Tre män på velociped/Kapitel 13

←  Kapitel tolv

Tre män på velociped av Jerome K. Jerome

Kapitel fjorton  →

Kapitel tretton

En studie över den tyske studentens karaktär och uppförande — Tysk mensurfäktning — Dess bruk och missbruk — En impressionists syn på saken — Humorn i det hela — Hur man framkallar vildar; ett recept — Die Jungfrau; hennes underliga smak för sårnader — Der Kneipe — Hur man gnuggar en Salamander — Råd till främlingar — En historia som kunde ha fått ett tragiskt slut — om två män och två fruar — Och en ungkarl.

På vår väg hem lade vi in ett besök i en tysk universitetsstad, eftersom vi önskade lära oss något om tyskt studentliv, en nyfikenhet som vi tack vare tyska vänner fick tillfälle att tillfredsställa.

Den engelske skolpojken leker tills han är femton och studerar tills han är tjugo. I Tyskland är det skolpojken som arbetar; den unge mannen leker. De tyska skolpojkarna går till skolan klockan sju om sommarmorgnarna, klockan åtta på vinterhalvåret och i skolan studerar han. Resultatet blir, att han vid 16 års ålder har en grundlig kunskap om klassikerna och i matematik, kan så mycket om historia som någon man med en vilja att gå med i ett politiskt parti bör känna till, tillsammans med omsorgsfulla grundkunskaper i moderna språk. Således kommer hans åtta terminer på gymnasiet, som sträcker sig över fyra år, att med undantag för den unge man som siktar på en professur, att vara mer än tillräckligt grundliga. De är inga idrottsmän, vilket är synd, eftersom de skulle ha kunnat göra utmärkt ifrån sig. Han spelar något lite fotboll, cyklar ännu mindre; men spelar desto mer fransk biljard i ovädrade kaféer. Men allmänt sett, ägnar de, eller majoriteten av dem, sig åt att resa, dricka öl och att slåss. De som är söner till rika föräldrar går med i en studentkår — att tillhöra en av de främsta kostar omkring 400 pund om året. Ifråga om en ung man från medelklassen, går denne med i en stads- eller landskapsnation, vilket är en aning billigare. Dessa föreningar bryts i sin tur upp i mindre grupper, varje landsdel för sig. Där finns Schwabenianer från Schwaben; Frankonier, härstammande från Franken; Thürianer och så vidare. I praktiken syftar alla sådana försök naturligtvis till — jag tror att hälften av våra egna Gordon Highlanders i själva verket är Cockneys — att dela upp varje universitets elevkår i ett dussin eller så åtskiljda studentkårer och nationer, var och en med sin egen distinkta vapensköld och färger och, minst lika viktigt, sin egen ölhall, till vilken ingen annan student, som bär sin egen kårs färger, får stiga in.

Huvudsyftet med dessa studentkårers verksamhet är att slåss inbördes, eller med någon rivaliserande studentkår utöva den berömda mensurfäktningen.

Mensurfäktningen har beskrivits så ofta och så grundligt tidigare, att jag inte avser att tråka mina läsare med några detaljerade redogörelser för denna kampform. Jag intar istället impressionistens attityd; och beskriver medvetet endast mina intryck av den första mensurfäktning jag upplevt, eftersom det är min tro att ens första intryck är mer sannfärdiga och nyttiga än intryck präglade av utövande av, eller formade av inflytande över, en företeelse.

En fransman eller en spanjor kommer att försöka övertyga var och en om, att tjurfäktning är en institution instiftad helt och hållet till tjurens fromma. Den häst man föreställde sig klaga av smärta, skrattar i själva verket åt de komiska effekter närkontakten med tjuren åstadkommit i dess inälvor. Ens franska eller spanska vänner kommer att ställa tjurfäktningens storslagna och exalterade död i ringen med den kallblodiga brutaliteten på en cricketplan. Om man då inte anstränger sig för att hålla sitt eget huvud kallt, kommer man att börja propagera för tjurfäktningsarenors uppförande i England, i avsikt att stödja ridderligheten hos landets ungdom. Utan tvivel var Torquemada ^[1] helt övertygad om det människovänliga ifråga om Inkvisitionens gärningar. Hos till exempel en fetlagd herre, som kanske led av nackspärr eller reumatism, var en eller annan timme i sträckbänken till verklig fysikalisk nytta. Han skulle efter detta resa sig och känna sig mer ledig i lederna — mer elastisk, skulle man kunna säga, än vad han gjort på flera år. Engelska jägare uppfattar räven som ett djur som behöver livas upp. Räven erbjuds en dags utmärkt jakt, helt gratis, under vilken djuret är målet för all uppmärksamhet.

