Utdrag af ett bref 1835-11-18

Utdrag af ett bref från en resande Landsman, dateradt München, den 18 sistlidne November

Under rubriken "Blandade ämnen" publicerades detta brev i Post- och Inrikes Tidningar av den 12 och 14 januari 1836, sidorna 3 respektive 2–3. Den svenske författaren med signaturen Btr är troligen Carl Wilhelm Böttiger, som just 1835-1836 gjorde en resa till Tyskland.

[ 3 ] Utdrag af ett bref från en resande Landsman, dateradt München, den 18 sistlidne November:

"I stället för att, såsom jag hoppats, få skrifva mitt första bref under glödande Oranger och blommande Mandelträn, måste det nu ske från ett fullkomligt vinterland, under åsyn af Svenska snödrifvor, pelsklädda vandrare och frustande slädtrafvare. Min kammare här i München är kall som en iskällare, och det är då ej underligt, om för den stackars brefskrifvaren idéerna hota att frysa bort och ordvändningarna att blifva lika stela, som fingrarna. Från de första dagarna af denna månad hafva vi här en skarp köld och ett klingande slädföre: då jag hör bjällrornas klang och ser slädarna flyga öfver den hvita Maxplatsen nedanför mitt fönster, tycker jag nästan att det sker ett ingrepp i våra Nationalrättigheter, att det är en stöld från våra Nord-nöjen, hvaröfver Sydlänningen yfves. Det är då ej utan en viss ömkan och skadeglädje, som jag bemärker, att slädarna med allt sitt granna prål dock vanligen äro något illa konstruerade, och i sin gammalmodiga snitt lifligt erinra om våra fardon vid 17-hundratalets början. Dessa antiqviteter tillbringa den vackra årstiden högst uppe på vindarna i femte och sjette våningen. När jag nu en morgon vandrade ut på den nyfällda snön, såg jag nästan från hvarannan tak-ås en sådan obäklig figur i sakta mak hissas ner på vindspel, och med öppna armar emottagas nedanför af kuskar i pels-muddar. Det såg rätt roligt ut. — För öfrigt är det väl ingenting, som på en resande Nordson utöfvar en så hemsjuk verkan, som åsyn af Snön; ingenting, som så mäktigt erinrar honom, att han högt i fjerran lemnat en blek men skön moder. Så var åtminstone händelsen med mig. — En Svensk har ju vanligen, ända från barndomens glada kälkåkningar, sitt lifs första minnen skrifna i snö, och om också med åren snön smälter i tårar, så le dock ännu genom dem det förflutnas bilder mot honom i vinterdok, och, hvarthän han i vida världen färdas, skall han alltid förr hälsa drifvorna, än blommorna, för landsmän. — Det ligger i sakens natur, att jag endast med flygtiga drag nu kan angifva gången af resans utveckling, och af min egen: brefvet skulle eljest, i kapp med mina tjocka anteckningar, växa till en lunta och för Tit. blifva ännu tyngre att läsa, än fordom Svenka Kalendern i Rom.

