Tre män på velociped/Kapitel 9
| ← Kapitel åtta |
|
Kapitel tio → |
Kapitel nio
redigeraHarris bryter mot lagen — Den hjälpsamme herren; farorna som hotar honom — George inleder sin brottskarriär — Dem, för vilka Tyskland skulle utgöra en välsignelse och lisa — Den engelska syndaren; hans besvikelse — Den tyska syndaren; hans fördelar — Vad man inte får göra med sina sängkläder — En billig last — Den tyska hunden; dess enkla godhet — En syrsas dåliga uppträdande — Ett folk som drabbas av vad de förtjänar — Den unge tyske gossen; hans kärlek till laglydnad — Hur man går vilse med en barnvagn — Den tyske studenten; hans självbehärskning.
Det lyckades oss alla tre, att på ett eller annat sätt, att mellan Nürnberg och Schwarzwald, råka i knipa.
🙝🙟
Harris anlände till Stuttgart, genom att förolämpa en tjänsteman. Stuttgart är en charmig stad. Renlig och ljus, som Dresden, fast mindre. Staden har även den fördelen, att man inte behöver förta sig för att se dess sevärdheter; ett medelstort kostmuseum, ett litet historiskt museum, ett halvt palats och därefter är man klar och fri att roa sig. Harrs visste inte att det var en tjänsteman han förolämpade. Han misstog mannen för att vara en brandman (mannen såg ut som en sådan) och han kallade mannen för ”dummer Esel”.
I Tyskland är det inte tillåtet att kalla tjänstemän för ”dumma åsnor”, även om just denne man var en dito. Vad som inträffat, var följande: Harris besökte Stadtgarten och var synnerligen angelägen om att komma därifrån. Då han såg en öppen grind framför sig, steg han över en lågt placerad lina, ut på gatan. Harris envisas med att han inte såg linan, men helt ovedersägligt hängde det en skylt på linan, där det stod ”Durchgang verboten!” [1]. Mannen, som stod i närheten av grinden, hindrade nu Harris väg och pekade på skylten. Harris tackade honom och fortsatte gå. Mannen kom då efter honom och förklarade, att han inte kunde tillåta att saken avfärdades på ett så lättvindligt sätt: Det var nödvändigt, för att ställa allt till rätta, att Harris steg tillbaka över repet in i parken. Harris påpekade då, att skylten upplyste om att det var förbjudet att passera och att han därför, genom att åter kliva över repet, skulle bryta mot lagen ännu en gång. Mannen insåg att detta var riktigt och föreslog att Harris, för att undvika ett nytt lagbrott skulle gå in i parken genom den lagliga ingången, för att därefter omedelbart kunna återvända till gatan igen, genom samma grind. Det var då Harris kallade mannen en dum åsna. Detta försenade oss en dag och kostade Harris fyrtio Mark.
🙝🙟
Jag följde hans dåliga exempel i Karlsruhe, genom att stjäla en cykel. Det var inte min avsikt att stjäla denna cykel; jag försökte helt enkelt att vara till nytta. Tåget skulle just avgå, när jag såg vad jag trodde var Harris’ cykel kvar i godsvagnen. Ingen fanns i närheten som kunde hjälpa mig. Jag hoppade upp i godsvagnen och fick ut cykeln, precis innan tåget gick. Jag ledde den längs perrongen i triumf, när jag fick se Harris’ cykel, lutad mot en vägg bakom några mjölkkrukor. Cykeln jag hade räddat var inte Harris’, utan någon annans.
Det var en besvärlig situation. I England skulle jag ha gått till stationschefen och förklarat mitt misstag. Men i Tyskland är man inte nöjd med att någon förklarar ett litet ärende av denna natur för en enda person: De för runt honom och får honom till att förklara sig för omkring ett halvdussin tjänstemän; och om en av detta halva dussin inte råkar finnas på plats, eller inte har tid just då att lyssna på missdådaren, har de för vana att behålla personen över natten för att avsluta förklaringarna påföljande morgon. Jag tänkte därför ställa undan cykeln, där ingen såg den, för att därefter, utan vidare bråk eller besvär, ta en kortare promenad därifrån. Jag hittade ett träskjul, som framstod som rätta stället att placera den och ledde in den där, när olyckligtvis en järnvägstjänsteman med röd mössa, påminnande om en pensionerad fältmarskalk, fick syn på mig och gick fram till mig. Han sade:
”Vad har Ni för Er med den där cykeln?”
Jag sade: ”Jag skall ställa in den i detta träskjul, så den inte är i vägen.” Jag försökte överföra, genom mitt tonfall, att jag stod i begrepp att utföra en omtänksam och nyttig gärning, för vilken järnvägens tjänstemän borde vara mig tacksam, men han var kallsinnig inför detta.
