Upproret i Jönköping/26Okt1855
| ← Den 23 Oktober 1855 |
|
Den 30 Oktober 1855 → |
Den 26 Oktober 1855.
Närvarande:
| Borgmästaren, Herr Assessorn G. F. Asker. | ||
| Rådmannen | Herr | G. Kahnberg; |
| ” | ” | A. G. Rudling; |
| ” | ” | C. Seipel och |
| ” | ” | A. Elfström. |
Undertecknad förordnades föra Protokollet,
Företogs åter den ransakning, som den 23 i denna månad under N:o 8 i Protokollet sist förevarit med arbetskarlarne Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson och Carl Petersson från Jönköping m. fl. häktade, samt på fri fot varande förre Brandvaktskarlen August Berg och Snickare-gesällen Johan Magnus Nyström m. fl., alla ställde under åtal af Stadsfiskalen A. F. Strömberg för delaktighet uti de under den 25 och 26 sistlidne September här i staden förefallne upproriska och våldsamma uppträden.
Härvid inställdes, i närvaro af Kongl. Justitie-Kanslers-Embetets ombud, Herr Advokatfiskalen i Kongl. Götha Hof-Rätt A. Svalander, samt Åklagaren, de häktade, med undantag af Hamndrängen Daniel Andersson, som anmäldes fortfarande vara sjuk, hvaremot öfrige i målet tilltalade personligen tillstädeskommo.
Vid justering, som härefter företogs af protokollet för den 12 och 17 i denna månad, anmälde Åklagaren, i anledning af Faktorismeden tilltalade Johan Lönnegrens förstnämnde dag, angående sina lefnadsförhållanden, afgifne berättelse, att, enligt hvad som inhemtades af Rådhus-Rättens Dombok för den 11 December 1851, Lönnegren då blifvit dömd till de af honom omnämnde böter, 25 R:dr, för slagsmål, fylleri och gatufridsbrott, hvarjemte dels, enär anmärkningar af flere bland de tilltalade framställdes mot uppfattningen i sagde protokoll utaf Smed-gesällen Isak Åkerblads aflagda vittnesberättelse, bemälde Åkerblad nu blef till Rätten inkallad, men vidhöll, efter uppläsandet, berättelsen till alla delar, samt dels ofvanbemälde Lönnegren så till vida ändrade sitt i protokollet för den 17:de antecknade medgifvande af Smeden Lundquists då gjorda tillägg till sitt vittnesmål, att han nu väl medgaf sig vid tillfället hafva sagt: ”om jag finge låna en häst, skulle jag fara till Husqvarna och underrätta min hustru huru här står till”, men deremot förnekade att hafva fällt yttrande om att låta sine arbetare komma till staden; och skulle jemväl antecknas att Svarfvaren Andersson vid uppläsandet af bemälde Åkerblads berättelse yttrade: ”Det var vid lusthuset, som jag sparkade på dörren ett par gånger.”
Något vidare var icke att anmärka emot protokollet.
Herr Advokatfiskalen Svalander förmälde, att, som vittnet Faktorismeden Lundqvist den 17 i denna månad till sin förut aflagda berättelse gjort väsentliga tillägg, Herr Advokatfiskalen afstode från sitt den 12 dennes framställda yrkande om åläggande för Lundqvist att, för erhållande af undervisning i kristendomen, besöka vederbörande prestman.