Oehlenschlägers förekommande godhet gjorde mitt korta vistande i Köpenhamn i hög grad angenämt. Han var just nyss återkommen från sin resa med Prins Christian till Fyen, och nu sysselsatt med en beskrifning deröfver. Jag mötte honom, gungande en liten dotterdotter på sina armar, ett lefvande minne af hans nyss förlorade dotter Charlotte. Det gäller om Oehlenschläger, hvad jag öfverallt på min resa funnit, att de mest utmärkta menniskor tillika äro de mest älskvärda, de, med hvilka man genast i första ögonblicket känner sig bäst hemmastadd och minst förlägen. — Så är det med Tieck, så är det med sjelfva den högt uppsatte Alexander Humboldt, på samma sätt med Steffens, Schelling och Schubert, med Joseph Hammer och Thiersch, med Grillparzer och Bauernfeld, med Bröderne Boisserie och Rauch, med Cornelius och Dahl. Kan man lefva med trefligare menniskor, än alla dessa, hvilka dock hvar för sig göra anspråk på ett namn hos efterverlden? Det är den äkta humaniteten, som öfverallt bryter fram och redan i det yttre väsendet afspeglar sig med en genomskinlighet, som ej bländar, utan tvertom gör ögat godt. En Dansk Fru påstod, att Svenskarna i Köpenhamn sällan brydde sig om att se annat än det runde Taarn och Oehlenschläger. Att ej för min egen del förtjena denna förebråelse, såg jag mig flitigt omkring öfver allt, ägnade mer än en njutningsrik timme åt det sköna Bilder-Galleriet på Christiansborgs Slott, tillbringade en högst instruktif förmiddag med att beskåda de Nordiska "Oldsagerna," förträffligt ordnade af Cancelli-Rådet Thomsen, som sjelf här var min upplysande ledare; och genomgick grundligt det Kongl. Bibliothekets klassiska salar, i sällskap med Molbech, som visade mig mycken vänlighet. Detta Bibliothek förtjenar onekligen sitt rykte, såsom ett af de yppersta. — Hvilken rikedom t. ex. på upplagor af Romerska klassikerna! Ensamt af Terentius såg jag i Quart femton olika editioner, alla från 1500-talet. Med flera yngre Danska Litteratörer kom jag i förbindelse. — De Ångfartyg, på hvilka jag gjort resan, hafva alla haft sina namn i en klimax. Så hade jag först öfver Sveriges vatten farit med en Amiral (Platen); vidare öfver Kattegat och Sundet med en Prins (Carl); det var då i sin ordning, att jag nu till Stettin skulle fara med en Drottning (Maria); äfvensom att jag framdeles på Donau skulle göra bekantskap med en Kejsare (Kejsaren Frans, vid Pressburg). — Emedlertid hade Hennes Majetät den godheten, att lyckligt föra mig öfver Östersjön och landsätta mig vid Oder. Det var en het dag; men ack! huru långt var jag ifrån att ana olyckan i Stockholm samma dag — blixtens härjning i våra ålderdomsminnen. — Först i Berlin hann mig den sorgliga tidningen derom på en middag vid Charlottenburg hos Alexander Mendelson, till hvars älskvärda hus ett bref från Herr v. Brinkmann varit min nyckel. Genom samma talande rekommendation blef jag äfven införd hos Alexander Humboldt "dieser bejahrte Bewohner der Orinoco-Wälder und Nord-Asiatischen Einöden", såsom han sjelf i min Minnesbok nämner sig, — vidare hos de utmärkta Bildhuggarne Rauch och Fredr. Tieck, hos Varnhagen von Ense m. fl. — Rauchs Atelier var obeskrifligt rik. Jag såg der först esquissen till det sköna Maximilians-monumentet, som jag nu här i München har tillfälle att dagligen beundra, såsom utfördt. Vidare en mängd utkast till nya monument, t. ex. öfver Albrecht Dürer i Nürnberg, öfver Fredrik den Store, öfver två Polska Konungar (Bogislaus, stödd på sitt svärd och Misislaus stödd mot ett kors, stående bredvid hvarandra); öfver Gneisenau (sjelfva statuen