”Är det Er cykel?”, frågade han.
”Nja, inte direkt”, svarade jag.
”Vem är dess ägare”, frågade han, i tämligen skarpt tonfall.
”Det kan jag inte svara på”, svarade jag. ”Det vet jag inte.”
”Var fick Ni tag på den?”, var hans nästa fråga. Det fanns gott om misstänksamhet i hans röst; det var nästan förolämpande.
”Från ett tåg”, svarade jag med så mycket lugn och värdighet som jag för stunden kunde uppamma.
”Faktum är”, fortsatte jag uppriktigt, ”att jag har begått ett misstag.”
Han lät mig inte fortsätta min förklaring. Han sade helt enkelt, att det ansåg även han och blåste i sin visselpipa.
Minnet av vad som därefter inträffade är inte, så långt mig angår, särskilt roande. Genom ett mirakulöst sammanträffande — enligt talesättet vakar ju Himmelen över somliga av oss — ägde denna händelse rum i Karlsruhe, där jag har en god vän, en tjänsteman av viss vikt. Vilket oblitt öde som skulle ha drabbat mig om denna station inte legat i Karlsruhe, eller om min vän varit bortrest, vill jag inte vidare tänka på; eftersom jag kom undan, som talesättet lyder, med blotta förskräckelsen. Jag skulle vilja tillägga, att jag kunde lämna Karlsruhe utan en fläck på mitt goda namn och rykte, men detta skulle inte vara riktigt sant. Mitt undkommande lagens långa arm anses i poliskretsar som ett stort legalt tillkortakommande.
🙝🙟
Men alla dessa mindre försyndelser bleknar, jämfört med Georges brottskarriär. Cykelhistorien hade fått oss att tappa koncepterna så pass, att vi förlorade George ur sikte. Det visade sig sedermera att han hade väntat på oss utanför polisdomstolen; men det kände vi då inte till. Vi trodde, möjligen, att han själv hade rest till Baden; och otåliga att ge oss i väg från Karlsruhe och utan att, kanske, tänka efter särskilt noga, hoppade vi på nästa tåg, för att fortsätta dit. När George, trött på att vända, återvände till stationen, upptäckte han att vi givit oss av och tagit hans bagage med oss. Harris hade hans biljett; jag agerade kassör för gruppen, så det enda George hade i fickorna var lite småmynt. Med detta som ursäkt, inledde George därmed medvetet en brottskarriär som, när vi tog del av den senare, dåligt återgiven i de officiella dokumenten, fick håret på Harris’ och mitt eget huvud att nästa resa sig.
Att resa med tåg i Tyskland, måste var och en förstå, är tämligen komplicerat. Man köper en biljett vid den station som man reser från, till den önskade destinationen. Därmed kan man tro att saken skulle vara klar, men så är dock inte fallet. När tåget inkommer till stationen, försöker man ta sig ombord, men konduktören avfärdar en på ett magnifikt sätt. Var är Era resedokument? Man visar honom sin biljett. Han förklarar, att denna ensam inte är till någon nytta; det är endast första steget mot att få medfölja tåget. Man måste gå tillbaka till biljettexpeditionen och inhandla vad som kallas en ”Schnellzug Fahrkarte”. När man återvänder med denna, tror man att problemen är över. Nu är man berättigad att kliva ombord — så långt är allt väl. Men man har inte rätt att sitta någonstans; man får inte stå still och inte heller vandra runt. Man måste köpa ytterligare en biljett, denna gång vad som kallas en ”Platz Fahrkarte”, vilken berättigar en till att sitta på ett visst ställe under en viss färdsträcka.
Vad kan då någon göra, som envisas med att inte inköpa annat än den första biljetten, har jag ofta undrat. Har han rätt att springa efter tåget på sex fots avstånd? Eller kan han klistra en adressetikett på sig själv och lägga sig i godsfinkan? Och vidare, om han endast inköper den första biljetten och Schnellzug Fahrkarte, men obstinat vägrar, eller saknar pengar till Platz Fahrkarte: Tillåts han då ligga på paraplyhyllan, eller att hänga ut genom fönstret?
För att återvända till George, så hade han endast tillräckligt med pengar på sig för en tredjeklass lokaltågsbiljett till Baden, det var allt. För att undvika konduktörens nyfikna frågor, väntade han tills tåget satt sig i rörelse och hoppade då på detsamma.