Vanan förblindar var och en inför det man inte önskar se. Var tredje tysk herre man möter på gatorna bär fortfarande och kommer till dödsdagar att visa upp ärr i ansiktet efter de tjugo till hundra dueller han utkämpat under sin studietid. De tyska barnen leker mensurfäktning i sina barnkammare, samt övar det under gymnastiklektionerna. Tyskarna har lyckats intala sig själva att det inte finns något som helst brutalt i denna sysselsättning — inget frånstötande, inget att skämmas över. Deras argument är att det tränar den tyske unge mannen till känslokyla och mod. Om detta kunde bevisas, skulle detta argument, i synnerhet i ett land där varje man är en soldat, vara fullt tillräckligt. Men är verkligen en priskämpes dygder de samma som en soldats? Jag betvivlar den saken. Goda nerver och snabbhet är verkligen till större fördel inom detta område, än en fullständig likgiltighet för vad som drabbar en själv. Faktum är, att den tyske studenten skulle förfoga över en högre grad av mod, om han avstod från att kämpa. Han kämpar, inte för att tillfredsställa sig själv, utan för att behaga en allmän opinion som är tvåhundra år efter sin tid.

Allt mensurfäktningen åstadkommer, är att brutalisera sin utövare. Det kan så vara — det har sagts mig att så är fallet — att det uppvisar färdigheter vid dess utövande, men detta är inte helt uppenbart. Kampen liknar mest en uppvisning med bredsvärd på en cirkus; hela saken framstår som en lyckad förening mellan något löjeväckande och obehagligt. I det aristokratiska Bonn, där man beaktar god stil och i Heidelberg, där besökare från andra länder är mer vanliga än annorstädes, är tillvägagångssättet kanske mer formellt. Jag har hört sägas, att där äger dusterna rum i vackra salar; att gråhåriga läkare där betjänar de sårade och betjänter i livré de hungriga, samt att hela saken där utförs genomgående med en viss, pittoresk ceremoniel. På de genomsnittliga tyska universiteten däremot, där främlingar är sällsynta och inte mycket uppmuntras som åskådare, är det dock endast själva huvudsaken man lägger vikt vid och denna är inte någon vidare inbjudande syn.

Ja, verkligen; i så hög grad är de så otrevliga, att jag å det starkaste avråder känsliga läsare från att taga del av beskrivningar av dem. Ämnet kan inte skönmålas och jag har heller inte för avsikt att göra detta.

Rummet är naket och smutsigt; dess väggar är bestänkta av lika delar öl, blod och stearin; dess tak är nerrökt och golvet täckt av sågspån. I rummet finns en grupp studenter, som skrattar, röker och konverserar. Vissa sitter direkt på golvet, andra har klättrat upp på stolar och bänkar.

I rummets mitt, med ansiktena mot varandra, står kombattanterna, påminnande om japanska samurajer, som vi så ofta sett dessa på japanska tebrickor. Högtidliga och stela, med skyddsglasögon, halsarna skyddade av stärkkragar, kropparna täckta med något som ser ut att vara smutsiga sängtäcken, med skyddsklädda armar sträckta rakt upp över huvudena, ser de ut som ett par underliga figurer i ett mekaniskt klockspel. Deras sekonder, även de mer eller mindre täckta av skyddande material — deras huvuden och ansikten skyddas av stora läderklädda huvor — drar dem ut till de rätta positionerna, man kan nästan få för sig att man hör bjällrorna pingla. Domaren intar sin plats och startsignalen ges. Omedelbart därefter följer fem snabba hugg från de långa, raka svärden. Det är inte särskilt intressant att följa matchen: Det finns ingen spänning, ingen skicklighet, ingen grace (jag talar nu utifrån min egen åsikt). Den starkaste av dem vinner; den som, med sin av alla skydd tunga arm, alltid i ett onaturligt läge, kan hålla upp sitt stora, klumpiga svärd längst tid utan att bli alltför utmattad för att kunna försvara sig eller anfalla.

