Ur vår äldsta bok/5

[ 69 ]

KAP. V.

Kyrkliga skatter.

§ 1.

(VGL II, Kyrkob. 2 enl. B 6; motsvarande blad i Cod. B 59 har gått förlorat. Att döma av det sätt, varpå den yngre lagen i det hela redigerats, kan man antaga, att stället rätt noga återger den ursprungliga texten, medan yngre tillägg införts på annat håll, oftast vid balkens slut.)

Vilia bönder kyrkiu göra tha skal biskups lof til bithia. Han skal lova. Nu ær kyrkia gör, tha skal skötninga til göra, halfmarka land oc XX lassa æng ok attunda lot attungs til utskipte oc fyughur hus: stuvu, bakhærbærghi, nötbus ok lathu; them skulu böndær up göra ok præstær uppe halda sithan. Mæssufat ok til fa ok kalk ok corporale ok mæssuhakul, stol ok handlin ok mæssusærk ok linda ok hovothlin; them skulu bönder til fa oc sithan kyrkia siælf uppe halda. Them skal biskuper vighia. Tha skal til biskups fara ok stæmpnu dagh with han göra, nar kyrkiu skal wighia. Tha skal biskuper mæn sina visa, at taka howothtinda af allum them mannum, ey hawa giort howothtinda i them X wintrum. — Æn howothtinda skal skipta i thre lyte: en loten a

Vilja bönder bygga kyrka, då skall man begära biskopens tillåtelse. Han skall giva den. Nu är kyrkan färdig, då skall prästgårdsjord upplåtas därtill, en halv marks åker och en äng, som ger tjugu lass hö, och en åttondels åtting i utägorna och fyra hus: stuga, härbärge, fähus och lada; dem skola bönderna bygga och prästen sedan underhålla. Mässtyg skall även anskaffas: kalk, kalkkläde, mässhake, prästkappa, handkläde, mäss-skjorta, gördel och huvudbonad; detta skola bönderna anskaffa och kyrkan sedan underhålla med sina medel. Dem skall biskopen viga. Då skall man fara till biskopen och överenskomma med honom om en bestämd dag, när han skall viga kyrkan. Sedan skall biskopen sända sina män att upptaga huvudtionden av alla de män, som

[ 70 ]

biskuper, annan kyrkian, thrithia præsten.

icke hava erlagt huvudtionde på de sista tio åren. Men huvudtionden skall delas i tre lotter en tillfaller biskopen, den andra kyrkan och den tredje prästen.

§ 2.

(B 59, Kyrkob. 2; början ur B 6.)

(Halda bönder ey at biskupe stemnudagh, böte hanum thre mark. Forfal thera ær) æn gengiærð þerræ brindær up. Biskupi skal gengiærð gæræ twar nætær ok til kwæls hins þriðiæ mæð tolf mannum, sialwær han hin þrættandi; ok han drikki mioð ok allir klærkær hans.|| ||valign="top"| Om bönderna icke iakttaga den överenskomna dagen, böte till biskopen tre marker. Deras förfall är, om deras gengärd brinner upp. Man skall göra gengärd åt biskopen två nätter och till kvällen den tredje, för biskopen själv och tolv man utom honom. Och han skall dricka mjöd och alla hans klerker.

Gengärd var ett sammanskott av matvaror för biskopens (eller konungens) traktering. — I den yngre lagen är mjödtrakteringen inskränkt till biskopen och hans kaplan enligt vissa handskrifter, andra nämna den icke alls.

§ 3.

(B 59, Kyrkob. 3, 4, tillägg ur VGL. II, Kyrkob. 7.)

Wærðær maðær i kyrkiu dræpin, þæt ær niðingswærk. Þa ær kyrkia al uwighð. Ær þet firi tiu witrum, þa skal giwæ biskupe þrer marker firi wixl oc nattær gengiærð. En a tiu witrum ær, at þer howoðtiundæðo, ok wiliæ kyrkiu wighiæ lætæ, þa skulu þer howoðtiundæ. Landbor skulu eigh howoðtiundæ gæræ mer æn enu sinni, utæn þer wili ællær at þer falli i howoðsyndir. (The sum boa a almænninx iord ok takær sun æpti fathur, the heta böndær oc ey landboa.)

Blir någon dräpt i kyrka, det är nidingsverk. Då är hela kyrkan oren. Är det under tio år, sedan de erlade huvudtionde, då skall man giva biskopen tre marker för vigningen och en natts gengärd. Är det mer än tio år och vilja de få kyrkan vigd, då skola de erlägga huvudtionde. Arrendatorer skola icke erlägga huvudtionde mer än en gång, om de icke själva vilja eller falla i dödssynder. (De som bo å allmänningsmark och så, att son tager arv efter fader, de räknas för bönder och ej arrendatorer.)