Det var hans första brott:
| (a) | att stiga på ett tåg i rörelse. |
| (b) | att göra så efter tillsägelse från en järnvägstjänsteman att inte göra det samma. |
Hans andra brott:
| (a) | att resa i ett tåg av bättre klass än för det han innehade biljett. |
| (b) | att vägra att erlägga mellanskillnaden, när en järnvägstjänsteman uppmanade honom därtill. (George hävdar att han inte ”vägrade”; han förklarade helt enkelt för mannen, att han inte hade några pengar.) |
Hans tredje brott:
| (a) | att färdas i en vagn av högre klass än det för vilket han innehade biljett. |
| (b) | att vägra att erlägga mellanskillnaden, när så begärdes av en järnvägstjänsteman. (Även här bestrider George det riktiga i denna rapport. Han vände ut och in på sina fickor och erbjöd mannen alla pengar han hade på sig, vilket motsvarade cirka åtta pence i tyska mynt. Han erbjöd sig att gå och sätta sig i tredje klass, men det fanns ingen sådan i tåget. Han erbjöd sig då att sätta sig i godsfinkan, men det ville de inte ens höra talas om.) |
Hans fjärde brott:
| (a) | att uppta en sittplats, utan att ha erlagt betalning för detta. |
| (b) | att olovligen vistas i korridoren. (Eftersom han inte fick sitta ner utan att betala och han inte kunde betala, var det svårt att inse vad annat han kunde göra.) |
I Tyskland anses inte förklaringar utgöra några ursäkter; och hans resa från Karlsruhe till Baden kom att bli en av de mest dyrbara kanske i hela resandets historia.
🙝🙟
När man betänker alla de gånger och hur ofta man råkar i knipa här i Tyskland, kommer man lätt till slutsatsen att detta land borde vara en välsignelse och en lisa för den genomsnittlige unge engelsmannen. För den medicine studeranden, för middagsätaren vid the Temple, för subalternofficeren på permission, är livet i London en tröttsam erfarenhet. Varje britt vid full vigör njuter av att bryta mot lagen; i annat fall är det ingen njutning. Inget annat han kan ta sig för, inger hos honom en sådan njutning. Att vara i någon slags knipa är det han lever för. Men England erbjuder honom mycket lite möjligheter till detta; att försätta sig själv i svårigheter erfordrar ett stort mått av förslagenhet från den unge engelsmannens sida.
En dag diskuterade jag detta med vår förste kyrkvärd. Det var på morgonen den 10 november och vi bläddrade, tämligen oroade, igenom Polisunderrättelser. Den vanliga hopen gossar hade gripits för att ha ställt till bråk på the Criterion. Min vän, förste kyrkvärden har egna söner och jag själv har en systerson som jag håller en faderlig hand över och som enligt sin älskande moder vistas i London endast av det skälet att erhålla en utbildning till ingenjör. Varken kyrkvärdens söners, eller min systersons namn återfanns, av en lycklig slump, i förteckningen över dem som kvarhållits i häkte och lättade ägnade vi oss därför åt att moralisera över ungdomens dårskap och förfall.
”Det är utomordentligt anmärkningsvärt”, sade min vän kyrkvärden, ”hur the Criterion har bibehållit sitt dåliga rykte i detta avseende. Det var likadant när jag var ung; kvällarna avslutades alltid med ett slagsmål på the Criterion.”
”Så meningslöst”, anmärkte jag.
”Så enformigt”, svarade han. ”Du kan inte föreställa dig”, fortsatte han, med ett drömskt uttryck i det fårade ansiktet, ”hur outsägligt tråkig promenaden från Picadilly Circus till polisdomstolen på Vine Street kan bli. Ändå, vad annat fanns det för oss att ta oss till? Helt enkelt ingenting. Ibland kunde vi släcka en gatlykta och då kom helt enkelt en karl och tände den igen. Om man förolämpade en polisman, så lade han inte ens märke till det. Eller också låtsades han inte ha lagt märke till det. Man kunde även slåss med bärarna vid Covent Garden, om man var lagd åt det hållet. I allmänhet var det bäraren som kom segrande ur den striden; och då kostade det en fem shillings. Om det var man själv som vann, gick det löst på half a soverign. Jag själv såg aldrig riktigt charmen i denna slags idrott. Jag försökte en gång stjäla en droskvagn, något som alltid ansetts vara det yttersta tecknet på djärvhet hos de unga. Jag tog den en sen kväll utanför ett Public House på Dean Street och det första som hände var, att jag blev anropad av en gammal kvinna på Golden Square. Hon var omgiven av tre barn, av vilka två grät och det tredje var halvsovande. Innan jag hann ge mig av hade hon föst in ungarna i droskan, antecknat mitt nummer, betalat mig, som hon sade, en shilling över den lagliga taxan och givit mig en adress i, vad hon påstod vara, North Kensington. Faktum var, att adressen