Vem sjöng jag för? Hon var i skilda länder
densamma alltid lika huld och ljuv.
Om henne sjöng jag på Salernos stränder,
om henne än vid kratern av Vesuv.
Jag lärde hennes namn åt näktergalen,
åt alpens eko uti Schweizerdalen,
åt minsta kaskatell vid tivoli,
men allt det där är nu förbi, förbi.
Vem led jag för? Jag älskade en blomma.
En orm sitt gift smög i mitt hjärta då.
Han suger blodet. Ådrorna bli tomma,
och rosen ler men ormen ler också.
Men när i långa nätters kval jag kände
hur giftet spreds, det i mitt inre brände,
ack dubbelt skön mig tycktes rosen bli.
Men allt det där är nu förbi, förbi.
Vem dör jag för? Min grav man bäddar redan
med hälften blommor och med hälften snö.
Det kyler såren och det läker svedan
men glad som svanen vill i sång jag dö.
Väl är farväl det svåraste av orden,
och mycket skönt det finnes än på jorden,
och kall är graven, mörker däruti,
men allt det där är snart förbi, förbi.