Allt intresse riktas mot att iaktta såren. De uppstår alltid på ettdera av två ställen — på hjässan eller på vänster sida av ansiktet. Ibland avlägsnas en bit hårig skalp eller en bit av ena kinden, som flyger iväg genom luften, för att nogsamt tas tillvara i ett kuvert av dess stolta innehavare — eller, egentligen, dess före detta stolta innehavare, för att förevisas vid festliga tillfällen; och från varje sår flyter, naturligtvis, en bred ström av blod. Den stänker ner doktorn, sekonderna och åskådarna; det sätter sig i taket och längs väggarna och formar pölar i sågspånet på golvet. I slutet av varje rond rusar doktorn fram och, med händer redan droppande av blod, trycker de ihop de gapande såren och baddar dem med små, fuktade bomullsbollar, vilka en hjälpreda bär med sig förberedda på en bricka. Självklart kommer blodet, i samma stund som männen ställer sig upp och återupptar striden, att åter börja forsa, halvt förblindande dem och gör golvet under dem halt. Då och då ser man någons frilagda tänder nästan ända till örat, så att han under resten av duellen förefaller att le åt ena halvan av åskådarna, medan hans andra ansiktshalva förblir allvarligt; emellanåt blir någons näsa sönderskuren, vilket ger honom, medan han fortsätter slåss, en egendomligt arrogant framtoning.

Eftersom målet för varje student är att lämna universitetet med så många ärr som möjligt, tvivlar jag på att några särskilda försvarsåtgärder, ens till den ringa grad som denna slags kamper erbjuder, vidtas. Den sanne segraren är den som går ifrån en duell med det största antalet sår; han som då, sydd och lappad nästan till oigenkännlighet som en mänsklig varelse, kan promenera under den kommande månaden, avundad av tyska ynglingar och beundrad av varje tysk skön jungfru. Den som endast erhåller ett fåtal, obetydliga sår, drar sig tillbaka dyster och besviken.

Men själva kampen är endast inledningen till det roliga. Den andra akten av detta slags spektakel äger rum i omklädningsrummen. Doktorerna är i allmänhet endast medicine studeranden — unga män som avlagt sin första examen och nu är angelägna att tillägna sig medicinsk praktik. Min kärlek till sanningen tvingar mig att säga, att de jag kom i kontakt med var hårdhudade män, som verkade tämligen hängivna sin uppgift. Man kanske inte skall klandra dem för detta. Det är en del av spelets regler, att doktorn skall tillfoga sin patient så mycket smärta som möjligt och en riktig läkare kanske inte mycket skulle uppskatta att utföra detta slags arbete. Det sätt som studenten bär sina bandage på är lika viktigt som det sätt på vilket han erhållit sina sår. Varje operation måste utföras på ett så brutalt sätt som möjligt och hans vänner bevittnar noggrant under dess gång, den grad av lugn och nöje med vilken delinkventen genomgår processen. Ett rent sår som öppnar sig vitt är det som alla parter eftersträvar. Det sys igen klumpigt med avsikt, under förhoppningar om att det skall efterlämna ett ärr som varar livet ut. Ett sådant sår, som noggrant bearbetas och störs i sitt läkande under den kommande veckan, kan i allmänhet anses säkerställa dess lyckosamme ägare en hustru med en femsiffrig hemgift, minst.

Detta gäller för de vanliga mensurfäktningarna varannan vecka, vilka den genomsnittlige studenten kämpar ungefär ett dussin gånger per år. Det förekommer en annan form, till vilka utomstående besökare inte tillåts tillträde. Skulle en student ha ansetts skämma ut sig själv, genom att ofrivilligt röra huvudet eller kroppen en smula under en duell, kan han endast återvinna sin ära genom att ställa upp mot den bäste svärdskämpen inom studentkåren. Han kräver då — och tillerkänns — inte en tävling, utan en exekution. Hans opponent går då till verket i avsikt att tillfoga så många och så blodiga sår som möjligt. Delinkventen måste då bevisa för sina kamrater att han kan stå still, medan hans huvud till hälften avlägsnas från sin plats.

