Ung Harald han våndas – ”Guds pina och död!
Jag ville sjunga vid tennstop till luta,
men någon må skänka mig vatten och bröd,
och en säck där jag ögonen må sluta.”
Och Haralds moder hon ber för hans väl:
”Jag kan ej sova om han vaken måste vara!
Förgör hans kropp, o, Gud, men hans själ
för det yttersta av mörkret bevara!
Ty folket vill ha narrar och visorna hans,
på en svart grammofon får han veva.
Hans öga har den höstvåta malörtens glans –
o, Herre, han har svårt för att leva!
Små lappar har han klippt av en tatterskas schal,
och pyntat små trasdockor fina.
Men ögon har han gett dem som spruta av kval
och händer förvridna av pina.
När han vevar, då dansa alla dockorna små
och han suckar och skrattar av smärta.
Han sjunger: ’Om jag finge från marknaden gå,
jag ville ge er en bit ur mitt hjärta.’
Jag är bunden av billiga jordiska band
och varje dygn är en fil på min kedja.
Följ mig, när den brister, till Ditt tidlösa land,
ung Harald är för rolös att bedja.
En femöring, herre, för en vansinnigs sång –
jag är en fluga som surrar mot en ruta.
Å, vad solljus gör ont och vad natten är lång –
Herre Gud, att få stupa och sluta!”