blir 10 fot hög och skall stå på hans gods i Posen) m. m. — Bland fulländade arbeten såg jag Sex Victorier, alla olika, 2 sittande, 4 stående, alla bevingade och med lagerkransar i handen — deras höjd något öfver 6 fot. — De äro af Konung Ludvic beställda för Walhalla vid Regensburg. Dessutom en mängd herrliga buster, af Goethe, af Schleiermacher (i Presterlig skrud — otroligt lefvande — den är beställd för hans graf) af hela Ryska Kejsar-familjen, af Thorvaldsen, Fr. Tieck, Hardenberg, Diebitsch m. fl. — Allt var i en ädel och skön stil och värdigt den Mejsel, som i Parken vid Charlottenburg framtrollat Louisen-Monumentet. Museum besökte jag flitigt. Det är visserligen ej så rikt, som Galleriet i Dresden, men deremot — huru förträffligt ordnadt! Först Pinakotheket i München kan dermed komma i jemnförelse. — Äfven åt alla öfriga Berlinska konst-samlingar ägnade jag mitt studium, så vidt tiden tillät, under det jag tillika på Universitetet dagligen hörde de Philosophiska Collegierna. Steffens intresserade mig mest. — Hegels mantel är af ingen Elisa upptagen. Till hans lärostol är en främling inkallad, om hvilken Hegel en gång sjelf yttrat, att han "bäst af alla förstått Hegels Philosophie, men ändå missförstått den." — Steffens var nu Rektor och hans tid mycket upptagen. Det oaktadt visade han mig personligt mycken godhet och lät mig inom sin treflliga famille finna ett hem. — Cherubinis Lodoiska uppfördes på Konungens födelsedag, under Spontinis anförande; dessutom en Preussisk folksång Borussia, med musik af honom sjelf. Den gällde öronen. Åtta serskildta Regements-Musiker biträdde dervid, och innepå sjelfva skådebanan såg man 3 taktpinnar i rörelse. Från mina theaterbesök i Berlin gömmer jag för öfrigt i minnet Madame Crælingers spel och i hjertat Mademoiselle Bials sång. Mycket vore deröfver att nämna, som rummet nu ej medgifver. — En dag emottog jag genom Steffens en "Einladung zur öffentlichen Sitzung der Königlichen Akademie der Wissenschaften." Sessionen var högst interessant, häldst som ämnet för den af Physiologen Müller hållna Nekrologen var en Svensk: Professor Rudolphi, född i Stockholm. Berlin har jag egentligen först begripit, sedan jag kom derifrån och fått jemnföra den med Dresden, Wien och München. Allt är der så nytt, så färdiggjordt, så bestäldt — och dess Storhet har ett så ungt datum. Ett fordom söker man fåfängt; men framåt går allt, både bataljoner, och manufakturer och konster. Allt sker med kommando. — I det hela fordrar dock Preussens blomstrande hufvudstad af den resande mindre tid än penningar, och den, som med begge delarna måste spara, gör bäst att efter ett var veckor resa vidare. Så gjorde jag. Sedan jag besett allt i Potsdam och Sans-souci, tog jag vägen öfver Wittenberg till Leipzig, der jag uppehöll mig några dagar, dels för Universitetets skull, dels för att i den omliggande nejden uppsöka våra dyra blodiga Häfdeminnen. Oförgätlig är mig den stund, då jag under häftig åska och blixt knäböjde vid Schwedenstein, under hvars popplar fredligt landtfolk sökte sitt skydd för det hotande regnet. — I Leipzig blef jag genom Brockhaus bekant med några litteratörer och stod just på vägen till den gamle, vördnadsvärde Philologen Herrmann, då vi möttes af den skakande underrättelsen, att han i ögonblicket förlorat sin 18 årige son, som drunknat under badning i Elstern. Hans begrafning var en rörande högtidlighet, hvaruti hela Universitetet deltog. Den unge hade funnit sin död ej långt från det ställe, der den sårade Poniatowski med sin stridshäst störtade sig i vågen och omkom.