låg snarare i bortre delen av Willesden. Hästen var trött och resan tog oss gott och väl över två timmar. Det var det långsammaste upptåg jag kan minnas att jag någonsin varit inblandad i. Jag försökte en eller ett par gånger att övertala barnen att få föra dem tillbaka till den gamla damen; men varje gång jag öppnade dörren för att tala med dem, började den yngsta av dem, en pojke, att gråta; och när jag erbjöd andra kuskar att överta min körning, svarade de flesta av dem genom att återge texten till en sång, som var mycket populär vid den här tiden: Oh, George, don’t you think you’re going just a bit too far?. En av dem erbjöd sig att ta med sig vad som skulle bli min sista hälsning, till min hustru; en annan sade sig vilja organisera en räddningsaktion, som skulle komma och gräva fram mina kvarlevor när våren kom. När jag första gången steg upp på kuskbocken, föreställde jag mig hur jag skulle köra någon hetlevrad gammal överste till något ödsligt och drosklöst ställe, ett halvdussin miles från vart han ville åka, för att där lämna honom svärande på trottoaren. I ett sådant busstreck hade det kanske funnits ett eller annat gott skratt att hämta — lite beroende på omständigheterna och på översten. Men möjligheterna till en utflykt till en avlägsen förstad, med ansvar för en hel barnkrubba bestående av värnlösa barn, hade aldrig föresvävat mig. Nej, London erbjuder inte”, sade min vän kyrkvärden med en suck, ”några större möjligheter för den som älskar livet som brottsling.”
🙝🙟
I Tyskland däremot, uppstår svårigheterna utan att man behöver fråga efter dem. Det finns så mycket i Tyskland som är förbjudet. Jag rekommenderar varje ung engelsman som längtar efter att hamna i klammeri med rättvisan, att köpa en enkel biljett till Tyskland; eftersom en tur-och-returbiljett som endast är giltig i en månad, endast skulle vara slöseri med pengar.
I Ordningsstadgorna i das Vaterland kommer han att finna en förteckning över gärningar, som ägnade att fylla honom med intresse och upphetsning. I Tyskland är det till exempel förbjudet att hänga ut sina sängkläder genom fönstret. Det kan bli en bra början. Genom att vädra sängkläderna i fönstret kan han råka i klistret redan före frukost. Hemma skulle han till och med kunna hänga ut sig själv genom fönstret och ingen skulle bry sig särskilt mycket om det, förutsatt att han inte skymde någons antika lyktor eller han föll ner och slog ihjäl någon som passerade under honom.
I Tyskland är det inte tillåtet att bära vackra kläder på gatorna. En högländare i min bekantskapskrets kom att tillbringa en vinter i Dresden och fick under de första dagarna där ägna mycket tid åt att dryfta denna fråga med den sachsiska ordningsmakten. De frågade vad det var för slags kläder han hade på sig. Han var inte en särskilt tillmötesgående man. Han svarade att det var det slags klädsel han brukade bära. De frågade då honom varför han bar dem. Hans svar blev, att det var för att hålla sig varm. De sade honom då, att de ärligt talat inte trodde honom och skickade tillbaka honom i en täckt vagn. Det krävdes ett personligt intygande från den brittiske konsuln, för att försäkra myndigheterna att den högländska dräkten var vad många respektabla och laglydiga brittiska undersåtar bar dagligen. De accepterade detta intyg av diplomatiska skäl, men har än i denna dag kvar sin egen, personliga övertygelse i frågan. De har vant sig i fråga om engelska turister; men en herre från Leichestershire, inbjuden till jakt av några tyska officerare blev, när han utträdde från sitt hotell bortförd, med häst och allt, till polisdomstolen för att förklara sitt oansvariga uppträdande.
Något annat som är strängt förbjudet, är att på gatorna i tyska städer utfodra hästar, mulor eller åsnor, vare sig egna eller dem som tillhör andra. Om man överfalls av lusten att mata någon annans häst, måste man först stämma träff med djuret ifråga, därefter föra det till någon i laga ordning godkänd utfodringsplats. Det är inte tillåtet att krossa glas eller porslin på gatorna, eller på någon annan offentlig plats. Om detta skulle ske, måste man genast plocka upp alla skärvorna. Vad man sedan gör av dessa, kan jag inte svara på. Det enda jag helt säkert vet, är att det inte är tillåtet att kasta dem någonstans, att lämna dem ifrån sig, eller uppenbarligen att skilja dem från sin person på något annat sätt, vad det vara må. Förmodligen förväntas man bära dem med sig till dess man dör, för att då begravas tillsammans med dem. Eller också är det kanske tillåtet att man sväljer dem.
