Tre män på velociped/Kapitel 2
| ← Kapitel ett |
|
Kapitel tre → |
Kapitel två
redigeraSaken är ytterst känslig — Vad Ethelbertha borde ha sagt — Vad hon verkligen sade — Vad Mrs Harris sade — Vad hon sade till George — Vi ger oss av på onsdag — George föreslår möjligheten av att utvidga vårt vetande — Harris och jag ställer oss tvivlande — Vilken man på en tandemcykel utför mest arbete? — Mannen på den främre sadelns åsikt i saken — Vad den som sitter baktill anser vara med sanningen överensstämmande — Hur Harris tappade bort sin hustru — Bagagefrågan — Min salige morbror Podgers vishet — Början på historien om mannen som hade en påse.
Jag tog upp saken med Ethelbertha samma afton. Jag inledde genom, att med avsikt, vara på en smula dåligt humör. Min tanke var, att Ethelbertha skulle anmärka på detta. Jag skulle då genast vidgå det och tillskriva dess orsak allt det som tyngde mina tankar. Detta skulle, självklart leda till, att vi kom att tala om min hälsa i allmänhet och det uppenbart nödvändiga i, att jag omedelbart och i ett sammanhang, vidtog mått och steg för dess främjande. Jag föreställde mig, att med en smula skicklighet skulle jag kunna driva det därtill, att förslaget var Ethelberthas eget. Jag kunde riktigt höra, hur hon skulle säga: ”Nej, älskling, det är omväxling Du behöver — fullkomlig omväxling. Låt mig nu övertala Dig, att resa bort en månad. Nej, be mig inte komma med Dig. Jag vet, att Du helst skulle föredra det, men det tänker jag inte göra. Du behöver andra mäns sällskap. Försök att övertala George och Harris att följa med Dig. Tro mig, en så pass överansträngd hjärna som Din, kräver ibland avkoppling från hemmets alla krav. Glöm för ett tag att Dina barn behöver musiklektioner, stövlar och cyklar, samt rabarbertinkturer tre gånger per dag; glöm bort, att det finns sådana saker i livet, som kockar och heminredare; som grannars hundar och slakteriräkningar. Res bort, till någon grön oas på denna jord, där allt är Dig nytt och spännande, där Ditt överansträngda sinne får ro och friska impulser. Res och uppsök en sådan plats och ge mig tid att sakna Dig riktigt mycket och överväga Din godhet och Dina dygder, vilka, ständigt närvarande hos mig, jag må, av vanlig mänsklig svaghet, emellanåt glömma av, såsom vanan låter oss vänjas till likgiltighet inför solens välsignelser och månens skira skiva. Res genast och kom tillbaka, frisk och sund till kropp och själ, en mer upplyst, bättre man — om något sådant ens i Ditt fall vore tänkbart — än den Du var då Du reste.”
Men även när vi uppnår våra önskningars mål, sker det sällan i den yttre form vi önskat. Till att börja med verkade Ethelbertha inte ens lägga märke till, att jag var på dåligt humör; jag fick påpeka det för henne. Jag sade: ”Du måste förlåta mig, jag känner inte riktigt igen mig själv ikväll.”
Hon sade: ”Åh, jag har inte märkt att Du skulle ha uppträtt annorlunda än annars; hur står det till med Dig?”
”Jag kan inte sätta fingret på vad det beror på”, sade jag; ”jag har känt hur det varit på väg i veckor nu.”
”Det är whiskyn”, sade Ethelbertha. ”Du rör den aldrig annars, utom när vi besöker familjen Harris. Du vet att Du inte mår bra av den; Du har aldrig tålt sprit särskilt bra.”
”Nej, det beror inte på whiskyn”, svarade jag; ”det går djupare än så. Jag tror att det är mer en andlig åkomma, än en fysisk.”
”Du har läst vad de där recensenterna skriver, igen”, sade Ethelbertha, i ett mer sympatiskt tonfall; ”varför följer Du inte mitt råd och lägger dem på brasan?”
”Det är inte recensenternas fel, heller”, svarade jag. ”De har visat sig från den mest smickrande sidan på sistone… Åtminstone en eller ett par av dem.”
”Nå, vad är det då?”, sporde Ethelbertha; ”det måste ju finnas en anledning till varför Du känner så?”