50:o Skräddaregesällen Johan Lundahl, hvilken blifvit, såsom misstänkt för delaktighet i upproret, af Åklagaren till denna dag särskildt inkallad och jemväl iakttagit personlig inställelse, fick nu företräda; och berättade Lundahl, hvilken är af medelmåttig längd och kroppsbyggnad, har brunt hår, bruna ögonbryn och blå ögon, angående sine lefnadsomständigheter: att han vore född år 1826 i äkta säng af föräldrarne, torparen Sven Johansson och hans hustru Stina Andersdotter, hvilka båda döde, varit boende i torpet Riket under Hårsbo af Öggestorps församling; att han efter uppnådd tolf års ålder lemnade föräldrahuset och kom i lära hos Skräddaren Rundqvist i Ekeryd, hos hvilken han sedermera vistades några år, hvarefter han flyttade till Husqvarna, der han arbetade i tio år; att han för tre år sedan blef gesäll och här i staden varit anställd såsom sådan hos Skräddarne Lundgren, Gustafsson och Sjölin, hos hvilken sednare han för närvarande har arbete; att han vore konfirmerad, ogift, samt tillförene för brott hvarken straffad eller tilltalad. Vidkommande de förbrytelser, hvarom nu är fråga, förnekade Lundahl all delaktighet deri samt uppgaf, tillsagd att redogöra för sine förehafvanden under Tisdagen den 25 och Onsdagen den 26 nästlidne September, att han, som för någon tid sedan varit medlem af den här i staden bildade allmänna sångföreningen, sedan han ätit qvällmål omförmälda Tisdag, begaf sig till Sadelmakaren Gustafssons hemvist, hvarest Lundahl jemte några andre ett par timmar förehade sångöfningar; att sedan Lundahl tillika med öfrige hos Gustafsson församlade personer, till ett antal af åtta eller nio, klockan 10 på aftonen begifvit sig derifrån, hade de på gatan sammanträffat med Skomakaren Ljunglund, och, efter hvad Lundahl ville minnas, med Skomakaren Söderbloms son, hvilken sednare berättat att en folkhop infunnit sig utanför Handlanden Lindmans hus och medhaft en yxa samt en trädkubb, som skulle föreställa en stupstock; att Lundahl med sitt sällskap, i anledning deraf, gick till omförmälda ställe, hvarest då fanns församlad en stor bullersam och stojande folkmassa, deribland Lundahl ej igenkände någon annan, än polisbetjenterne Collin och Wadell, hvilka sökte upprätthålla ordningen, samt att Lundahl, efter att en stund hafva afhört tumultet, begaf sig hem. Å Onsdagen den 26 September hade Lundahl vid frukosttiden, i ändamål att fortställa ett bref till en enkefru på Råby, angående ett af henne erhållet uppdrag att anskaffa en målare, gått ut i staden, och ungefärligen 2 eller 3 minuter uppehållit sig på Häradshöfdingen Rudlings gård, der han ett ögonblick sett denne tala med en folkmassa, hvarur ropet: ”ingen utskeppning af spanmål” ofta hördes; hvarefter Lundahl gått hem, men efter någon stunds förlopp åter begifvit sig ut, samt dervid uppehållit sig utanför så väl Handlanden Borgs som Sjöbergs salubodar, under det der förefallne oordningar egt rum. Lundahl, som från Sjöbergs bod begifvit sig å väg till förstaden, hade å det så kallade Vedtorget påträffat en hop, bestående mest af arbetskarlar, dem Lundahl icke kände, och hvilka sade sig skola gå till kronomagasinet, dit Lundahl följde efter. Vid ankomsten till magasinet blef Inspektoren Eckerberg på Kåfveryd, som var sysselsatt att från en vagn aflassa några säckar, troligen innehållande råg, antastad af hopen, men fredad af Lundahl, som uppmanade den ”att låta bli mannen.” Sedan Lundahl, som härifrån återvändt till Schölin och å dennes verkstad arbetat ända till skymningen, då, efter vanligheten, vid denna årstid arbetet upphörde, ytterligare begifvit sig ut i staden och fått se en större folkmassa tåga åt östra tullen, hade Lundahl följt efter och väl förnummit, att der fördes oväsende och att höga rop uppgåfvos, men icke hört någon af Herr Borgmästaren framställd uppmaning till folksamlingen att åtskiljas, ehuru han sedermera af andra personer fick veta att sådan skett. Folkhopen, midt ibland