Ej heller är det på tyska gator tillåtet att skjuta med armborst. Den tyske lagstiftaren nöjer sig inte med den slags enkla förseelser som vem som helst kan begå — det slags brott man känner sig vilja begå, men måste avhållas från: han bryr sig även med att föreställa sig alla de brott en fritt vandrande mångalning kan tänkas begå. Det finns ingen lag i Tyskland mot att stå på huvudet mitt i gatan; denna idé har inte fallit dem in. Men en vacker dag kommer en tysk statsman att besöka en cirkus och, när han ser akrobaterna uppträda, kommer denna brist i lagstiftningen att falla honom i sinnet. Då kommer han att genast att kasta sig över arbetet att formulera en lagparagraf, som förbjuder huvudstående mitt i gatan och som stipulerar ett straff för brott mot denna bestämmelse. Det är detta som är tysk lagstiftnings tjusning: Varje mindre förseelse har sitt fastställda bötesbelopp. Man behöver inte ligga vaken, som i England och grubbla över huruvida man ska komma undan med en varning, få böta fyrtio shilling, eller om man ställs inför skranket när domstolen är på ett för en själv ofördelaktigt humör, dömas till sju dagars fängelse. Man vet alltid precis vad ens lilla roliga kommer att kosta. Man kan räkna upp sina pengar på bordet framför sig, slå upp Ordningsstadgan och därefter planera sina muntrationer till priset 50 pfennig stycket. Om man vill komma undan billigt, skulle jag rekommendera att promenera på fel sida av trottoaren, efter det att man tillrättavisats att inte göra detta. Mina beräkningar visar, att genom val av rätt distrikt och genom att hålla sig till bakgatorna, skulle man kunna promenera en hel afton på fel sida av trottoaren för så lite som strax över tre Mark.
I tyska städer är det inte heller tillåtet att vandra omkring efter mörkrets inbrott ”i folkskockar”. Jag är inte helt säker på hur många personer som utgör en ”skock” och ingen lagkunnig med vilken jag talat med om detta ämne har ansett sig att ange ett specifikt antal. En gång frågade jag en tysk vän som just skulle bege sig hemifrån till teatern, tillsammans med sin hustru, svärmor, fem egna barn, sin syster och hennes fästman och två syskonbarn, om han inte ansåg sig riskera att bli bestraffad enligt denna lagparagraf. Han tolkade inte frågan som ett skämt. Han kastade en blick över kontingenten.
”Nej, det tror jag inte”, sade han. ”Du förstår, vi är ju en enda familj.”
”Lagparagrafen säger ingenting om att familjeskockar skall undantas”, svarade jag. ”Det står kort och gott ’folkskockar’. Det är inte alls min mening att vara oförskämd, men rent etymologiskt, så lutar jag personligen åt åsikten att er folksamling borde kunna karakteriseras såsom utgörande en ’skock’. Om polisen kommer att vara av samma mening återstår dock att se. Jag ville enbart varna Dig.”
Själv var min vän böjd att ignorera mina farhågor; men hans hustru ansåg det bäst att inte ta risken att polisen skulle komma att bryta upp sällskapet redan under kvällens inledning, så de delade upp sig och stämde träff i teaterns foajé.
🙝🙟
En annan lockelse som man tvingas underkuva i Tyskland, är den att slänga föremål genom fönster. Katter utgör ingen ursäkt. Under en av mina första nätter, då jag bodde i Tyskland, väcktes jag brutalt ur min sömn av katter. Till sist höll jag på att bli galen. Jag samlade ihop en mindre arsenal — två eller tre bitar kol, några hårda päron, några ljusstumpar, ett ägg som jag fann på köksbordet, en tom sodavattensflaska och ytterligare några artiklar av det slaget — och, efter att ha öppnat fönstret, bombarderade jag det ställe, varifrån katternas oljud verkade emanera ifrån. Jag tror inte att jag träffade någon av dem; jag har aldrig hört talas om att någon någonsin träffat prick på en katt, inte ens i dagsljus; utom möjligen av misstag när han eller hon siktat på någonting annat. Jag har känt mästerskyttar, vinnare av Drottningens Pris i skytte — detta slags karlar — som skjutit till måls med gevär mot katter på 50 yards [2] avstånd, utan att lyckas skada ett hårstrå i deras pälsar. Jag har ofta tänkt på, att istället för måltavlor, springande hjortar och detta slags strunt, borde den överlägsne prickskytten vara den som kan skryta med, att ha nedlagt en katt. Men, hur som helst, så gav sig katterna av; kanske var det lukten av ägg som irriterade dem; när jag hämtade ägget, lade jag märke till att det inte var helt färskt. Jag gick åter och lade mig och ansåg saken ur världen. Tio minuter senare hördes en ihållande ringning på den elektriska dörrklockan. Jag försökte ignorera detta, men signalen var alltför envis och efter att ha tagit på mig morgonrocken, gick jag ner till porten. En poliskonstapel stod utanför dörren. Framför honom låg allt det jag kastat ut genom fönstret i en liten hög, förutom ägget. Uppenbarligen hade han samlat ihop sakerna. Han sade:
”Är detta Era tillhörigheter?”