”Nej, det gör det inte”, svarade jag; ”det är det som är det anmärkningsvärda; jag kan endast beskriva det som den underliga känslan av oro som synes ha tagit mig i sin besittning,”
Ethelbertha gav mig ett kort, något förvånat ögonkast tyckte jag; men eftersom hon ingenting sade, fortsatte jag argumenterandet själv.
”Denna livets värkande monotoni, dessa dagar av fridfull, händelselös lycka, de är mig frånstötande.”
”Jag skulle inte beklaga mig över dem”, sade Ethelbertha; ”vi kan nog råka ut för dess motsats och tycka ännu sämre om det.”
”Jag är inte helt säker på det”, svarade jag. ”under ihållande glädjerika dagar, kan jag föreställa mig att till och med smärtan kan utgöra ett välkommet avbrott. Jag undrar ibland, om inte till och med Himmelens änglar känner ibland, att deras eviga lugn och hugsvalelse är dem en börda. För mig skulle ett liv bestående av oavbruten sällhet, aldrig interfolierad av en enda kontrasterande ton, driva mig, tror jag, till vansinnets brant. Jag antar”, fortsatte jag, ”att jag är en egendomlig sort; jag har ibland svårt att förstå mig på mig själv. Det finns ögonblick”, lade jag till”, när jag avskyr mig själv.”
Ofta kunde detta slags små tal, antydande dolda, men obeskrivbara känslodjup, röra Ethelbertha, men inte ikväll, då hon istället föreföll märkligt ickeempatisk. Med hänsyftning till Himmelen och dess möjliga påverkan på mig, föreslog hon mig att inte oroa mig för sådana saker, anmärkande, att det var alltid dumt att möta bekymren på halva vägen, bekymmer som kanske aldrig drabbade en; medan hon, angående mig varande en underlig kurre, sade, att hon antog att jag inte kunde hjälpa detta och om nu andra personer var beredda att stå ut med mig så innebar det, att det var slutdiskuterat i saken. Livets monotoni, lade hon till, var något även hon kände; så där kunde hon förstå mig.
”Du vet inte hur jag kan längta”, sade Ethelbertha, ”efter att få resa iväg ibland, till och med från Dig; men jag vet ju, att det aldrig låter sig göras, så det är inget jag går och grubblar på.”
Jag hade aldrig tidigare hört Ethelbertha tala på detta sätt; det förvånade och uppreste även min sorg i gränslös grad.
”Detta är inte en särskilt vänlig anmärkning att göra”, sade jag, ”inte det slags anmärkning en hustru borde göra.”
”Det vet jag att det inte är”, svarade hon; ”det är därför jag aldrig tidigare tagit upp saken. Ni män kan aldrig förstå”, fortsatte Ethelbertha, ”att, hur fäst en kvinna än må vara vid sin man så finns det tillfällen, då hans attraktionskraft sjunker hos henne. Du kan inte ana hur jag längtar efter, att ibland få ta på mig min hatt och gå ut, utan att någon frågar mig vart jag är på väg, varför jag går, hur länge jag blir borta och hur dags jag kommer tillbaka. Du kan inte ana, hur jag ibland kan längta efter att få beställa en måltid som jag och barnen skulle tycka om, men vars blotta åsyn skulle få Dig att ta Din hatt och fly till klubben. Du anar inte heller, hur stor lust jag har ibland, att bjuda hem någon kvinna hit, en som jag trivs med, men som jag vet att inte Du kan tåla; att hälsa på människor som jag önskar träffa, att gå till sängs när jag är trött och att stiga upp när jag känner för det. Två människor som bor tillsammans tvingas hela tiden att kompromissa sina egna önskningar i förhållande till den andres vilja. Det är därför en god sak att släppa efter på denna slags påfrestningar en aning.”
När jag tänkt över Ethelberthas ord i efterhand, har jag kommit att förstå hur klokt hon talat; men då var jag, erkänner jag, sårad och upprörd.
”Om det är Din önskan”, sade jag, ”att bli mig kvitt…”
”Nå, var nu inte enfaldig”, sade Ethelbertha; ”jag önskar endast vara ifrån Dig under en begränsad tid, så lång tid som det tar att glömma, att det finns ett eller annat hos Dig som inte är perfekt, att erinra mig hur mycket Du är mig kär på andra sätt och kunna se fram emot Din återkomst, såsom jag brukade längta efter Dig förr i tiden, då vi inte sågs lika ofta som nu, då jag ännu inte blivit, kanske en aning likgiltigt inställd i mitt förhållande till Dig, på samma sätt som man kan bli likgiltig inför solens storhet, eftersom den är närvarande varje dag.”