[ 71 ]

§ 4.

(B 59, Lydikini hand.)

Um howoðdtiundæ skal standæ, sum former æ war stat i Skarum ok þættæ læggiæ til: Giptir man sun ællær dottor ok giwær hemgiæwær, dör faðir ællær moðir siðæn, göre so mykin lot i howoðtiundæ af þy, hanum war hemgiwit, sum hwart þærræ ugift ær, ok göre þær howoðtiundæ, sum ærfðen faldær. Giwær man frillubarnom sinom goz, dör faðir siðæn, göre hans þybarn howoðtiundæ swa sum annur, laghlik, barn.

Om huvudtionde skall stå så, som förr alltid varit stadgat i Skara stift och detta tilläggas: Gifter någon bort sin son eller dotter och lämnar hemgift, dör fader eller moder sedan, lämne så stor del i huvudtionde, som vardera skulle erlagt, om han varit ogift, och erlägge huvudtionde där, som arvet utfaller. Ger någon gods åt sina oäkta barn och dör sedan, då skola hans barn erlägga huvudtionde på samma sätt som andra (lagliga) barn.

§ 5.

(B 59, Kyrkob. 13.)

Kyrkiugarð skal skipæ bolæ mælli, slikt a bol at giærdæ sum annæt.

Kyrkogärdesgård skall indelas på gårdarna, lika mycket skall gård gärda som annan.

§ 6.

(B 59, Kyrkob. 17.)

A akri skal tiundæ skiptæ. Takær præstær swa, sum kyrkiæ ær til wighð. Siðæn skal skiptæ i þre löte. En a biskupær, annan a kyrkia, þriðiæ wæslir mæn. Præster a kwikkæn tiunde allæn ok offær þæt, til krussufot kombær a lang freadaghi.

På åkern skall tionde läggas undan. Prästen tager så mycket, som bestämdes vid kyrkans vigning. Sedan skall man dela i tre lotter: en äger biskopen, den andra kyrkan, den tredje de fattige. Prästen får all kvicktionden och allt det offer, som kommer till korsets fot på långfredagen.

I den yngre lagen finnas några ytterligare bestämmelser avseende att ytterligare fastslå prästerskapets och kyrkans rätt. Så stadgas, att den, som icke erlagt tionden till kyn[ 72 ]delsmässodogen, skulle böta 16 örtugar till saksökanden. Resterade han till påsk, skulle han gå miste om nattvarden, tills han hade betalt. I dessa yngre bestämmelser och redan i Brynolfs stadga av 1281 förekomma ett par nya avgifter, prostgåvan (som i vissa brev kallas prostskäppa) och Falköpingsskäppan. Den förra utgick tydligen till domprosten, den senare åtminstone i senare tid till ärkedjäknen, som då tyckes ha haft Falköping till prebende.

§ 7.

(Texten framställd genom jämförelse av samtliga handskrifter av den yngre lagens kyrkobalk, flock 52.)

Þætta a biskupsær at gamblum laghum warum: Werther mather i kyrkiu dræpin, thær a biskupær IX mark fore. Wærther mather i kyrkiu sar, tha a biskupær III (VI) mark. Fore hwart banzmal thre mark. Hwar skripta brot gör, böte biskupi III (VI) mark. Fore twæfalt hor böte biskupi III (VI) mark. Fore enfalt bor XII (XVIII) öra. Fore frænsimaspial a thrithia man ælla fiartha XII öra (mark). Ær thæt skyldære, böte III (XL) mark oc swa fore all firnarwærk ok gange til Rom (ok giwi biskups kaplane dimidiam mark firi bref). Skilias hion tu at ælla rywa fæst fore frænsima, böten bathe biskupi III (VI) mark. (Skilias the fore guziwa lagh, böte then, sum fæste æller gifte, biskupi thre mark.) Gifter mather dottor sina ælla frænkono nöthgha, böte then, sum rættær giftærmather ær, æn ther skilias at, III mark æn han gifte. Fore XII manna eth a biskupær thre mark ok swa fore twænne tylf-

Detta tillkommer biskopen enligt vår gamla lag. Blir någon dräpt i kyrkan, därför får biskopen nio mark. Blir någen sårad i kyrkan, då skall biskopen hava 3 (6) mark. Före varje bannlysningsmål tre mark. Var och en, som begår skriftbrott, han böte till biskopen 3 (6) mark. För dubbelt hor bötes till biskopen 3 (6) marker. För enkelt hor 12 (18) öre. För blodskam inom tredje eller fjärde led 12 öre (mark). Är släktskapen närmare, bötes 3 (40) mark, likaså för alla styggelseverk, och den skyldige vallfärdar till Rom (och erlägger till biskopens kaplan ½ mark för brevet till påven). Om två makar skiljas för blodskams skull eller bryta trolovning, böte de båda till biskopen 3 (6) mark. (Skiljas de för andlig frändskap, böte giftomannen tre mark.) Gifter någon bort sin dotter eller fränka mot hennes vilja, böte rätte giftomannen tre mark, om de sedan skiljas, om det var han, som gifte