Jag svarade: ”De är mina, men personligen har jag tröttnat på dem. Vem som helst kan ta dem — var så god, de är Era!”
Han bortsåg från mitt erbjudande. Han sade:
”Kastade Ni ut dessa föremål genom Ert fönster?”
”Alldeles riktigt”, erkände jag. ”Det gjorde jag.”
”Varför kastade Ni ut dessa föremål genom fönstret?”, frågade han. En tysk polisman har sin ordning på frågorna uppställda i huvudet och det finns inget som skulle kunna få honom att ändra denna ordning, eller att utesluta en av dem.
”Jag kastade dem genom fönstret efter några katter”, svarade jag.
”Vilka katter”, frågade han.
Det är den slags fråga man kan förvänta sig av en tysk polisman. Jag svarade, med så mycket sarkasm i rösten som min tyska tillät, att jag var ledsen, men jag kunde inte säga vilka katterna varit. Jag förklarade, att för mig personligen var de vilt främmande katter; men jag erbjöd mig, att om polisen kunde insamla alla katter i distriktet, så skulle jag försöka identifiera de skyldiga katterna genom deras läten.
En tysk polisman förstår sig inte på skämt, vilket kanske är lika så gott, på det hela taget, eftersom jag tror att det finns en lag med stränga böter mot att skämta med någon i tysk uniform; de kallar brottet att ”behandla tjänsteman med bristande respekt”. Han svarade endast, att det inte var polisens plikt att hjälpa mig att identifiera katterna, utan enbart att bötfälla mig för att ha kastat ut föremål genom fönstret.
Jag frågade då, vad man i Tyskland borde ta sig till, när man natt efter natt väcktes av katters oljud och han förklarade att man i sådant fall skulle inlämna en anmälan mot kattens ägare, varvid polisen först skulle ge denne en varning och, om detta inte var tillräckligt, beordra kattens destruktion. Vem som skulle destruera katten och kattens skyldigheter i denna process, sade han inget om.
Jag frågade, hur han då ansåg att jag skulle kunna avslöja vem katten tillhörde. Han tänkte efter ett tag och föreslog därefter, att jag kunde förfölja den till dess hem. Därefter tappade jag lusten att vidare parlamentera med honom om detta; jag skulle endast ha sagt saker som förvärrat det hela. Som det nu var, hade nattens idrottsliga aktiviteter redan kostat mig 12 Mark; och ingen av de sammantaget fyra tjänstemän som förhörde mig i ärendet kunde inse det fåniga i det, från början till slut.
🙝🙟
I Tyskland bleknar de flesta mänskliga brister dock till jämförelsevis obetydlighet emot den oerhörda förseelsen att beträda gräsmattor. Ingenstans och under inga omständigheter får gräsmattor beträdas. Gräsmattor är i Tyskland helig mark. Att beträda en gräsmatta i Tyskland skulle vara ett lika stort helgerån som att tråda en yster dans på en muhammedans bönematta. Till och med hundarna respekterar tyska gräsmattors okränkbarhet; ingen tysk hund skulle ens drömma om att sätta sina tassar på dem. Om man skulle få se en hund komma skuttande över en gräsmatta i Tyskland, kan man vara förvissad om, att denna hund är en ohelig utländsk hund. I England, när vi önskar hålla hundarna ifrån en viss plats, sätter vi upp ståltrådsstaket, sex fot höga [3], som hålls upp av stolpar och som har taggar på sitt krön. I Tyskland sätter de upp ett anslag mitt på platsen, där det står ”Hunden verboten” och varje hund med tyskt blod i ådrorna ser anslaget och går därifrån. I en park i Tyskland har jag sett en trädgårdsarbetare beträda en gräsmatta med filttofflor på fötterna, ytterst försiktigt, för att därifrån avlägsna en syrsa, sätta ner den vänligt men bestämt på grusgången; när detta skett, stod karlen strängt avvaktande kvar för att kontrollera att syrsan inte återvände till gräset; och syrsan, som föreföll skämmas väldigt över sitt uppträdande, vandrade hastigt iväg längs rännstenen och begav sig snabbt mot stigen märkt ”Ausgang”.