Jag tyckte inte riktigt om den ton Ethelbertha tog sig. Den framstod som ett slags frivolitet hos henne, olämplig för den vändning vårt samtal tagit. Att en kvinna glatt skulle kunna föreställa sig att hennes man skulle lämna henne under tre eller fyra veckors tid, föreföll mig inte vara en helt angenäm tanke, inte alls vad jag skulle kalla kvinnligt; det var inte alls likt Ethelbertha. Jag var oroad och kände, att jag inte alls ville ge mig av på denna resa. Hade det inte varit för Georges och Harris’ skull så skulle jag ha övergivit tanken på den. Som det nu var, kunde jag inte dra mig ur det hela med äran i behåll.
”Då så, Ethelbertha”, svarade jag. ”Du skall få som Du vill. Om Du föredrar att fira semester utan mig, så skall Du göra det; men, om det inte är en oförskämd nyfiken fråga, från en äkta make, skulle jag vilja veta vad Du tänker göra under min frånvaro?”
”Vi hyr det där huset i Folkestone”, svarade Ethelbertha, ”och jag reser dit och tar Kate med mig. Och om Du vill göra Clara Harris en tjänst”, tillade Ethelbertha, ”så övertalar Du Harris att följa med Dig, så kan Clara komma med oss. Vi tre brukade ha en del roliga stunder tillsammans, långt innan Ni män kom in i bilden och det vore trevligt att återuppliva dem. Tror Du”, frågade hon, ”att Du skulle kunna övertala Mr Harris att komma med Dig?”
Jag sade, att jag skulle försöka.
”Gör det, älskling”, sade Ethelbertha; ”försök så gott Du kan. Kanske George också vill följa med er.”
Jag svarade, att det inte fanns några fördelar med att ta med George, eftersom han ju är ungkarl och att därför ingen skulle dra nytta av hans frånvaro. Men en kvinna förstår sig aldrig på ironi. Ethelbertha anmärkte endast, att det skulle se ut som en ovänlighet, att lämna honom kvar. Jag lovade därför att fråga honom.
🙝🙟
Jag träffade Harris på klubben följande eftermiddag och frågade hur det gick för honom.
Han svarade: ”Jodå, det är som det ska. Det är inga svårigheter med att komma iväg.”
Men det fanns något i hans tonfall som avslöjade att tillfredsställelsen inte var fullständig, så jag avkrävde honom samtliga detaljer.
”Hon var söt som mjölk när det gällde det”, sade han och fortsatte; ”sade att det var en utmärkt idé George hade fått och att hon trodde det skulle komma att göra mig gott.”
”Det verkade ju i sin ordning”, sade jag; ”vad är det då som är problemet?”
”Det är inget fel med det alls”, svarade han, ”men det var inte heller allt — hon fortsatte att tala om andra saker.”
”Jag förstår”, sade jag.
”Hon har de där idéerna om badrum”, fortsatte han.
”Har hört om det”, sade jag; ”hon har fått in Ethelbertha på samma spår.”
”Nå, så nu fick jag ge med mig ifråga om att genomföra de planerna genast; jag kunde ju inget säga, när hon var så tillmötesgående angående det andra. Det kommer att kosta mig åtminstone hundra pund.”
”Så mycket?”, frågade jag.
”Inte en penny mindre”, sade Harris; ”bara kostnadsförslaget kostar sextio.”
Jag kände med honom, när han sade det.
Och så har vi ju köksspisen”, fortsatte Harris; ”allt som gått fel i huset under de senaste två åren har varit den där köksspisens fel.”
”Jag vet”, sade jag. ”Vi har bott på sju ställen sedan vi gifte oss och varje köksspis har varit värre än den föregående. Den vi nu har, är inte endast fullständigt inkompetent: Den är även ondsint. Den vet när vi har gäster i huset och ser då till att ställa allt till det värsta.”
”Vi ska skaffa en ny”, sade Harris, dock utan den stolthet man hade kunnat förvänta sig. ”Clara tyckte, att vi skulle spara så mycket pengar, genom att göra bägge sakerna på en gång. Jag tror”, sade Harris, ”att om en kvinna önskade sig en diamanttiara, skulle hon kunna förklara sig genom att berätta hur mycket man sparade in i hattkostnader, genom att köpa en.”