hvilken Lundahl stundom händelsevis fann sig indragen, hade härpå vändt sin färd åt vester, stadnat en stund midt för Assessorn Wickboms hus samt, efter åtskilligt gående fram och åter, fortsatt sin väg vester ut, utan att, så vidt Lundahl förnam, den vid Sadelmakaren Carlssons hörn samlade frivilliga patrullen genomsprängdes. Någon stenkastning hade Lundahl ej heller varseblifvit. På gatan midt för Skomakaren Ternbergs gård erhöll Lundahl, som stundom äfven händelsevis befann sig bland de församlade herremännen, en skuffning; och som han trodde att denna blifvit honom tillfogad af Herr Hofrätts-Rådet och Riddaren Darin, hvilken, jemte en annan herreman, befann sig alldeles intill, hade Lundahl vändt sig till dem med yttrande: ”Herrarne borde gå varligare till väga, emedan, i den sinnesstämning, hvari folket nu befinner sig, något kunde inträffa”; hvarefter Lundahl, som, på fråga, af Herr Hofrätts-Rådet uppgaf sig vara skräddare, i anledning af dennes yttrande, att det höga spanmålspriset mera tryckte dem, som sjelfva måste hålla sig kost, än dem, som arbetade hos andra mot mat och lön, helt fredligt invände, att det vore känbart äfven för de sistnämnde, enär mästarne deraf funnit sig föranlåtne att minska aflöningarne. Sedan härefter Handlanden Ekeroth tillkommit och upplyst om Lundahls namn, hvilket han förut ej uppgifvit, samt att Lundahl vore en fredlig person, hade han skiljt sig från Herr Hofrätts-Rådet. För öfrigt hade Lundahl nästan hela aftonen, i sällskap med Musikanterne Qvarnström och Rydelius, jemte Sadelmakaren Björkman och Skrifvaren Olander, gått fram och åter på gatorna, intill dess de, på framställning af Qvarnström, som en stund aflägsnat sig, men omkring kl. 9 åter träffades, begåfvo sig till Häradshöfdingen Fricks utanför Förstaden belägna egendom, der, enligt hvad Qvarnström sade sig hafva hört, våldsamheter skulle blifvit utöfvade. Under vägen möttes stora flockar af menniskor, dem Lundahl icke kände, så att vid framkomsten till stället, der förödelsen redan var fullbordad, högst få jemväl obekanta personer anträffades; dock hörde Lundahl, att oväsende egde rum vid det i trädgården belägna lusthus. Sedan Lundahl, som är bekant med Mjölnaren Christensson, skiljt sig från sitt sällskap och, för att besöka Christensson, gifvit sig å väg till qvarnen, hade Lundahl mött en soldat och, förskräckt öfver en af denne utstött hotelse, i största hast begifvit sig tillbaka, samt derefter, i sällskap med Muraren Svanberg, återvändt till staden, dit han anlände kl. 10, hvarefter Lundahl, utan att vidare besöka östra stadsdelen, gick hem. Omkring åtta dagar förut hade Lundahl varit på Husqvarna, hvarest han har många bekanta, men dervid ej förnummit något oroväckande i deras sinnesstämning.
Oaktadt erhållne ömma och allvarliga föreställningar att, i fall han deltagit i oroligheterna, omtala i hvad mån sådant skett, förklarade Lundahl sig hafva uppgifvit allt, hvarom han i målet egde kännedom.
Att i målet vittna hade Åklagaren till i dag inkallat Herr Hofrätts-Assessorn C. Westring, Handlanden R. W. Ekeroth, Målaren G. A. Enbom, Smeden Lars Wahlin, Apothekaren Ferdin. Pauli, Snickaren N. P. Gullberg, Bokhållaren Carl Bergegren samt Drängen Johan Magnusson, hvilka alla iakttagit inställelse, samt fingo, ojäfvige lemnade och befunne, nu företräda och aflägga vittneseden, om vigten hvaraf de påmindes; hvarefter de, vid med dem anställde serskilde förhör, berättade:
64:o Herr Hofrätts-Assessorn C. Westring: Tisdagen den 25 September, kl. omkring half eller tre qvart till 8 på aftonen, förmärkte vittnet från sin bostad, som är belägen midt för Handlanden Lindmans hus, oljud å gatan derutanför samt varseblef, då vittnet, i anledning häraf, såg ut genom fönstret, tre manspersoner, hvilka arm i arm tågade fram och tillbaka, samt, hvarje gång de passerade Lindmans hus, närmade sig saluboden, och hade dervid yttranden, som innefattade förnärmelse mot denne. En af bemälde personer hörde vittnet under gåendet yttra: ”om det skulle kosta mitt lif denna qväll, så skall jag”, men kunde ej uppfatta fortsättningen. Sedan härefter flere personer, synnerligen af arbetsklassen, tillkommit, stadnade de samtligen utanför Lindmans hus, hvarvid de, under en mängd smädande utlåtelser om Lindman, högljudt gåfvo tillkänna sitt missnöje med dennes spanmålsuppköp. Vittnet begaf sig härunder ned på gatan, och då vittnet icke förmärkte någon af polisen vara tillstädes för oväsendets afstyrande, skyndade vittnet först till Polisbetjenten Wadell, samt, der underrättadt, att denne redan gått ut, till Häradshöfdingen Rudling, för hvilken vittnet anmälde förhållandet. Åtföljdt af Rudling återvände vittnet till folkmassan, hvilken, nu omkring ett hundra trettio personer stark, fortfor med sitt oväsende, hvarunder ropet: ”ut med Lindman” ofta hördes. Häradshöfdingen Rudling m. fl., som under tiden tillkommit, framställde uppmaningar till hopen att skingra sig, men dessa hörsammades icke; och hade vittnet, sedan polisbetjenterne fasttagit en person, i denne igenkänt tilltalade Stenroddaren Carlsson. Påföljde Onsdag, kl. omkring 8 på morgonen, varseblef vittnet en stor folkmängd, jemte Häradshöfdingen Rudling, komma vester ifrån och stadna utanför Lindmans hus, der vittnet icke förmärkte denna folkmassa, hvars sinnesstämning dock syntes tillkännagifva ett starkt missnöje, till en början föra något oväsende; men efter en stunds förlopp iakttog vittnet, att en del af hopen, deribland vittnet igenkände häktade Arbetskarlen Nils Jansson, högljudt och under hotande åtbörder tilltalade Herr Hofrätts-Assessorn von Feilitzen, som då befann sig å trappan till det hus, vittnet bebor. Längre fram på dagen, eller omkring kl. 1, påträffade vittnet vid Garfvaren Kjellbergs gård å Smedjegatan några arbetare, och bland dem ofvanbemälde Jonsson, inbegripne i samtal med Häradshöfdingen Ch. Lindqvist. Vittnet som stadnade och deltog i detta samtal, hvilket rörde de uppträden, som föregående afton och morgon ägt rum, föreställde härunder arbetarne att om det verkligen, såsom det tycktes förmoda, vore brist på spanmål här i orten, de borde på ett passande sätt vända sig till vederbörande auktoriteter, som i sådant fall nog skulle vidtaga erforderliga åtgärder för att söka afhjelpa densamma, men erhöll på sina föreställningar till svar af Jonsson, att det var nödvändigt att låta vederbörande förstå att det vore allvar med arbetsfolkets missnöje; hvarjemte då vittnet allvarligt uppmanade arbetarne att afhålla sig från alla våldsamheter, Nils Jonsson, som var öfverlastad af starka drycker, yttrade, det sådane ej vore att befara, ”ty när jag blåser i min pipa är det slut.” På aftonen samma dag hörde vittnet bland den folkmassa, som då var samlad utanför Handlanden Lindmans hus, tilltalade Svarfvaren Dahlgren yttra missnöje öfver de stegrade spanmålspriserna, samt iakttog att den en stund derefter vid Assessorn Wickboms hus samlade hopen, deribland vittnet ej kunde igenkänna någon viss, några gånger våldsamt banade sig väg genom den der mötande frivilliga patrullen. Efter erhållen kunskap derom att folket tågat ut till v. Häradshöfdingen Fricks egendom, begaf sig vittnet jemte några andra ditåt samt hörde, anländt till vägen, som leder till Bäckalyckan ofvanför åt Fricks egendom, rop om förstärkning, dervid jemväl en folkmassa, som befann sig efter vittnet, tycktes påskynda sina steg; men emedan vittnet härpå återvände till staden, hade vittnet icke någon kännedom om de våldsamheter, som vid nämnde egendom utöfvades. Vidkändt.