Om något med rätta kan sägas till den tyska mensurfäktningens fördel, vilket jag betvivlar, men om så är fallet så berör det endast de två kombattanterna. Vad gäller åskådarna, kan det — och är det, det är min fasta övertygelse — inte vara av annat än ondo. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att vara övertygad om att jag inte är av någon ovanligt blodtörstig sinneskonstitution. Den effekt som åskådandet av en mensurfäktning hade på mig, kan inte vara något annat än den som drabbar den genomsnittlige åskådaren. Till att börja med, innan den egentliga kampen hade börjat, var min sinnesstämning en blandning mellan nyfikenhet och oro för hur åsynen av det som skedde skulle påverka mig, även om viss vana vid dissektioner och operationer gjorde att jag kände mig en aning mer säker på mig själv än jag annars skulle ha gjort. När blodet började flöda och nerver och muskler blottlades, erfor jag en blandad känsla av äckel och medlidande. Men under den andra duellen, måste jag erkänna, började alla mina ädlare känslor att försvinna; och när den tredje pågick som bäst och rummet fylldes av den egenartade heta stanken av blod, började jag, som amerikanerna uttrycker saken, att se rött.

Jag ville se mer. Jag såg från ansikte till ansikte på de kringstående och hos de flesta av dem såg jag utan tvivel samma uttryck som hos mig själv. Om det finns något gott i att framkalla blodtörst av detta slag hos moderna människor, så är mensurfäktningen en nyttig institution. Men är det något eftersträvansvärt? Vi skryter om vår civilisation och dess humanitet, men de av oss som inte förfaller till hyckleri till gränsen för självbedrägeri vet, att under våra stärkta skjortor lurar Vilden, med alla sina grymma instinkter oförändrade. Emellanåt kan detta vara önskvärt, men vi behöver aldrig frukta för att vilden i oss skall dö ut. Å andra sidan förefaller det oklokt att överstimulera honom.

Till duellers fördel kan, allvarligt talat flera argument framställas. Men mensurfäktning fyller inte någon som helst gott ändamål. Det är barnsligheter och det faktum att det är en grym och brutal lek gör det inte mindre barnsligt. Sår har inget väsentligt egenvärde; det är anledningen till varför de framkallades som kan höja dem i ära, inte deras storlek. Wilhelm Tell är helt rättvist en av denna världs hjältar; men vad skulle vi anse om en förening av fäder, som bildats i avsikt att dess medlemmar samlades två gånger i veckan, för att skjuta äpplen från sina söners huvuden med armborst? Dessa unga tyska herrar skulle kunna uppnå precis samma resultat som dem de nu är så stolta över, genom att reta en vildkatt! Att gå med i en förening blott och bart för att låta sig själv bli skuren i ansiktet, reducerar varje sådan man till samma intellektuella nivå som en dansande dervisch. Upptäcksresanden berättar om vildar i Centralafrika, som ger uttryck för sin feststämning genom att hoppa omkring och misshandla sig själva. Men det finns ingen anledning till att vi européer skall efterhärma dem. Mensurfäktning är, i sanning, reductio ad absurdum ^[2] av duellen; och om tyskarna själva inte kan se det komiska i det hela, kan man endast beklaga deras brist på humor.

Men även om man inte kan instämma med den allmänna opinionen som understödjer och försvarar mensurfäktningen, är det åtminstone möjligt att förstå den. De slags universitetsregler som, om inte rent av uppmuntrar, så ändå överser med fylleri, är svårare att logiskt argumentera för. Det är inte alla tyska studenter som berusar sig; faktum är att flertalet håller sig nyktra, om inte rent av strängt upptagna av sina studier. Men minoriteten, vars krav på att utgöra ett representativt tvärsnitt av studentkåren inte väcker mycket motstånd, räddas endast från evig berusning av förmågan, förvärvad för ett visst pris, att kunna svira halva dagarna och hela nätterna, under det att de till någon grad behåller sina fem sinnens kraft. Det påverkar inte alla till samma grad, men det är vanligt att i universitetsstäderna se en ung man, inte ens tjugo år fyllda, med en Falstaffs figur och en hy som den hos Bacchus målad av Rubens. Att en tysk skön jungfru kan fascineras av ett ansikte, som skurits och missprytts till dess det förefaller ha skapats av udda bitar som aldrig kommer att passa ihop, det är ett bevisat faktum. Men i sanningens namn kan det väl inte finnas någon som helst attraktionsförmåga hos ett rodnande och skrynklig hy och en kroppshydda som svällt till den grad att den hotar att välta hela kroppen över ända. Men vad annat kan väntas när ynglingarna börjar sin öldrickning klockan 10 om förmiddagen och avslutar den först med en ”Kneipe” klockan fyra följande morgon?

