»Heliga tystnad!
»Död uti lifvet!
»Lif uti döden,
»Forskningens moder,
»Diktningens källa,
»Skydda min frid!
»Rädda min ande,
»Undan det tomma,
»Rysliga hvimlet!
»Lägg dina varma
»Snöhvita vingar
»Öfver mitt hjerta,
»Söf det, o söf,
»Att det må tiga,
»Att det må hvila,
»Tiga, som vågen
»Tiger i stiltje:
»Hvila, som barnet
»Hvilar på dansen.
»Heliga tystnad!
»Död uti lifvet,
»Lif uti döden!
»Gif mig din frid.»
Tyst var den första
Menniskans tanke,
Tyst var den första
Menniskans bön.
Tyst var den tjusande
Friden i Eden.
Blommorna drucko
Daggen och ljuset, –
Daggen och ljuset
Föllo ju tysta
Ned ifrån himlen.
Lugna och stolta
Spirade träden
Upp mot det blå:
Kröntes af solens
Tysta och rena,
Eviga sken.
Strax med det första
Ljudet i verlden
Oskulden dog.
Falsk var den första
Vispiga vestan,
Som så beställsamt
Hviskade joller i
Blommornas öra:
Och uti trädens
Lofvade grenar
Sqvallrade först.
Falsk och förrädisk
Hördes ju ormens
Hväsande tunga:
Så med de första
Ljuden i verlden
Oskulden dog. –
Grym var den första
Nordan, som grumlade
Verlds-oceanens
Speglande rymd.
Vild var den första
Tordön, som splittrade
Ekarnas kronor.
Vildare hördes
Dånet ur malmen,
Menniskoödarn,
Sorgernas källa,
Afgrundens son.
Ren med det första
Bullret i verlden
Fridens olympiske
Genius dog.
Renast är kärleken
Innan han talar:
Skönast är dikten
Medan han hvilar
Tyst uti skaldens
Glödande barm.
Ädlast är dygd, som
Sig sjelf ej besjunger:
Tiger och handlar
Mäktigt och tyst:
Lidandet ädlast
Då det ej klagar –
Tiger och dör.
Heliga tystnad!
Älskade pilgrim
Från de förklarade
Andarnas land!
Är du en främling
Här i den vilda
Stormande verlden,
Är du föraktad af
Menniskans slägte,
Dröj dock – o dröj!
Sätt dig så stilla
Ned vid mitt läger,
Gif mig en tanke,
Gif mig en härlig
Bild af det väntade
Eviga lifvet:
Heliga tystnad!
Död uti lifvet,
Lif uti döden,
Gif mig din frid!
