bestämt mig för att jag skulle köpa kudden, om jag så skulle behöva övernatta i butiken för att få den.
Hon gick tillbaka till de andra två flickorna. Jag trodde de skulle hämta en kudde åt mig och få hela affären överstökad. Istället hände det underligaste man kan tänka sig. De två andra flickorna ställde sig bakom den första, alla tre fnittrande. Himlen vet åt vad. Därefter sköt de två flickorna den första flickan åt mitt håll, tills hon stod tätt intill mig och innan jag anat vad som skulle hända, lade hon sina händer på mina axlar, ställde sig på tå och kysste mig. Därefter begravde hon ansiktet i förklädet och rusade ut, följd av den andra flickan. Den tredje öppnade butiksdörren åt mig och förväntade sig tydligen att jag skulle gå därifrån, vilket jag i min förvirring gjorde och glömde kvar mina 20 Mark på disken. Jag säger inte att jag hade något emot denna kyss, även om det inte var vad jag kommit dit för. Jag hade kommit dit för att köpa kudden. Jag skulle inte vilja gå tillbaka till butiken. Jag förstår ingenting.”
Jag sade: ”Vad var det Du frågade efter?”
Han sade: ”En kudde.”
Jag sade: ”Det är vad Du önskade köpa. Det vet jag. Vad jag menar, exakt vilket ord på tyska använde Du?”
Han svarade: ”Ein Küss.”
Jag sade: ”Då har Du ingen anledning att beklaga dig. Det är något förvirrande: ’Ein Küss’ låter som om det borde betyda en kudde [7], men det gör det inte. Det betyder en kyss, medan en kudde heter ’ein Kissen’. Du blandade ihop dessa två ord — det har andra gjort före dig. Jag vet inte mycket om denna slags saker, men vad Du frågade efter var en kyss för 20 Mark och efter vad Du berättat om flickan, skulle vissa människor anse att det priset var rimligt. Men, i alla händelser bör Du inte berätta för Harris om detta. Om jag minns rätt, så har även han en moster.”
George höll med om att det bästa var att han höll tyst om saken.
Fotnoter
redigera- ↑ 18,28 meter.
- ↑ 1,6 kilometer.
- ↑ 91,4 meter.
- ↑ 802 meter.
- ↑ August II, f. 12 maj 1670, d. 1 feb. 1733; kurfurste av Sachsen 1694-1733, kung av Polen 1697-1704 och 1709-33. Son till Johan Georg III och Anna Sofia av Danmark, kusin till Karl XII. Berömd för sin styrka och för att vara konst- och arkitekturmecenat.
- ↑ 16 till 32 kilometer per timme.
- ↑ Detta är en ordlek som gör sig bättre på engelska. Kudde heter ”a cushion” på engelska och det är det ordet George av misstag sammanblandar med tyskans ”Küss”.