[ 2 ]

Efter några timmars uppehåll i Meissen, anlände jag d. 16 Ang. till det Tyska Florentz. Den månad, som jag der tillbragte, står för mig såsom en af mitt lifs intressantaste Epoker. Dresden har så mycket att bjuda, både i natur och konst; man upptäcker der med hvarje dag nya skatter; man ser och lär och njuter; en vecka der är rikare än år på andra ställen. Raphaels Madonna, Tharand och Tieck på en och samma fläck af jorden — är verkligen för mycket, helst man inom tolf timmar kan besöka alla tre. Sådant kunde minuteras ut på åratal, och ändå vara nog. Min dagbok är full af Dresden — och jag kan verkligen med godt samvete säga, att jag hade nytta och gagn af hvarenda qvart, som jag der lefde. Den hederlige gubben Böttiger var sjelf min outtröttlige ledare genom samlingarne af Antikens sculptur, Mengsska Museum genomgick jag bit för bit med honom och den bekante Prof. Reichardt, som i 15 år lefvat i Rom och nu är anställd såsom Director vid Berlinska Museum. Jag har af deras samtal, förklaringar och tvister rönt mycken nytta för mina studier här i Glyptotheket, der jag måst taga mig ut på egen hand. I det Kungliga Målnings-Galleriet försummade jag ingen dag mitt besök, och hade der flere gånger den treflige Dahl eller också Prof. Vogel till mina ledare. Det uppgick för mig en ny verld under dessa veckor, en verld, hvars morgonrodnad förut blott färgat min inbillning. Aftnarna tillbiagte jag nästan alltid hos Tieck, och hvarenda af dem är mig oförgätlig. Första gången hörde jag honom läsa "die verkehrte Welt" och hur — behöfver jag ej säga. I synnerhet fann jag hans föredrag i komiska och humoristiska stycken oöfverträffligt. Han visade mig oändligt inycken godhet och såg ej gerna, att jag någon enda qväll uteblef. — Tusende helsningar från den gamle älskvärde gubben Tiedge, som jag några gånger besökte. — Till det förtjusande Tharand gjorde jag utfarter. Det är skönt, som en dröm, och först i Saltzkammergut har jag mött en natur, som dermed kan jemföras. Den, som med prosaiskt lugn kan se något sådant, är värd att hela sitt lif se Svenska trädesgärden, och på dem begagna det ypperliga fårbetet. I Sachsiska Schweitz ströfvade jag fyra hela dagar omkring, ensam, med stafven i hand, och lemnade ingen enda skön punkt obesökt. Med smärta ryckte jag mig från Dresden, sedan min månad flugit förbi; men jag kände, att jag af denna månad hade godt för hela lifvet. Cholerans utbrott i Italien tvang mig att nu något ändra resplanen, och att, i stället för att direkt fara till München, först taga vägen åt Wien. Underrättelserne från Italien voro så obestämda, och mina vänner i Dresden rådde mig att dröja i Wien eller München, till dess sjukdomen resolverat sig. Öfver Töplitz reste jag derföre till Prag, och sedan vidare till Österrikes glada Kejsarstad. I tre veckor dröjde jag der och gjorde under tiden äfven en resa till Pressburg på Donau, för att lära känna en del af Ungern.

Jag är glad att hafva lärt känna Wien och ändå mera glad, att jag kommit derifrån. Denna nöjenas stad med sitt sprittande folklif utöfvar en egen trollmakt öfver den alfvarsamma Nordbon — och han får se sig om, att ej blifva indragen i en hvirfvel, för hvilken han ändå ej rätt vill passa. Jag kan ej neka, att min vistelse der i alla fall var ytterst angenäm och derjemte verkligen instruktif. Wien äger verkligt Kejserliga konstskatter, och dessutom nu en svärm med författare, som föresatt sig att hjelpa upp Kejsaredömets litterära anseende. Grillparzer står främst. Jag var dagligen med honom tillsammans och har sällan träffat en mer älskvärd och godsint menniska. Hans sista skådespel: Traum ein Leben gör nu mycket uppseende på Burgtheatern. Bauernfelds nyaste komedi: Bürgerlich und Romantisch äfvenså. Bland Episka Skalder utmärker sig en ung Frankl, hvars senaste produkt Columbus i sex sånger snart lemnar pressen. Jag hörde den föreläsas ur manuskript. Författaren hade hört talas om Franzéns poem med samma namn, men kände det ej. — I den ryktbara Orientalisten Joseph v. Hammers hus var mötesplatsen för litteratörer från alla verldsdelar. Thorsdagsaftnarne voro der i synnerhet lifliga. Kl. 9 på qvälln serverades då kaffe, the och drufvor för Tyskar och Italienare, Turkar och Araber, Amerikanare och Svenska Docenter. Till det intressanta Riddarslottet Laxenburg gjorde jag en färd, tillsammans med Grefve Bjelke, Hagberg, unge Benedicks och en Dansk Prest.

