Ur vår äldsta bok/9
← Kap VIII. Valbestämmelser. |
|
Kap X. Bevisning inför rätta. → |
KAP. IX.
Arvsbestämmelser.
§ 1.
(Ärvdabalken, flock 21, enligt Fragmentet.)
Faðir skal sialfr a þingi barn sit ætleðæ, æn skal arf takæ. |
Fadern skall själv på tinget adoptera sitt barn, om det skall taga arv. |
Enligt Adam av Bremen voro illegitima förbindelser ytterst vanliga hos de gamla nordborna. Det är troligt, att Adam överdriver, då hans sagesman, konung Sven, nog hade skäl att för sitt i detta avseende mindre regelmässiga liv söka en ursäkt i gällande bruk. Om ett sådant fanns av särskilt stor utsträckning, så gällde det i främsta rummet furstefamiljerna. De norska tronstriderna under hela 1100-talet bära ett kraftigt vittnesbörd om sådant. Att någon garanti erfordrades för säkerheten i arvsförhållandena är alltså uppenbart. Vårt ställe ger en sådan, tydligen av gammalt ursprung. Senare stadganden ge med allt större styrka åt det kristna dopet kraft att giva arvsrätt. — Enligt rättlösabalken, ovan s. 87, är det på landstinget, som ättledning skall ske. Att detta skulle ha gällt den mera formella adopteringen av eget barn, torde knappast vara tänkbart.
§ 2.
(B 59, Ärvdabalken, flock 1.)
Sun ær faðurs arwi. Ær eigh sun, þa ær dotter. Ær eigh dotter, þa ær faðir. Ær eigh faðir, þa ær |
Son är faders arving. Är ej son, då är dotter. Är ej dotter, då är fader. Är ej fader, då är moder. |
moðer. Ær eigh moðer, þa ær broþer. Ær eigh broðer, þa ær systir. Ær eigh systir, þa æru sunær börn. |
Är ej moder, då är broder. Är ej broder, då är syster. Är ej syster, då äro sonbarn. |
Vi följa icke uppräkningen av arvsberättigade längre än så. Karakteristiskt är dels systers bristande rätt att dela arv med broder, dels sonbarns ogynnsamma ställning. I Tyskland hade på 900-talet uppstått fråga om dessas rätt. Den avgjordes genom gudsdom till sonbarnens fördel. — Ett intressant rättsfall finnes bevarat i urkunderna, icke från Västergötland men från Östergötland, vars rätt nog i äldre tid var lika med Västergötlands. Då konung Sverker dog, ärvde naturligtvis hans alla söner lika. Sedan föllo under tronstriderna först Karl, sedan Kol och sist Boleslav, och därmed voro Sverkers manliga ättlingar slut. Vid delande av arvet efter Boleslav blev nu Sverkers sonson, den blivande Sverker II, lottlös, och Boleslavs halvsyster på mödernet, danska drottningen Sofia (född i Polen), blev arvtagerska av hela den Sverkerska förmögenheten utom Karl Sverkerssons del. Allt detta berättas utförligt i Valdemar II:s jordebok från 1200-talet, alltså i en förstklassig källa. — En yngre Karl Sverkersson, Sverres måg, nämnes i norska sagor på 1190-talet. Är han son till Sverker d. ä., så har han icke varit arvsberättigad (ättledd).
Systers arvsrätt, som enligt Rimkrönikan stadgades av Birger Jarl, är införd i VGL II., så att syster ärver hälften mot broder.
§ 3.
(Ärvdabalken, fl. 23. Text genom jämförelse mellan Fragmentet och B 59.)
A ætleddær maðær aðalkonobarn, wiðærgangit a þingi, þa takær þæt arf hans ok eigh hin, han ætlædde. Ær sun til ællær dotter, faðir ællær moðer, broðer ællær systir, þa far ækki þæn af arwi, |
Om en ättledd man har ett äkta fött barn, som erkänts på tinget, då tager det arv och icke den, som ättledde honom. Finnes son eller dotter, fader eller moder, broder eller syster, då får den ingenting |
ær ætledde. Ær ingin þerræ, þa skal þæn takæ, ær ætledde. |
av arvet, som ättledde. Är ingen av dessa till, då tage den arv, som ättledde. |
Ätten spelade i det äldsta nordiska samhället en mycket stor roll, och den, som icke tillhörde någon ätt, ägde icke fulla medborgerliga rättigheter. I ersättning för vad den gav, som upptog annan i sin ätt, fick han en viss arvsrätt, dock icke till förfång för de närmaste anhöriga. — Den ättledde kunde enligt Östgötalagen icke ättleda annan. Därför undvikes här termen ättleda om adopterandet av hans eget barn. — I B 59 står ællær mellan aðalkonubarn och vidærgangit. Här gäller alltså antingen äkta börd eller erkännande på tinget som villkor. Denna lydelse är utan tvivel oursprunglig och inkommen, sedan man glömt lagens ursprungliga stadgande och missförstod texten. Ællær saknas i fragmentet, som här ger det ursprungliga.
§ 4.
(B 59, Ärvdab. fl. 10.)
A dözdæghi ma ikki frå arwæ giwe at laghmæli, num arwi kwæðær sialwær ja wiðær. Swa sighiæ lærðir mæn, at eigh ma ne wið kwædæ at Guz rætt. |
På dödsdagen må man icke giva bort något till arvinges förfång, med mindre arvingen själv säger ja därtill. Så säga lärde män, att man enligt Guds lag icke får säga nej. |
Den genom hela medeltiden fortgående tvisten om testamentsrätten, som kyrkan ville ha så vidsträckt som möjligt, medan lekmännen kämpade för dess begränsning, är här löst genom en tydlig kompromiss. Den borgerliga lagen värnar lekmannaståndpunkten, men kyrkan hotar med Guds dom den, som begagnar sin rätt. Testamentsrätten behandlas bland mycket annat i påvens försoningsbrev till Knut Eriksson, där det hävdas, att man kunde göra Kristus till medarvinge, alltså att den, som hade tre barn, kunde ge kyrkan en fjärdedel, den, som hade fyra, en femtedel o. s. v.