Der Kneipe är vad vi skulle kalla en sexa och kan antingen vara tämligen harmlös, eller mycket vild, beroende på dess förutsättningar. En man bjuder in sina studentkamrater, ett dussin eller ett hundra, till ett kafé och förser dem med så mycket öl och så många billiga cigarrer som deras eget sinne för hälsa och bekvämlighet tillåter dem. Eller också är det studentkåren som bjuder. Här, liksom överallt annars lägger man märke till det tyska sinnet för disciplin och ordning. Varje gång en ny gäst stiger in i rummet, reser sig alla vid bordet och slår ihop klackarna till hälsning. När alla har anlänt, väljs en ordförande, vars uppgift det är att ange numret på de sånger som skall sjungas. Tryckta sånghäften ligger runt borden, en per varannan gäst. Ordföranden anger nummer tjugonio. ”Första versen!” ropar han och alla börjar sjunga, två och två håller de ett sånghäfte mellan sig, precis som man håller psalmböckerna i kyrkan. Mellan varje vers gör man ett avbrott, till dess att ordföranden inleder nästa vers. Eftersom alla tyskar är vana sångare och de flesta av dem har vackra röster, är den allmänna effekten anslående.

Även om detta sätt att sjunga ger associationer till psalmsång i kyrkan, är orden ofta sådana att de motsäger detta intryck. Men vare sig det rör sig om en patriotisk sång, en sentimental ballad eller en visstump av sådan natur att de skulle chockera den genomsnittlige unge engelsmannen, sjungs de alla med sträng uppriktighet, utan skratt och utan en enda falsk ton. Vid slutet av varje sång ropar ordföranden ”Prosit!”. Alla svarar ”Prosit!” och i nästa sekund är allas glas tomma. Pianisten reser sig och bugar och alla bugar tillbaka mot honom; därefter stiger Fräulein in för att fylla på allas glas. Mellan varje sång utropas skålar, vilka besvaras; men det hurras inte mycket och skrattas mindre. Leenden och allvarliga, instämmande nickar är det som betraktas som passande bland tyska studenter.

🙝🙟

En särskild sorts skål, som kallas för en Salamander, föreslås av en gäst med speciellt hög status och dricks med utomordentlig högtidlighet.

”Vi skall nu”, säger ordföranden, ”gnugga en Salamander” (”Einen Salamander reiben”). Vi reser oss alla och står som ett regemente när det kommenderats Giv akt.

”Är sakerna förberedda?” (”Sind die Stoffe parat?”), frågar ordföranden.

”Sunt”, svarar vi, unisont.

”Ad exercitium Salamandri”, säger ordföranden och vi gör oss beredda.

”Eins!”. Vi gnider våra glas i en cirkelrörelse på bordet.

”Zwei!”. Återigen roterar glasen; detta sker även på ”Drei!”.

”Drick!” (”Bibite!”).

Och med mekanisk enighet i rörelsen tömmer vi alla våra glas och håller dem upp i luften.

”Eins!” säger ordföranden. Bottnarna på de tömda glasen roteras på bordet och åstadkommer ett ljud påminnande om vågorna som drar sig tillbaka över en stenig strand.

”Zwei!”. Vågljudet stiger och sjunker åter.

”Drei!”. Glasen slår i bordet med en gemensam duns och vi sätter oss åter ned.

Den stora sporten vid en Kneipe är att två studenter förolämpar varandra (på skoj, naturligtvis), för att därefter utmana varandra på en dryckesduell. En domare utses, två stora sejdlar fylls och de båda sätter sig ansikte mot ansikte med händerna på bägarnas handtag, medan alla andra iakttar dem. Domaren ger startsignal och genast börjar ölet flöda nedför deras strupar. Den av dem som först slår sin helt tömda bägare i bordet vinner.

Främlingar, som upplever en Kneipe och som önskar genomgå denna på sant tyskt manér, gör bäst i att innan procedurerna inleds, fästa en lapp med namn och adress på sina kläder. De tyska studenterna är omtänksamheten personifierad och i vilket tillstånd han själv än är i, kommer han att se till att, på ena eller andra sättet, hans gäst kommer säkert hem innan morgonen. Men, självklart kan man inte begära att han ska komma ihåg gästernas adresser.

