Uppror i kören

Beskrivning över Näckens rosor och vattnet →

Ur första upplagan av Fridas bok från 1922. På Wikipedia finns en artikel om Fridas bok.

23. Uppror i kören.

(Tvedräkten inom Brödratoner, vilken kör på sitt standar låtit brodera en brodershand, som griper en annan, slår ut i full låga. Hans uppfattning om sångens enande betydelse tager sig de vackraste uttryck.)

Propra kör!
Vem kan ana! Vem kan väl ana
oron stör,
fläktar vild uti din fana,
där en Broders hand sig rör!
Ingen tror, ingen tänker,
djävulen blänker
med ett grin
just när friden likasom skänker
stjärnors sken åt melodin.
Bakom stärkveck stela
vredgade böljor svalla.
Ljusblåa ögon skela,
rosiga munnar tralla;
kören låtsas vänskap, sluten tätt,
trillar, drillar stilla, ljuvt och lätt!
Ingen kan ana, basen rullar så vred i grunden,
ingen kan ana, tenoren har bitter smak i munden,
fastän han skriker: »Glad såsom fågeln i morgonstunden.»
Propra kör!
Vem kan ana, vem kan väl ana
oron stör,
fläktar vild uti din fana,
där en Broders hand sig rör!

Folket lyss,
folket tjusas, folket begrundar . . .
Som till kyss,
mild tenorens mun sig rundar,
fast jag vet, den svor helt nyss. (Fin.)
Ledarns hand pinnen nappar:
Luften han klappar,
ringar slår.
Men ibland han takterna tappar,
vredgat spretar stritt hans hår.
Nyss i saln det kackla:
— Blindpipor kan vi slippa!»
— Du vill ha körn att vackla! . . .»
Röd sågs tenoren trippa:
Hut! Jag bildar kör på annat håll!»
— Bilda du! Och drag för fan i våll!»
Ord utav kärlek ljusa nödgas i sång man stamma
Nog hörs tenoren susa: »Kärlek, o tänd din flamma»,
fastän han ryta ville. »Må djävulen dej anamma!» (D. C.)

Sångens brus
sakta domnat. Tystnad orkanen,
stumt vårt sus.
Dörren stängd. På våta planen
grälar körn i kvällens ljus. (Fin.)
Ledarn står blek om kinden,
— kappan i vinden
slår och far —
ropar till tenoren vid grinden:
— Tisdag, fem, vi övning har!»
Denne gnolar bara,
gällt han en gullton rullar:
— Öva din hesa skara
tuppar! Men andra bullar
blir det strax, när kören klyvs itu!»
— Inte ska du gnälla, skälla nu! —
Andre tenorn, som står och röker på husets trappa,
börjar på hån att hurra smått och i händren klappa,
ropar: »Ja, krusa Gyllberg, han är ju Carusos pappa!» (D. C.)

Propra kör!
Jag vill lova, jag vill bedyra
löftet hör:
Allt till gott jag söker styra,
medan orons våg sig rör. (Fin.)
»Vackra sky» må vi sjunga
utan den tunga
vreden dov.
Blixtar, som i ögonen ljunga,
släckas snart i Sångens hov.
Trampar mig tenoren,
vill jag ett handslag bjuda.
Dundrar emot mig, svor en
bas, skall min stämma ljuda:
— Trogna ädla broder, än en gång
minns, att hjärtats nyckel heter sång!»
Snart skall ej ondskan fradga över på alla kanter,
enigt få åter susa, brusa kring berg och branter
»Dåne som åskan bröder» och »Muntraste musikanter!» (D. C.)