Från Wien till Saltzburg reste jag helt långsamt med en gemen Lohnkutscher, och slet i fem dygn bra ondt, men hade deremot tillfälle att få dröja vid de många punkter på denna väg, som taga den resandes uppmärksamhet i anspråk, och dels genom naturskönhet, dels genom klassiska fornlemningar äro utmärkta. Hade jag rest denna väg med Eilwagen, så hade jag gått miste om de Romerska ålderdomsminnen, som nu öfverallt fasthöllo mig, och hade endast genom vagnsfönstren skådat den sköna naturen, den Steyriska Alpkedjan och den borgbekrönta Donaustranden. Nu uppehöll jag mig bland annat i det prägtiga Benediktiner-klostret S:t Mölk, som räknar sina anor från år 984, och intresserar på en gång genom sitt förtjusande läge högst på en granitklippa vid Donau, genom sina förtjenstfulla vetenskapsmän, sitt herrliga Bibliothek med 1,500 Manuskript och 20,000 Pragtverk, sina konstsamlingar, gammal-tyska målningar m. m. Med rätta kallar man Öfver-Österrike Kejsaredömets trädgård. Den blommar öfver grafvar. Man [ 3 ]stöter öfver allt på spår af Romarne. Så t. ex. vid Enns, det fordna Laureacum, hvars namn fortlefver i den lilla närbelägna byn Lorch, ser man ännu gamla Romarfängelser inne i Staden och en mängd nyligen uppgräfna antiquiteter af sällsynt värde. Man visar ännu stället, der, under de Kristnas grymma förföljelser under Galerius (304), den kristlige Tribunen Florian blifvit störtad i Ennsfloden. Sanct Florian heter ännu ett Augustiner-Stift, beläget en half mil derifrån, det äldsta af alla kloster i Österrike, grundadt vid år 455 af den Noriske Aposteln Sanct Severin. På andra sidan om Linz ligger åter en gammal Romarstad Wels, det fordna Ovilabis. En Romersk bronze, en Merkur, är nyligen der nära prestgården uppgräfven. Jag gjorde från Lambach en utvandring till den praktfulla kyrkan in der Baura, som ligger på en höjd vid Traun. Den är högst egen i sitt slag, är byggd till den Hel. Treenighetens ära, och har derföre formen af en triangel, har tre torn, tre fronter, endast tre fönster, tre altaren af trefärgad Siciliansk marmor, tre orgelverk, tre sakristior, trefärgad marmor-mosaik, och laternan i taket är smyckad med en tresidig förgyld pyramid. Denna praktbyggnad, utan och innan beklädd med marmor, lärer hafva kostat 333,333 floriner, och på det att denna summa skulle blifva jemn, blefvo 333 st. fattiga bespisade med öfverskottet. Mer kan man väl ej göra till det hel. tretalets ära. Jag följde ej stora stråkvägen till Saltzburg, utan vek af åt venster, för att få se det sköna Saltzkammergut. Fåfängt skulle jag försöka beskrifva dess paradisiska skönheter. För något så herrligt har jag ej ord. Framför allt intog mig det romantiska Mondsee, beläget vid en sjö af samma namn. Naturen har der så många kapriser och är i dem alla så älskvärd, så tjusande skön, att man nästan tror sig hafva en synvilla; man kan knappt förmoda, att det är på fullt allvare, att det är hela året om, som något så skönt kan fasthållas på en jordfläck. — Och ändå såg jag hela denna förtrollande nejd i ofördelaktig dager. Det var redan höst och dimma, och fåfängt bad jag solen ett ögonblick stiga ur molnen att belysa mitt paradis. Genom de omliggande Snöbergen var der också redan bra kallt, och mig felades egentligen två saker: solsken och ullstrumpor. Jag var varm om hjertat, men frös om fötterna, som i en Julotta. Emellertid — jag ber Tharand och *** innerligt om förlåtelse — men Mondsee är väl ändå den skönaste natur, som ännu mött mig på resan. — Öfver mitt uppehåll i det märkvärdiga