”Hur mycket tror Du att spisen kommer att kosta dig?”, frågade jag. Jag kände ett visst intresse i denna sak.
”Jag vet inte”, svarade Harris, ”kanske tjugo till, förmodar jag. ”Därefter talade hon om pianot. ”Har Du någonsin lagt märke till någon skillnad mellan det ena pianot och ett annat?”
”En del verkar vara mer högljudda än andra”, svarade jag; ”men det är något man vänjer sig vid.”
”Vårt har någonting som är fel i diskanten”, sade Harris. ”För resten, vad är diskanten?”
”Det är den gälla änden”, förklarade jag; ”den del som låter som om man trampat på dess svans. De mest lysande pianostyckena slutar alltid med en fanfar där uppe.”
”De vill ha mer av den varan”, sade Harris; ”det piano vi nu har, har inte tillräckligt att komma med. Jag kommer att få ställa in det gamla i barnkammaren och skaffa ett nytt till vardagsrummet.”
”Någonting annat?”, frågade jag.
”Nej”, sade Harris; ”hon föreföll inte kunna komma på något mer.”
”Då får Du besked när Du kommer hem”, sade jag, ”hon har kommit på ytterligare en sak.”
”Vadå”, frågade Harris.
”Ett hus i Folkestone över sommaren.”
”Vad skulle hon med ett hus i Folkestone över sommarmånaderna till?”
”Att bo i”, föreslog jag, ”över sommaren.”
”Hon ska ju åka till sina föräldrar i Wales”, sade Harris, ”under semestern, med barnen. Vi har ju redan blivit inbjudna.”
”Det är möjligt”, sade jag, ”att hon åker till Wales innan hon åker till Folkestone, eller också tar hon Wales på hemresan; men hon vill ha ett hus i Folkestone under säsongen, alldeles oavsett allt annat. Jag kan ha misstagit mig — jag hoppas för Din skull att jag har gjort det — men jag har en illavarslande föraning om att så inte är fallet.”
”Denna resa”, sade Harris, ”kommer att bli nog så dyrbar.”
”Det var ett idiotiskt förslag”, sade jag, ”från allra första början.”
”Det var dumt av oss att lyssna på vad han sade”, sade Harris; ”han kommer att försätta oss i verkliga bekymmer en vacker dag.”
”Han har alltid varit en olycksfågel”, höll jag med.
”Så envis”, tillade Harris.
Vi hörde i samma stund hans röst utifrån hallen, där han frågade efter sin post.
”Det är bäst att inte säga något till honom”, föreslog jag; ”det är för sent att backa nu.”
”Det skulle inte föra något gott med sig”, svarade Harris. ”Jag kommer att tvingas skaffa badrummet och pianot, i alla händelser.”
Han kom in och föreföll på mycket gott humör.
”Nå”, sade han. ”Är allt som det ska? Har ni ordnat allt?”
Det fanns något i hans tonfall, som jag inte gillade; jag lade märke till, att även Harris ogillade det.
”Ordnat vadå?”, frågade jag.
”Men, för vår utflykt”, sade George.
Jag insåg att det var dags att förklara för George hur landet låg.
”Inom äktenskapet”, sade jag, ”är det mannen som bestämmer och kvinnan som underkastar sig. Det är hennes plikt; alla de stora religionerna lär ut just detta.”
George knäppte sina händer och såg upp i taket.
”Vi kanske gruffar och skämtar lite grann om sådana här saker”, fortsatte jag; ”men när det blir allvar av, så går det alltid till på ett och samma sätt. Vi har nämnt för våra hustrur, att vi kommer att resa. Naturligtvis blev de sorgsna; de skulle mycket hellre ha kommit med oss; och när detta nu inte var möjligt, skulle de ha föredragit, att vi stannade hemma med dem. Men vi har förklarat för dem, att vi önskar fullfölja dessa planer och — det är slutet på allt resonemang i frågan.
George sade: ”Förlåt mig, jag förstod inte. Jag är endast en ungkarl. Folk säger mig det ena eller det andra och jag lyssnar på dem.”
Jag sade: ”Det är i detta Du felar. Närhelst Du önskar information, kom bara till Harris eller mig; vi kommer att berätta sanningen för dig i dessa frågor.”
George tackade oss båda och vi fortsatte att avhandla de för handen liggande frågorna.