65:o Handlanden R. W. Ekeroth: Ifrågavarande Onsdags förmiddag begaf sig vittnet, efter af Målaren Enbom erhållen underrättelse om de oroligheter, som föregående aftonen egt rum utanför Lindmans hus och att sådane då åter voro å bane, i sällskap med Enbom till berörde ställe. Under vägen såg vittnet ovanligt många arbetskarlar ute på gatorna och fann vid framkomsten en stor folksamling, hvilken klagade öfver Lindmans spanmålsuppköp. Herr Häradshöfding Rudling, som befann sig der, uppmanade folket att skingra sig, men åtlyddes endast af några. Efter en stunds förlopp ökades oväsendet, och hvarunder en del af hopen, deribland vittnet fästade uppmärksamheten vid tilltalade arbetskarlen Carl Svensson och Stenroddaren Carlsson, hvilken sednare var i spetsen och synnerligen högljudd, samlade sig nedanför trappan till Häradshöfdingen Rymans hus och samtalade i hotande ton med Herr Hof-Rätts-Assessorn von Feilitzen, hvilken stod på sagde trappa. Sedan folkhopen, som flere gånger frågade efter Lindman och gjorde försök att intränga i dennes gård, men derifrån hindrades af Herr Häradshöfding Rudling, som ställt sig i porten, ändtligen träffat Lindman vid hans återkomst ute ifrån staden, hade på uppmaning af bemälde Herr Häradshöfding vittnet och flere andre omgifvit Lindman, medan denne talade med folkhopen, som efter någre erhållne löften syntes lugnare och begaf sig åt vester. Vid Assessorn Wickboms gård möttes vice Häradshöfdingen Frick och omringades af massan. Vittnet begaf sig nu hem, men efter en stunds förlopp i något ärende till hamnen; och såg vittnet dels att Fanjunkaren Rosell omringades af en folksamling, som häftigt förebrådde honom för det han åt Handlanden Goldkuhl uppköpte spanmål, samt dels hurusom en folkhop, på något afstånd från hvilken tilltalade Arbetskarlen Daniel Andersson stod, och deri vittnet igenkände förre Slottsknekten Anders Sjöberg samt Arbetskarlarne Gran, Lars Danielsson och Sven Israelsson eller Svensson, vid jernbron kringrände Herr Kaptenen Löwenhjelm, som åtföljd af Löjtnanterne M. Löwenadler och Ribbing, der möttes och af hopen antastades med hotelser och skuffningar, så att Herr Kaptenens mössa föll af och han började ropa på hjelp. Då vittnet såg Löjtnanterne draga sig tillbaka, skyndade vittnet och Bagaren Andersson till stället och befriade ej utan möda Herr Kaptenen, hvars ena rockskört befanns vara sönderrifvet, samt förde honom ombord på ångfartyget Jönköping; hvarefter Herr Kaptenen på vittnets tillstyrkan i båt öfver Lillsjön begaf sig från staden. På eftermiddagen anträffade vittnet å Stora Torget några personer i samtal med faktorismederne tilltalade Lönnegren och Lundström, hvilken sistnämnde på uppmaning att gå hem svarade: ”jag har ännu ej uträttat mitt ärende”, men på förfrågan ej ville uppgifva hvari detta bestod. Då patrullen första gången besökte Lindmans hus, iakttog vittnet, att Svarfvaren Dahlgren med utsträckta armar våldsamt gick fram genom patrullen; äfvensom vittnet der såg Vagnmakaren Himmelman, den der dock förhöll sig fredligt. Sedan vittnet vidare å östra gatan anträffat Skräddaren Lundahl i samtal med Herr Hof-Rätts-Rådet och Riddaren Darin och, på dennes fråga om vittnet kände Lundahl, upplyst om hans namn och tillika att vittnet ej hade någon anledning misstänka Lundahls fredliga tänkesätt, hade vittnet iakttagit, att hopen, vid Assessorn Wickboms hus, dervid Dahlgren äfven visat sig synnerligen verksam, våldsamt trängt igenom patrullen. I sällskap med Garfvaren Kjellberg och Smeden Wahlin hade vittnet sednare på aftonen begifvit sig till vice Häradshöfdingen Fricks egendom, der vittnet iakttog att en mängd stenar kastades från trädgården emot stora byggningen samt att våldsamheter föröfvades i lusthuset, men vittnet, som höll sig på afstånd och ej var uppe i trädgården, kunde icke lemna någon upplysning om de personer, som der uppehöllo sig. Efter återkomsten till staden hade vittnet gått till Lindmans hus, sedan våldet der redan var slutadt, samt dels under vägen dit mött två personer, som blifvit häktade och dels vid framkomsten påträffat andre och ibland dem några Husqvarnaboar, som vittnet ej kände. Vittnet hade sedermera varit ute ända till klockan mellan 3 och 4 på morgonen, utan att förnimma några oroligheter. Vidkändt.