🙝🙟
I tyska parker är de olika stigarna ämnade åt olika samhällsgrupper och ingen enskild person, vid fara för böter eller mistande av friheten må beträda de andra gruppernas stigar. Det finns särskilda stigar för ”cykelåkande” och andra för ”fotgängare”, vägar för folk i lätta vagnar och andra för folk i tunga fordon; gångar för barn och för ”ensamma kvinnor”. Att inga särskilda rutter har avsatts för flintskalliga män eller ”nyblivna mödrar” har alltid för mig förefallit som ett stort tillkortakommande.
I Grosse Garten i Dresden träffade jag en äldre dam, som stod ensam, förvirrad och hjälplös, mitt emellan sju olika trädgårdsgångar. Var och en av dem bar ett hotande anslag, förbjudande alla att beträda den, utom just den sorts personer, för vilken stigen var ämnad.
”Jag är ledsen att jag måste besvära Er”, sade damen, när hon fick reda på att jag både talade engelska och kunde läsa tyska, ”men kan Ni vara vänlig och berätta för mig vad slags människa jag är och vilken stig jag får använda?”
Jag betraktade henne noggrant. Jag kom till den slutsatsen att hon var en ”fullvuxen” och en ”fotgängare” och pekade därefter ut den stig hon hade rätt att begagna. Hon såg på den och föreföll vara besviken.
”Men, det är inte den riktning jag önskar gå”, sade hon; ”får jag inte gå åt det där hållet?”
”I Himmelens namn nej, damen”, svarade jag. ”Den stigen är reserverad för barn.”
”Men, jag skulle inte skada dem på minsta sätt”, sade den gamla damen, med ett leende. Hon såg verkligen inte ut som den sorts gamla dam som skulle ha skadat barnen.
”Min kära dam”, svarade jag, ”om det vilade på mig, skulle jag ha litat så på Er, att till och med om min egen förstfödde fanns på stigen, skulle jag låta Er gå åt det hållet. Men jag kan endast upplysa Er om lagarnas innebörd i detta land. Om Ni, en fullvuxen kvinna skulle vandra iväg i den riktningen så skulle det vara liktydigt med att Ni vandrade iväg mot ett säkert bötesstraff, om inte rent av mot en tid i fängelse. Det där är den stig som är avsedd för Er, klart och tydligt märkt ”Nur für Fussganger” och om Ni vill lyda mitt råd, bör Ni snarast bege Er in på den, eftersom det är Er förbjudet att stå kvar där Ni står och tveka.”
”Men, den går inte alls åt det håll jag önskar gå”, sade den gamla damen.
”Den går i den riktning Ni borde vilja gå”, svarade jag. Och med det skiljdes våra vägar.
🙝🙟
I tyska parker finns särskilda bänkar märkta ”Endast för vuxna” (”Nur für Erwachsene”) och de tyska småpojkar, som känner ett behov av att sätta sig ner, går förbi dessa bänkar, när de ser skylten, för att finna en bänk där barn har rätt att vila sig. Där sätter han sig ner, men är noga med att inte med sina lortiga skor beröra bänkens träarbeten. Föreställ er en bänk i Regent’s eller St. James Park, med en skylt ”Endast för vuxna”. Vartenda barn inom en radie av fem miles [4] skulle göra sitt yttersta för att sätta sig ner på just den bänken och försöka slita ner varje annat barn som redan satt där. Vad gäller varje ”fullvuxen”, så skulle det vara omöjligt för vederbörande att ens komma inom en halv miles [5] avstånd till denna bänk på grund av barnmassan. En tysk gosse, som av misstag satt sig på en dylik bänk, utan att lägga märke till skylten, reser sig skyndsamt när hans misstag påpekas för honom och går därifrån med hängande huvud, rodnande ända in i hårbottnen, av skam och ånger.
Inte för att de tyska myndigheterna försummar sina skyldigheter att utöva faderlig omtanke om barnen. I tyska parker och offentliga trädgårdar finns särskilda platser (Spielplätzen) till barnens fromma, var och en av dem försedda med en sandhög. Där kan barnen leka så mycket de önskar, genom att baka sandkakor och bygga sandslott. För det tyska barnet skulle en sandkaka bakad av annat slags sand än den på dessa platser förefintliga, framstå som djupt omoralisk. Den skulle inte inge honom någon som helst tillfredsställelse, utan istället fylla honom med avsmak.
”Denna sandkaka”, skulle han säga sig, ”är inte tillverkad av sand godkänd av myndigheterna för detta syfte. Ej heller är den tillverkad på en plats avsatt och upprätthållen av myndigheterna för tillverkning av sandkakor. Därför kan inget gott någonsin komma ur denna sandkaka; det är en lagvidrig sandkaka.” Och tills dess att barnets fader erlagt tillämpliga böter och barnet erhållit tillämplig ramelbuljong, kan barnets samvete inte lindras.