”När åker vi?”, frågade George.
”Så fort som möjligt, enligt min mening”, svarade Harris, ”ju förr desto bättre.”
Hans tanke var, misstänker jag, var att komma iväg innan Mrs Harris hunnit fundera ut något mer. Vi bestämde oss för att åka kommande onsdag.
”Vilken rutt skall vi ta”, frågade Harris.
”Jag har ett förslag”, sade George. ”Jag utgår ifrån, att ni bägge naturligtvis är ivriga att förkovra era sinnen?”
Jag svarade: ”Vi vill inte gå till överdrift. Till rimlig grad; ja, om det låter sig göras utan stora utgifter eller inte innebär några större problem.”
”Det gör det”, sade George. ”Vi känner ju redan Holland och Rhendalen. Mycket väl. Mitt förslag är att vi tar båten till Hamburg, beser Berlin och Dresden och arbetar oss ner till Schwarzwald, via Nürnberg och Stuttgart.”
”Det lär finnas en del fina stycken i Mesopotamien också, har jag hört”, muttrade Harris.
George sade, att Mesopotamien tyvärr låg för långt bort från vår färdväg, men att Berlin-Dresden var en synnerligen framkomlig rutt. På gott och på ont övertalade han oss.
”Angående fordonen, så antar jag”, sade George, ”att liksom tidigare åker Harris och jag på tandemen och J. …”
”Det tror jag inte”, avbröt Harris bestämt. ”Du och J. på tandemen och jag på enmanscykeln.”
”Det spelar mig ingen roll”, instämde George. ”J. och jag på tandemen och Harris…”
”Jag har inget emot att ta min törn”, avbröt jag, ”men jag kommer inte att forsla George hela vägen; den bördan bör vi dela på.”
”All right”, instämde Harris. ”Vi delar på det. Men det måste vara under den uttryckliga förutsättningen, att han också trampar.”
”Att han vad?”, frågade George.
”Att Du trampar”, upprepade Harris med kraft; ”åtminstone i uppförsbackarna.”
”Åh du store Scott!”, sade George; ”vill Du inte få någon som helst motion för egen del?”
🙝🙟
Det kommer alltid till otrevligheter, vad gäller denna tandemcykel. Teorin hos den man som sitter framtill är alltid den, att mannen bakom honom inte gör ett dugg; det är på samma sätt alltid den bakre mannens teori, att han ensam står för framdriften, medan den främre mannen endast står för stånkandet. Detta dilemma kommer aldrig att finna någon lösning. Det är så irriterande, när Förnuftet viskar i ens ena öra att inte överanstränga sig och skaffa sig själv hjärtproblem; medan Rättvisan anmärker i ens andra öra ”varför skall Du ensam göra allt arbete? Detta är ingen taxi och han minsann ingen passagerare”, att höra den andre på cykeln grymta:
”Vad är det nu för fel — har Du tappat bort Dina pedaler?”
🙝🙟
Harris fick, under sin tid som nygift, mycket problem vid ett tillfälle, på grund av dessa svårigheter att veta vad den bakre personen har för sig. Han färdades med sin hustru genom Holland. Vägarna var steniga och fordonet hoppade en hel del.
”Håll i Dig”, sade Harris, utan att vända på huvudet.
Vad Mrs Harris uppfattade att han sade, var ”hoppa av”. Varför hon fick för sig att han sade ”hoppa av”, när han sade ”håll i Dig”, kan ingen av dem förklara.
Mrs Harris uttrycker det så här: ”Om Du hade sagt ’håll i Dig’, varför skulle jag då ha hoppat av?”
Harris säger: ”Om jag hade velat att Du skulle hoppa av, varför skulle jag då ha sagt ’håll i Dig’?”
All bitterhet har lagt sig, men de tvistar om detta ämne ännu i denna dag.