66:o Målaren G. A. Enbom: af anledning, som vittnet Ekeroth omtalat, hade vittnet i sällskap med denne ifrågavarande Onsdag på morgonen begifvit sig till Handlanden Lindmans hus och der påträffat en stor folkmassa, hvilken klagade öfver Lindmans spanmålsuppköp. Deribland hade vittnet fästat uppmärksamheten vid tilltalade Arbetskarlen Anders Petersson och Stenroddaren Carlsson, hvilken sednare högljudt samtalade med Häradshöfdingarne Rudling och Seipel, samt Svarfvaren Andersson, som sjöng och förde oljud. Utanför Assessorn Wickboms gård iakttog vittnet, att i folkmassan, som der omringat vice Häradshöfdingen Frick, Arbetskarlen Sven Israelsson varit den, som förde ordet. Vid ett besök, som vittnet längre fram på dagen gjorde vid hamnen, såg vittnet att en hop, kommande från kronomagasinet, med Stenroddaren Carlsson i spetsen, omringade och, på sätt förra vittnet berättat, våldförde Herr Kaptenen Löwenhjelm, hvilken i sällskap med Löjtnanterne M. Löwenadler och Ribbing i hörnet af vågboden anträffades; hvarefter Löwenhjelm af vittnet Ekeroth och Bagaren Andersson hjelptes ombord på ångfartyget Jönköping; och igenkände vittnet bland dem, som omgåfvo Löwenhjelm, äfven Arbetskarlen Gran. På aftonen såg vittnet i den vid Herr Assessorn Wickboms hus samlade folkhop flere för vittnet obekanta personer, hvilka voro nedsvärtade i ansigtet och sågo ut som smeder, under hurrarop våldsamt bana sig väg genom patrullen. I sällskap med Sadelmakarne Rosenqvist och Gustafsson hade vittnet på aftonen gått ut åt vice Häradshöfdingen Fricks egendom, men stadnat vid lägenheten Talavid, der vittnet mötte en mängd obekante manspersoner, hvilka, beväpnade med störar, stannade en stund, ropade ”nu är det gjordt” samt fortsatte vägen till staden, dit äfven vittnet sedermera återvände. I sällskap med patrullen gick vittnet efter återkomsten ånyo ut till Lindmans hus, mötte under vägen några personer, som fasttagit ett par pojkar och fann vid framkomsten våldsamheterna redan slutade; dock iakttog vittnet, under det vittnet stod vid Lindmans hus, att en sten kastades mot väggen, derifrån den nedföll i gatan. Vidkändt.
67:o Smeden L. P. Wahlin: Onsdagen den 26 sistl. September klockan omkring åtta på morgonen såg vittnet, som då uppehöll sig på Stora Torget, en folkhop af omkring två hundra personer gå framåt Storgatan, samt hördes sägas att den ämnade sig till Handlanden Lindman. Sedan vittnet omkring tre fjerdedels timme stadnat å torget, begaf sig vittnet ut åt öster. Handlanden Lindman, som gick framför vittnet, blef vid ankomsten till sitt hus omringad af den der församlade mängden, hvarur ropet: ”akta dig Lindman, det går dig aldrig väl”, ofta hördes. Vittnet, som iakttog att Faktorismeden tilltalade Lönnegren gick omkring bland massan och uppretade den, förnam efter en stunds förlopp oväsende vid trappan till Häradshöfdingen Rymans hus, derifrån Herr Hof-Rätts-Assessorn von Feilitzen talade med folket, som gaf honom otidiga och hotande svar. I återvägen åt vester omringades vid Assessorn Wickboms hus vice Häradshöfdingen Frick af massan, hvars ordförande tilltalade Arbetskarlen Israel Svensson för tillfället var, och antastades för sin åtgärd att uppköpa potatis. Återkommen till torget förmärkte vittnet äfven här ofvanbemälde Lönnegren gå från hop till hop och uppreta massan ända till klockan half tio, då vittnet begaf sig hem. På eftermiddagen klockan emellan 2 och 3 var vittnet i vestra delen af staden, och såg dels vid Jernhandlanden Berglunds port åt stora gatan en folkmängd omgifva Handlanden Warolin, hvilken af tilltalade Slagtaren Johannes Petersson häftigt ansattes med otidigheter och dels en annan samling, hvilken enögde Arbetskarlen Johannes Pettersson, under yttrande: ”det arbetas icke i dag”, uppmanade att medfölja till Rådmannen Kahnbergs hus och hindra der anställde personer att arbeta. I skymningen såg vittnet tilltalade Faktorismederne Lönnegren och Lundström jemte tre andra Husqvarnaboar å Store Torget inbegripna i samtal med Rådmannen Elfström och några andra personer, hvilka uppmanade dem att bege sig hem, men af Lundström erhöllo det svar, som vittnet Ekeroth omnämnt. Såsom deltagare i den bildade frivilliga patrullen hade vittnet derpå besökt östra delen af staden och dervid iakttagit att folkhopen, bland hvilken tilltalade Stenroddaren Carlsson och Skräddaren Lundberg voro