🙝🙟

Det berättades för mig om tre gäster på en Kneipe i Berlin; en historia som kunde ha fått ett tragiskt slut. Främlingarna hade bestämt sig för att genomgå det hela med all grundlighet. De förklarade denna sin avsikt och man applåderade dem, varefter de skrev sina adresser på varsitt kort och fäste dessa i bordduken framför sig. Detta var ett stort misstag. De borde, som jag skrev ovan, ha fäst korten noggrant vid sina kläder. En man kan komma att byta plats vid ett bord; helt ofrivilligt kan han komma att hamna på dess andra sida; men vart han än går, har han alltid kläderna på sig.

En bit in på småtimmarna föreslog ordföranden att man skulle göra det mer bekvämt för dem som fortfarande kunde sitta upp, genom att alla de som var oförmögna att hålla sina huvuden från bordet skulle skickas hem. Bland dem för vilka händelserna nu blivit likgiltiga, fanns de tre engelsmännen. Det bestämdes att man skulle sätta dem i en droska, för vilken en förhållandevis nykter student var ansvarig och skicka hem dem i den. Hade de endast behållit sina ursprungliga platser under kvällen, hade allt gått bra; men olyckligtvis hade de vandrat omkring och vilken karl som nu hörde ihop med vilket kort, kunde ingen säga — allra minst gästerna själva. I det glättiga tillstånd som rådde, föreföll inte detta som något stort problem för någon. Där fanns tre män och tre kort med adresser. Jag förmodar att tanken var att även om ett misstag skulle komma att begås, kunde vederbörande reda ut detta nästa morgon. Hur som helst, de tre karlarna placerades i en droska och den förhållandevis nyktre studenten tog de tre korten i handen och ekipaget gav sig av under hurranden och lyckönskningar från resten av sällskapet.

Det finns en stor fördel med tyskt öl: Det gör inte en man berusad på samma sätt som detta ord förstås i England. Han blir på intet sätt otrevlig; han blir helt enkelt trött. Han vill inte tala; han vill endast bli lämnad i fred, få sova; det spelar ingen roll var — var som helst duger.

Ledaren för denna expedition hejdade droskan vid den första adressen. Han lyfte ut den av männen som var sämst däran; det var en naturlig impuls att göra sig av med denne först. Han och droskkusken bar mannen uppför trappan och ringde på pensionatets dörrklocka. En sömnig portier öppnade. De släpade in sin börda och såg sig om efter ett ställe att lägga ner honom. En sovrumsdörr råkade vara öppen och rummet var tomt; kunde det bli bättre! — de lyfte in mannen där. De tog av honom sådana plagg som var lätta att få av och lade honom i sängen. När detta var klart, återvände de bägge, nöjda med sin insats, till droskan.

Vid nästa adress stannade de åter. Denna gång, som svar på deras dörringning öppnade en kvinna, klädd i nattrock och med en bok i handen. Den tyske studenten såg på det översta av de två återstående korten och frågade om han hade glädjen att tala med Frau Y. Det visade sig att så var fallet, även om vad eventuell glädje beträffade, så var den inskränkt till hans sida. Han förklarade för Frau Y att den herre som för tillfället sov lutad mot väggen var hennes make. Denna återförening rörde henne inte till någon större entusiasm; hon öppnade helt enkelt sovrumsdörren och gick sin väg. Droskkusken och studenten bar in mannen och lade honom på sängen. De brydde sig inte om att klä av honom, eftersom de var trötta. De återsåg inte frun i huset och drog sig tillbaka utan att säga adjö.

Det sista kortet tillhörde en ungkarl som bodde på ett hotell. De tog därför med sin sista passagerare till det hotellet och lämnade över honom till nattportieren, innan de gav sig av.

Låt oss nu återvända till den första adressen, där de lämnat av den förste mannen. Vad som inträffade, var följande: Cirka åtta timmar tidigare hade den tidigare nämnde Herr X sagt till Fru X: ”Jag tror att jag nämnde det för Dig tidigare, käraste, att jag fått en inbjudan denna kväll till, vad jag tror kallas, en Kneipe?”

”Du sade något om det”, svarade Fru X. ”Vad är en Kneipe?”

”Jo, jag tror att det är en slags fest för ungkarlar, min kära, där studenter träffas för att sjunga, prata och… röka; den sortens saker, vet Du.”