🙝🙟
Ett annat utmärkt hjälpmedel för att i Tyskland erhålla uppmärksamhet, är en i varje hushåll förekommande barnvagn. Vad man får göra med en ”Kinder-wagen”, som de kallas och vad som är förbjudet, upptar flera sidor i den tyska lagstiftningen; efter genomläsningen av dessa paragrafer förstår man, att den man som klarar att skjuta en barnvagn genom gatorna i en tysk stad utan att bryta mot lagen, måste vara ämnad för en karriär som diplomat. Det är förbjudet att gå för långsamt och det är förbjudet att hasta fram med en barnvagn. Det är inte tillåtet att komma i vägen för någon annan när man kör en barnvagn och om någon annan kommer i vägen för en, är man väjningspliktig. Om man önskar stanna, när man framför en barnvagn, är man skyldig att göra detta på en särskild barnvagnshållplats; och vid dessa är man skyldig att stanna. Det är förbjudet att korsa en gata om man framför en barnvagn; skulle det sedan vara så, att man själv och barnet råkar bo på andra sidan gatan, så har man endast sig själv att skylla. Man får inte lämna barnvagnen någonstans och endast på vissa platser är det tillåtet att ta den med sig. Jag skulle vilja påstå, att i Tyskland kan man gå utomhus med en barnvagn och på en halvtimme råka i tillräckligt mycket svårigheter, för att det skall räcka för en hel månad. Varje ung engelsman, angelägen om att hamna i klammeri med rättvisan kan inte välja ett bättre sätt än att resa till Tyskland och att ta sin barnvagn med sig.
🙝🙟
I Tyskland får man inte lämna sin ytterdörr olåst efter klockan tio på kvällen och det är förbjudet, till och med i det egna hemmet, att spela piano senare än klockan elva. I England har jag aldrig erfarit någon som helst längtan efter att spela piano, eller att lyssna på när andra gör det, efter detta klockslag; men det är något helt annat när man blir tillsagd att inte göra det. Här i Tyskland, däremot, känner jag inget som helst behov av pianomusik förrän efter klockan elva om aftonen, då jag å andra sidan kan lyssna till ”Jungfruns bön” eller ouvertyren till ”Zampa” med största tillfredsställelse. För den laglydige tysken, däremot, är musikspelande senare än klockan elva inte längre musik; det blir ett tecken på synd och som sådant inger det honom inte någon glädje.
🙝🙟
Den enda grupp av människor i hela Tyskland som kan tänka sig att ta sig några som helst friheter vad lagen beträffar, är de tyska studenterna och även dessa endast fram till en väl definierad gräns. Av sed är vissa privilegier dem givna, men även dessa är strikt avgränsade och respekteras av alla. Till exempel må den tyske studenten bli berusad och somna i rännstenen, utan att drabbas av annat än att påföljande morgon muta den polisman som hittade honom och hjälpte honom hem. Men, han är för denna slags gärning skyldig att lägga sig i rännstenen på någon bakgata. Den tyske student, som känner att hans medvetande är på upphällningen, använder den sista gnistan av energi till att snabbt förflytta sig runt ett gathörn, där han kan tuppa av med rent samvete. I vissa distrikt är det honom tillåtet att busringa på dörrklockorna; hyrorna för bostäder i sådana områden är lägre än dem för andra delar av staden; varvid ytterligare svårigheter uppstår, i och med att varje familj tvingas upprätthålla särskilda, hemliga dörrklocksringsignaler, för att kunna avgöra om dörrklocksringningen är avsedd att annonsera en besökare eller inte. När man går på besök sent om kvällen till en sådan familj, är det säkrast att man känner till den hemliga dörrklocksringsignalen, vid fara att, om man envisas med att ringa fel signal, få hink vatten hälld över sig.
🙝🙟
Det är även den tyska studenten tillåtet att släcka gatlyktorna om nätterna, även om där finns en bestämmelse om hur många. Den spjuveraktige tyska studenten håller i allmänhet räkning och nöjer sig med ett halvt dussin gatlyktor per natt. På samma sätt får han skrika och sjunga på sin vandring hemåt, fram till klockan halv tre; och på vissa restauranger är det honom tillåtet att lägga sin arm kring Fräuleins midja. För att undvika risken att något opassande förekommer, är servitriserna på restauranger frekventerade av studenter alltid utvalda från en skara stadgade, äldre kvinnor, varför de tyska studenterna därigenom kan njuta flirtens alla njutningar utan rädsla och utan att väcka anstöt hos andra.
🙝🙟
Det är ett laglydigt folk, dessa tyskar.
Fotnoter
redigera