[ 73 ]

ter ok ey mera. Hwar sum bryter hælgha dagha: paska dagh, hælghathorsdagh, pingisdaghadagh, mizsummars dagh, sancta Laurinza dagh, hælghunamæssodagh, alla warra fru dagha, sancta Mikiæls dagh, iula dagh, attunda dagh, tolfta dagh, kyrkmæssudagh, apostlamæssudagh, the sum fasta ok forhælghth ær fore ok alla syndagha; hwilkin sum biærghs storæn wærknath nokon a nokrom thænna dagh, böte biskupe VIII örtoghar ælla wæri sik mæth tolf manna ethe. Hiælpe hö ok korne at saklöso æptir mithaptan.

Hwar sum bryter frith i Skarum sialwum um skærthorsdagh, böte biskupe III mark ælla wæri sik, sum lagh sighia.

bort henne. För tolvmannaed (som. går åter) bötes till biskopen tre mark, likaså för ed av tvenne tolfter och icke mer. Envar som bryter helgdagar, påskdagen, skärtorsdagen, pingstdagen, midsommardagen, Larsmässa, allhelgonadag, eller någon av vår frus dagar, Mikaelis, juldagen, nyårsdagen, trettondag jul, sockenkyrkans vigningsdag, någon av apostlarnas dagar, sådana som det är fasta och helgdagsafton före, och alla söndagar; vemhelst som förrättar stort arbete på någon av dessa dagar, böte till biskopen åtta örtugar eller värje sig med tolv mans ed. Bärge hö och säd efter midafton saklöst.

Den, som begår fridsbrott i själva Skara om skärtorsdag, böte till biskopen tre mark eller värje sig, såsom lagen stadgar.

I de fall, då dubbla bötesbelopp angivas, äro de inom parentes satta högre beloppen efteråt tillagda i en kodex från slutet av 1400-talet. De skola alltså ha influtit i lagen mycket sent, om de verkligen varit lagliga.

Med firnarverk menar vår lag dels blodskam, dels onaturlig last, möjligen andra grova brott, för vilka lagen föreskrev vallfärd till Rom. Skriftbrott är dels olydnad vid undergående av kyrkostraff, dels återfall i den straffade synden.

Det inom parentes tillagda om andlig frändskap finnes hos Lydekinus, som skrev omkring 1300, men det saknas i en handskrift från 1400-talet, som visar sig gå tillbaka på ett original, äldre än Lydekinus’. Detta för vår nationella rätt främmande stadgande är naturligtvis av yngre datum. Första gången det, såvitt känt är, kunnat tillämpas i Västergötland, var, då Torgils Knutsson fick se sin dotter skiljas från hertig Valdemar. Rimkrönikan säger uttryckligt, att biskoparna [ 74 ]hade medgivit giftermålet. Stadgandets införande kan mycket väl vara ett led i de kyrkligas intriger mot Torgils. Uppgiften om att en halv mark skall erläggas till biskopens kaplan för brevet till påven finnes blott hos Lydekinus, som antagligen hade personligt intresse av denna sak.

§ 8.

(Text som föregående ur yngre lagens flock 72.)

Howothtinda æptir gift skal ingin man luka mer, utan thæn, sum inkte ærfthe æptir fathur ælla mothor. Giftis ælla falder i howothsynd, the sum openbara skript kræwer, tha skal then sami giælda howothtinda innan thrættiunda daghen, sithan hans bröllöpe hawer wærit ælla han ær fælder ælla hawer witherganget the synd.

Huvudtionde efter ingånget äktenskap skall hädanefter ingen erlägga, utom den som ingenting ärvde efter fader eller moder. Inträder en sådan i äktenskap eller faller hån i dödssynd, som sonas med offentlig skrift, då skall han erlägga huvudtionde inom trettionde dagen efter hans bröllop eller efter det han blivit fälld eller vidgått synden.

Stadgandet om frihet från huvudtionde vid bröllop anger sig självt som nytt. Det finnes icke hos Lydekinus, vars hithörande stadganden upptagas ovan § 4. Den latinska redaktion av kyrkobalken, som Vidhemsprästen omkring 1325 inskrivit i vår kodex B 59, säger, att det nya stadgandet tillkommit genom överenskommelse mellan biskopen, prästerna, lagmannen och lekmännen.