”Åh, jag hoppas att Du får det trevligt!”, sade Fru X, som var en vänlig och förnuftig kvinna.

”Det kommer att bli intressant”, anmärkte Herr X. ”Jag har alltid varit nyfiken på detta slags tillställningar. ”Jag kanske…”, fortsatte Herr X, ”jag menar, det är möjligt att jag inte kommer hem förrän en smula sent.”

”Vad menar Du med sent?”, frågade Fru X.

”Det är en smula svårt att svara på”, svarade Herr X. ”Du förstår, dessa studenter, de är en vild samling och när de kommer samman… Då dricks, tror jag, ett stort antal skålar. Jag vet inte hur det kommer att påverka mig. Om jag får en möjlighet att slinka därifrån tidigt, så gör jag det; det vill säga om jag kan göra detta utan att förolämpa någon; om inte…”

Då sade Fru X, som tidigare anmärkts var en förnuftig kvinna: ”Det bästa är om Du ber vårt värdfolk om en portnyckel. Jag kommer att sova i Dollys rum och på så sätt kommer Du inte att störa mig hur sent Du än kommer hem.”

”Det var en utmärkt ide”, höll Herr X med. ”Jag skulle inte tycka om att behöva störa Dig. Jag ska komma hem helt tyst och krypa till kojs.”

Någon gång mitt i natten, eller under den tidiga morgonen, satte sig Dolly, som var Fru X:s syster, upp i sängen och lyssnade.

”Jenny”, sade Dolly. ”Är Du vaken?”

”Ja kära syster”, svarade Fru X. ”Allt är som det skall vara. Somna bara om, Du.”

”Men vad i all världen är det?”, frågade Dolly. ”Tror Du att det brinner?”

”Jag tror”, svarade Fru X, ”att det är Percy. Han har förmodligen snubblat över något i mörkret. Oroa Dig inte, kära syster; somna om, Du.”

Men så snart som Dolly hade slumrat in igen, tänkte Fru X, som var en god hustru, att hon borde smyga upp ur sängen och se till att Percy hade det bra. Så hon tog på sig sin nattrock och tofflor, trevade fram genom korridoren och in i sitt eget rum. För att kunna väcka mannen på sängen, hade det behövts en jordbävning. Hon tände ett ljus och smög fram till sängkanten.

Det var inte Percy som låg där; han var inte lik Percy. Under inga som helst omständigheter kunde mannen i sängen misstas för hennes make. Under rådande omständigheter hyste hon den största motvilja mot denne man. Hennes enda önskan var att bli av med honom.

Men det fanns någonting hos honom, som föreföll henne bekant. Hon gick närmare och tog sig en noggrannare titt. Så mindes hon plötsligt: Visst var detta Herr Y, en herre i vars lägenhet hon och Percy hade ätit middag under deras första dag i Berlin.

Men vad gjorde han här? Hon ställde ner ljuset på sängbordet och placerade sina händer runt sitt huvud medan hon tänkte. Så fann hon förklaringen till det hela. Det var med denne Herr Y som Percy hade gått till Kneipen. Ett misstag hade skett och Herr Y hade förts till Percys adress. Och Percy befann sig just nu…

Denna fruktansvärda möjlighet gick upp för henne. Hon återvände till Dollys rum och klädde sig skyndsamt och gick så tyst hon kunde nedför trappan. Lyckligtvis stötte hon på en ledig nattdroska och lät sig köras till Fru Y:s adress. Hon bad droskkusken vänta och sprang uppför trappan, för att därefter ihållande ringa på dörrklockan. Dörren öppnades och framför henne stod Fru Y, fortfarande i sin morgonrock och med samma bok i handen.

”Fru X!”, utropade Fru Y. ”Vad i all världen för Er hit?”

”Min make!”, var allt som den stackars Fru X kunde komma på att säga. ”Är han här?”

”Fru X”, svarade Fru Y, under det att hon reste sig i sin fulla längd. ”Hur understår Ni Er?”

”Åh, var vänlig och missförstå mig inte”, bad Fru X. ”Det har naturligtvis skett ett fruktansvärt misstag. De måste ha fört stackars Percy hit istället för hem till oss, jag är säker på att det är så det har gått till. Var vänlig och gå upp och se efter.”