synnerligen verksamme, besvarat Herr Borgmästarens uppmaning att skingra sig med hurrarop och hvisslingar; att Lönnegren och Lundström med flera Husqvarnaboer fört oljud å gatan till Båtsmansbacken, dervid Lundström yttrat, ”att om han fick fatt i den gråhårige gubben, skulle djefvulen ta honom”; samt vid Assessorn Wickboms hus förts mycket oväsende, derunder en mängd för vittnet obekanta personer, hållande hvarandra i händerna flera gånger våldsamt genomsprängt patrullen, så att någre personer endast med möda kunde undvika att blifva ikullslagne. Efter erhållen underrättelse att våld utöfvats hos vice Häradshöfdingen Frick, hade vittnet i sällskap med vittnet Ekeroth och några andre, ehuru mötande omtalade att allt redan vore slut, gått ut till Fricks egendom och der funnit en förfärlig förödelse. Då emedlertid oväsendet fortfor uppe vid lusthuset, hade vittnet begifvit sig deråt och sedan drängen Frans Johnsson, hvilken påträffades i buskarne, upplyst att endast några pojkar skulle vara vid lusthuset församlade, gått fram till stället och funnit en hop af minst hundra personer, hvilka tycktes vara gesäller och lärlingar, förande oljud och utöfvande våldsamheter. På taket af lusthuset voro två pojkar, i hvilka vittnet ej med säkerhet kunde igenkänna tilltalade lärlingarne Frans Johan Öberg och Carl Abrahamsson, ehuru dessa voro af samma storlek, sysselsatte att med en stång slå på den der anbringade prydnaden. Sedan vittnet uppmanat hopen att upphöra med våldsamheterna, aflägsnade sig vittnet derifrån och såg i buskarne en person, den vittnet ej kunde igenkänna, innehafva ett soldatgevär, som blänkte i månljuset. Vittnet återvände härpå till staden och begaf sig hem, sedan vittnet dessförinnan besökt endast torget och Rådhuset. Vidkändt.
68:o Apothekaren Ferdinand Pauli: På aftonen den 26 September begaf sig vittnet i sällskap med Magister Welin till Lindmans hus, sedan vittnet af Welin fått höra att fönster der inslogos. Då vittnet fann att någon betydligare folksamling ej var på stället, afsände vittnet en polisbetjent för att härom underrätta den å Rådhuset samlade patrullen. Efter någon stunds förlopp ankom patrullen, då våldsverkarne kastade från sig de förut begagnade störarne och lupo åt alla håll. En yngling, svärtad i ansigtet och för vittnet obekant, sprang i förskräckelsen nästan i armarna på vittnet, som då qvarhöll och lemnade honom till afhörda vittnet Åhl och några andra, af hvilka han affördes till stadshäktet. Vittnet följde med ett stycke väg, men vände snart åter samt mötte en person, som sprang, kastande från sig en stake och stupade omkull; hvarefter han greps och af de kringstående uppgafs heta Almgren; och påminde sig vittnet, som nu ej med säkerhet i Almgren kunde igenkänna den person, som vid sist omförmälda tillfälle blef häktad, att den som föll omkull, innan han häktades, innehade en stake. I sällskap med en del af patrullen gick vittnet sedermera till Rådhuset, hvarvid en folkmängd, som der samlat sig och sökte befria de häktade, skingrade sig åt alla håll. Vidkändt.
69:o Snickaren L. P. Gullberg: På aftonen ifrågavarande Tisdag förnam vittnet oväsende å östra Storgatan samt såg tre personer gå arm i arm fram och tillbaka och slutligen stanna utanför Handlanden Lindmans hus, der de ropade ”ut med Lindman”; och hörde vittnet sägas att en af desse varit Stenroddaren Carlsson. Efter en stunds förlopp tillkom mycket folk och oväsendet ökades. Påföljde dag om morgonen hade vittnet sett en hop folk bege sig till Häradshöfdingen Rudling. På aftonen samma dag var en folkmassa samlad utanför Assessorn Wickboms gård och deribland igenkände vittnet tilltalade Faktorismeden Ahlin, hvilken dock, såvidt vittnet förnam, ej förehade något våldsamt. Sednare på aftonen hade en folkhop anländt till Handlanden Lindmans hus, hvarest nästan alla fönstren inslogos, men af hvilka kunde vittnet ej upplysa; dock igenkände vittnet, sedan våldet redan var fullbordadt, bland de qvarstående ofvanbemälde Ahlin, som, på tillsägelse af Häradshöfdingen Rudling att bege sig hem, sade sig hafva ärende i staden, men ej ville uppgifva beskaffenheten deraf. Snickaren Ahlbergs lärling Hofvenberg, som utan att företaga några våldsamheter, endast sökte undvika att låta se sig af vittnet, samt tilltalade Svarfvaren Dahlgren, hvilken stod i gränden midt emot Lindmans hus. Vidkändt.