Förklaringen må vara hur den vill; ändå kan inget ändra på det faktum att Mrs Harris hoppade av, medan Harris trampade på för allt han orkade, i tron att hon fortfarande satt kvar bakom honom. Det förefaller som om hon först trodde, att han trampade på uppför backen, endast för att imponera på henne. De var båda unga på den tiden och han hade för vana att göra detta slags konster. Hon förväntade sig, att han skulle hoppa av när han nådde kullens topp, luta sig på ett bekymmersfritt och graciöst sätt mot cykeln och invänta henne i den ställningen. När hon, tvärtom, såg honom fortsätta över toppen och fortsätta snabbt nerför en lång och brant nedförsbacke, greps hon först av förvåning, därefter av indignation och till sist oro. Hon sprang uppför backen och ropade på honom, men han vände inte ens på huvudet. Han såg honom försvinna in i en skog, ett par miles [1] bort och satte sig därefter ner och grät. De hade haft ett mindre gräl samma morgon och hon undrade, om han kanske tagit det på allvar och nu bestämt sig för att överge henne. Hon hade inga pengar och kunde ingen holländska. Folk passerade och verkade tycka synd om henne; hon försökte göra sig förstådd — förklara vad som hade hänt. De förstod att hon hade förlorat något, men kunde inte fatta vad. De tog henne med till närmaste by och hittade en polisman åt henne. Han uppfattade, genom hennes pantomim, att en man hade stulit hennes cykel. De anlitade telegrafen och fick reda på att i en by 4 miles [2] bort cyklade en olycklig pojke omkring på en damcykel på ett misstänkt sätt. De lät hämta honom i en kärra, men eftersom hon varken verkade intresserad av honom eller hans cykel, lät de honom åka sin väg och försjönk i förvirring.
Under tiden fortsatte Harris sin tur under mycket glädje. Det föreföll honom som om han plötsligt blivit starkare och på alla sätt en mer kapabel cyklist. Så han sade till det han trodde var Mrs Harris:
”Den här saken har inte känts så här lätt på flera månader. Det är luften här, tror jag. Den gör mig gott.”
Därefter uppmanade han henne att inte bli orolig, eftersom han tänkte visa henne hur fort han kunde cykla. Han böjde sig framåt över styret och lade hela sin själ i företaget. Cykeln vinglade fram över vägen som hade den ett eget liv; bondgårdar, kyrkor, hundar och kycklingar dök upp och passerade. Gamlingar stod och stirrade efter honom; barn hurrade.
På detta sätt for han glatt fram under närmare 5 miles [3]. Så kom, som han förklarar saken efteråt, känslan att växa sig allt starkare att allt inte stod rätt till. Han var inte förvånad över hennes tystnad; vinden blåste kraftigt och cykeln rasslade en hel del. Det var en känsla av saknad, som kom honom före. Han sträckte ut sin hand bakom sig och kände efter; det fanns inget förutom tomma luften där. Han hoppade — eller snarare föll — av cykeln och tittade bakåt längs vägen; den sträckte sig vit och rak genom den mörka skogen och inte en levande själ syntes till på den. Han besteg cykeln och åkte tillbaka nerför backen. På tio minuter kom han tillbaka till en fyrvägskorsning; där steg han av och försökte erinra sig vilken väg han hade kommit.
Under det att han övervägde detta ytterst noggrant, passerade en man, ridande damsadel på en häst. Harris stoppade honom och förklarade för honom att han hade förlorat sin hustru. Mannen verkade varken överraskad eller hysa någon medkänsla med honom. Medan de talade, kom en annan bonde till platsen, för vilken den första mannen förklarade saken, inte som en olyckshändelse, utan som en god historia. Vad som verkade förvåna den andre mannen mest, var att Harris gjorde sådant väsen av saken. Han förstod sig inte på någon av dem båda och svor åt dem, medan han hoppade upp på cykeln och chansade på vägen rakt fram. Halvvägs uppe stötte han på en grupp bestående av två unga damer med en ung man mellan sig. De föreföll bägge dra så god nytta av hans sällskap de kunde. Han frågade dem, om de hade sett hans hustru. De frågade honom, hur hon såg ut. Han kunde inte tillräckligt mycket holländska för att kunna beskriva henne på ett rättvisande sätt: Allt han kunde säga dem, var att hon var en mycket vacker kvinna, av medellängd. Uppenbarligen var detta inte tillfredsställande för deras del, utan de ansåg signalementet för allmänt hållet; vilken man som helst skulle kunna säga något sådant, för att på så vis kanske kunna komma i besittning av en hustru som inte tillhörde honom. De frågade om hur hon varit klädd; han kunde inte för sitt liv komma ihåg någon enda detalj av hennes klädedräkt.