”Min kära Fru X”, sade Fru Y, som var den äldre av de två kvinnorna och därför mer moderlig. ”Bli inte upprörd. De kom med honom för ungefär en halvtimme sedan och, för att säga som sanningen är, så gjorde jag mig inte något besvär med att titta på honom. Jag tror inte ens de brydde sig om att ta av honom stövlarna. Om Ni håller Er lugn, så kan vi få honom nerför trappan och hem till Er, utan att en levande själ behöver få reda på det.”

Fru Y föreföll verkligen mycket angelägen om att hjälpa Fru X.

Hon öppnade dörren och Fru X gick in. I nästa andetag kom hon ut, vit i ansiktet av skräck.

”Det är inte Percy”, sade hon. ”Vad skall jag ta mig till?”

”Jag önskar att Ni inte behövde ta så miste”, sade Fru Y och gjorde en ansats att själv gå in i rummet.

Fru X hindrade henne. ”Det är inte Er make heller.”

”Dumheter”, sade Fru Y.

”Det är verkligen inte er make”, envisades Fru X. ”Det vet jag säkert, eftersom jag just lämnat honom sovande i Percys säng.”

”Vad har han där att göra?”,. dundrade Fru Y.

”De förde honom dit och bäddade ner honom”, förklarade Fru X och började gråta. ”Det var det som fick mig att tro, att Percy befann sig här.”

Det två kvinnorna såg på varandra och det var tyst, så när som snarkandet från karlen på den andra sidan den halvslutna dörren.

”Men, vem är i så fall han därinne?”, krävde Fru Y att få veta, eftersom hon var den första av de två att återhämta sig.

”Jag vet inte”, svarade Fru X. ”Jag har aldrig sett honom tidigare. Tror Ni att det är någon Ni känner?”

Men Fru Y slog endast igen dörren.

”Vad skall vi ta oss till?”, frågade Fru X.

”Jag vet i alla fall vad jag skall göra”, sade Fru Y. ”Jag åker med Er och hämtar min make.”

”Han är mycket sömnig”, förklarade Fru X.

”Jag har upplevt honom i det tillståndet tidigare”, svarade Fru Y, under det hon knäppte sin kappa.

”Men var är Percy”, snyftade stackars lilla Fru X, under det de gick nedför trappan tillsammans.

”Det, kära Ni”, sade Fru Y, ”är en fråga Ni nog skall ställa till honom.”

”Om de begår detta slags misstag”, sade Fru X, ”är det omöjligt att säga vad de kan ha gjort av honom.”

”Vi skall göra efterforskningar i morgon bitti, kära Ni”, sade Fru Y tröstande.

”Jag tycker att dessa Kneipen är fruktansvärda tillställningar”, sade Fru X. ”Jag kommer aldrig mer att tillåta Percy att gå på en sådan igen — inte så länge jag lever.”

”Kära Ni”, anmärkte Fru Y, ”om Ni spelar Era kort rätt, så kommer han aldrig mer att vilja gå på en.” Och enligt vad ryktet påstår så fick hon rätt i detta.

Men, som jag sade tidigare så berodde allt detta på att de hade fäst sina kort i bordduken istället för på sina kläder. Ett misstag kan ibland straffas hårt i denna världen.

Fotnoter

1. Tomás de Torquemada, f. 1420, d. 16 sep. 1498 ; 1400-tals spansk dominikanermunk och generalinkvisitor. För sin roll inom spanska Inkvisitionen, har Torquemadas namn blivit synonymt med grymhet och fanatism i den katolska kyrkans tjänst. Han har, med en berömd formulering beskrivits av den spanska krönikören Sebastián de Olmedo, som ”kättarnas hammare, Spaniens ljus, sitt lands frälsare och sin orders stolthet”. Han blev dominikanermunk och 1473 biktfader åt drottning Isabella, som ett decennium senare utsåg honom till ledare för den spanska Inkvisitonen. Under hans ledning kom Inkvisitionen att växa från en enkel tribunal i Sevilla, till att beröra alla invånares liv inom det spanska imperiet.
2. Indirekt bevis, ibland även kallat motsägelsebevis (lat. för ”reduktion till det absurda); metod inom filosofin och även matematiken, för att genomföra ett bevis. Metoden användes redan av Euklides. Om man vill bevisa en sats u, börjar man med att anta motsatsen, u. Man visar sedan att detta antagande leder till en orimlighet, en motsägelse. Av detta kan man dra slutsatsen att u är sann