70:o Bokhållaren Carl Bergegren: Utanför Lindmans hus hörde vittnet bland den der på Tisdags afton samlade hop en person, som Stadsfiskalen sade heta Malmberg, yttra: ”vi samlas i morgon litet manstarkare”. Då vittnet påföljande afton en stund var ute i staden, iakttog vittnet, att en lång mansperson med ljust hår, och snarlik tilltalade Pantzar, samtalade med Herr Hofrätts-Rådet och Riddaren von Sydow, samt hörde tilltalade Carl Svensson, omkring klockan half tio, å jernbron yttra till Kronoarbetskarlen Lax och några andre der samlade personer, ”att Carl Svensson kunnat erhålla råg hos Lindman, men att Svensson, som för tillfället ej behöfde råg, icke velat hafva någon”. Torsdagen den 27 September, på morgonen, kom bemälte Pantzar, hvilken såg ruskig ut och tycktes ej hafva sofvit om natten, in uti vittnets husbondes, Boktryckaren Björks bod, för att hemta en tidning; och då Björk, sedan Pantzar upplyst att han vore från Rogberga, yttrade: ”ni voro många derifrån inne i staden i går afton”, utlät sig Pantzar: ”vi voro ej flere än tre”, samt syntes efter afgifvande af detta svar blifva mycket förlägen. Vidkändt.
71:o Drängen Johan Magnusson: Vittnet, som intill den 24 i denna månad var i tjenst hos tilltalade Hamndrängen Daniel Andersson, hörde denne, före Onsdagen den 26 nästlidne September, hvarken till vittnet eller någon annan yttra missnöje öfver de stigande sädespriserna, men förmärkte deremot tilltalade Malmberg samt Brandvaktskarlarne Bergsten och Gustaf Friberg på Tisdagen, dock utan att nämna till hvad ändamål, sins emellan yttra det de borde hafva ett hjul. På Onsdags morgon tillsade Daniel Andersson sine timmerkarlar att gå till Häradshöfdingen Rudling och Handlanden Lindman, men förmanade dem tillika att gå fredligt till väga och icke röra någon, hvilken förmaning i första rummet ställdes till Arbetskarlen Malmberg, den Daniel Andersson förehöll för det han redan då druckit för mycket. De begåfvo sig härpå åstad med Arbetskarlarne Carlsson, Carl Svensson och Malmberg i spetsen, först till Häradshöfdingen Rudling och sedan, åtföljde af denne, till Handlanden Lindman. Sedan de återkommit till Daniel Andersson, hade denne gifvit dem frukostlof och derjemte yttrat sig förmoda det något arbete af dem den dagen väl icke vidare vore att påräkna. Under loppet af förmiddagen hade vittnet varit utanför Handlanderne Sjöbergs och Borgs salubodar samt iakttagit, att folket genom sin enträgenhet och sitt hot slutligen nödgat desse att komma ut. Ifrån Borgs salubod hade vittnet åtföljt hopen till kronomagasinet, men derifrån begifvit sig hem. Både vid frukost- och middagstiden hade Malmberg bedt vittnet att till bygget, för Malmbergs räkning, medtaga en yxa, emedan, såsom han uppgaf, han sönderhuggit sin egen, men vittnet hade af glömska underlåtit att efterkomma denna begäran. På aftonen uppehöll sig vittnet vid hamnfyren i sällskap med Daniel Andersson, Anders Sjöberg, en vid namn Petersson, Åkaren Grahn och Orgeltramparen Almqvist, hvilka, mot vanligheten, sutto utanför fyrtornet och lyssnade till larmet; och var Daniel Andersson redan denna afton ängslig och orolig, hvilken sinnesstämning sedan allt jemt fortfor. Om de på Tisdags aftonen upphittade yxan och trädkubben, hvilka nu förevisades vittnet, förmälde vittnet sig icke kunna lemna någon upplysning. Vidkändt.
Åklagaren anhöll om uppskof för flere målsegares och vittnens inkallande; hvarefter
Afsades.
Ransakningen utställes till förnyad handläggning å Tisdagen den 30 i denna månad, klockan tio förmiddagen, då de häktade böra för Rätten inställas och de på fri fot varande Svarander, vid hemtningsäfventyr, skola sig infinna; börande Åklagaren vara försedd med bevisning att han, så fort medhinnas kan, för att såsom målsegare höras, inkallat vice Häradshöfdingen G. Asplund, Fanjunkaren Rosell samt de båda bönder, hvilka af folkhoparne blifvit antastade, den ene uti Handlanden Sjöbergs salubod och den andre å gatan vid sitt medhafvande lass.
De häktade återfördes till Länsfängelset. Ut supra.
In fidem
C. Forssell.