Jag betvivlar å det kraftigaste, att någon man skulle kunna beskriva hur en kvinna varit klädd, tio minuter efter att hon lämnat hans sällskap. Han erinrade sig en blå kjol och det fanns visst något i dess övre fortsättning, så att säga, upp till halsen. Möjligen kan detta ha varit en blus; han fick en svag aning om något slags skärp. Hade blusen krage, eller var den fäst med en rosett? Hade hon haft fjädrar eller blommor i hatten — eller hade hon rent av varit barhuvad? Han vågade inget säga i saken, av rädsla att missta sig och bli ivägskickad flera miles åt fel håll. De två unga damerna fnissade, vilket i Harris’ dåvarande sinnestillstånd irriterade honom. Den unge mannen, som föreföll angelägen om att bli av med honom, föreslog Harris att vända sig till polisstationen belägen i närmaste stad. Harris tog sig dit. Polisen gav honom ett pappersark och sade åt honom att skriva ner ett komplett signalement av sin hustru, tillsammans med alla detaljer rörande hennes försvinnande — när, var och hur. Han visste inte var han tappat bort henne; allt han kunde säga dem var namnet på den by där han intagit sin lunch. Han visste att han då haft henne med sig och att de åkte därifrån tillsammans.
Poliserna iakttog honom misstänksamt; de tvivlade i tre avseenden: Till att börja med; var hon verkligen hans hustru? För det andra, hade han verkligen tappat bort henne? Och för det tredje, varför hade han tappat bort henne. Med hjälp av en hotellägare, som kunde lite engelska, övervann han deras tvivel. De lovade att agera och framåt aftonen förde de henne till honom, i en täckt vagn, tillsammans med en räkning för sina utgifter. Deras återföring blev inte särdeles ömsint. Mrs Harris är inte en särskilt god skådespelerska och har alltid svårigheter med att hålla sina verkliga känslor fördolda. Vid detta tillfälle, erkänner hon uppriktigt, gjorde hon heller inget försök att dölja dem.
🙝🙟
När frågan om val av fordon var avgjord, återstod den eviga frågan om packning.
”Den vanliga listan, antar jag”, sade George och förberedde sig för att börja skriva.
Detta var den visdom jag då lärde dem. Jag har lärt den själv, för åratal sedan, av min morbror Podger.
”Alltid innan Du börjar packa”, som min morbror brukade säga, ”skriv en lista.”
Han var en mycket metodisk man.
”Tag ett pappersark” — han började alltid från början — ”skriv ner allt Du överhuvudtaget kan komma att behöva ta med, gå därefter igenom den och fråga Dig om det finns något på den, som Du möjligen kan klara Dig utan. Föreställ Dig, Dig själv i sängen; vad har Du på Dig då? Mycket bra, skriv ner det — tillsammans med ett ombyte. Du stiger upp; vad gör Du då? Tvättar Dig. Vad använder Du då? Tvål, skriv ner tvål. Fortsätt så, tills Du är färdig. Så tar Du på Dig Dina kläder. Börja med fötterna; vad har Du på fötterna? Stövlar, skor, strumpor; skriv ner det. Arbeta Dig därefter uppåt, tills Du nått huvudet. Vad, förutom kläder kan Du vilja ha med Dig? En smula konjak — skriv ner det. En korkskruv, skriv ner det. Skriv ner vartenda dugg, så kommer Du inte att glömma något.”
Detta är den plan han alltid följde för egen del. Den lista han upprättade, gick han över med största omsorg, såsom han lärde ut till andra, för att se till att han inget hade glömt. Därefter gick han över den ett varv till och strök allt som han ansåg vara umbärligt.
Därefter förlade han listan.
Sade George: ”Det vi kommer att använda under en eller två dagar, kan vi ta med oss på cyklarna. Huvuddelen av packningen måste vi låta skicka från stad till stad.
”Vi måste vara försiktiga”, sade jag; ”jag kände en man en gång, som…”
Harris såg på sin klocka.
”Vi får lyssna till den historien på båten”, sade Harris; ”jag måste möta Clara på Waterloo Station om en halvtimme.”
”Det tar inte en halvtimme”, sade jag; ”det är en sann historia och…”
”Slösa inte bort den”, sade George: ”Jag har hört att det förekommer regniga kvällar i Schwarzwald; då kan Du glädja oss med att berätta den. Vad vi måste göra nu, är att få denna lista klar.”
När jag nu kommer att tänka på det, fick jag aldrig tillfälle att berätta denna historia — någonting kom alltid emellan. Och den är verkligen helt sann.
Fotnoter
redigera