Saltzburg har jag nyligen afsändt till Upsala en lång epistel, med hvars upprepande jag ej vill trötta. Min vistelse der var eljest rik på äfventyr och besynnerliga sammanträffningar. En dag upptäckte jag t. ex. helt oförmodadt, att min granne vägg i vägg på värdshuset var en Svensk, Professor Dahlström från Stockholm. Vi hade hela tiden talat med hvarann Tyska, och redan uppgjort en resplan till Salinerna i Halleijn med hvarandra, innan landsmannaskapet upptäcktes. Följande dagen följdes vi till Halleijn, halkade på rygg ner i de djupa Saltgrufvorna, seglade der på den underjordiska sjön, hvars stränder voro af facklor belysta, och besågo alla öfriga underjordens under. En annan dag reste vi till en by i Bäjerska Tyrolen, der Dahlström hade den oförsigtigheten att förse sig med några välarbetade småsaker från Berchtesgaden, detta Nürnberg i miniatur. Vid gränsen, ett par mil från Saltzburg, blefvo vi anhållna, visiterade, asken under Dahlströms kapprock upptäcktes, sakerna konfiskerades, och som den dryga plikt, som Dahlström derjemte dömdes att erlägga, öfversteg hvad vi begge i redbart mynt förde med oss, sattes en beväpnad Gendarme i vår vagn, under hvars bevakning vi hade nöjet göra återresan till staden, der böterna till fullo måste utbetalas. Som bevakningen endast gällde min reskamrat, fick jag detta nöje och äfventyr gratis. Saltzburg har sedan sin sekularisering förfallit med hvart år. Dess palatser stå nästan tomma och gräset vexer ur springbrunnarna. Publiken förefaller högst obildad. Att i en stad, der Mozart är född, der Mich. Haydns stoft hvilar, höra en Opera af Bellini gifvas mer än ömkligt, det kostar på. Både röster och instrumenter voro falska, och förste violinen åt hela tiden lifligt päron. — Rummet, der Mozart är född, besökte jag.

I München har jag nu lefvat under nära en månad och dagligen haft den lyckan att umgås med vår tids utmärktaste Vetenskapsmän, såsom Schelling, Schubert, Thiersch, Görres, Frans Baader, Martius m. fl. samt med konstnärer och konstälskare, sådana som Cornelius, bröderna Boisserie och Bertram m. fl., Schellings föreläsningar och hans enskilta samtal äro lika intressanta. Den store tänkaren har behagat omfatta mig med en godhet, som ej kan annat än upprycka mig till redliga vetenskapliga sträfvanden för framtiden. Han är en stor Schwedenfreund och derjemte en entusiastisk beundrare af vår hjeltekonung. Nyligen var han helt förtjust af det tal. Konungen, vid sin återkomst till Stockholm från Norrige, höll, och som i Tyska Tidningarna varit återgifvit. — Frans Baader står tilll Schelling i ett spändt förhållande, och beskyller honom att hafva blifvit sig sjelf otrogen. Man kan ej neka Fr. Baader geni och derjemte, hvad man eljest hos Tyskarne sällan finner, qvickhet; man hörer honom gerna, men man märker dock ofta ännu lacuner i hans system, hvarföre också Tieck kallade honom en filosofisk Improvisatör. Han går ett slags kometbana, och man vet ej rätt hvar man har honom. Mig har han emellertid hedrat med Collegia privatissima hemma på mitt rum, som ofta begynnt innan jag hunnit få kläda på mig om morgnarna, och räckt till middagen. En högst ovanlig man är han i alla fall, och många nya idéer hafva gått upp för mig, under hans samtal. Jakob Böhme är för närvarande den af föregående Filosofer, som han mest hyllar. — Cornelius lefver nu här och arbetar flitigt för Loggian i Pinakotheket. Den nuvarande Kunstausstellung har att skryta med hans nyaste Cartons, bestämda att alfresco utföras i Ludvigskyrkan. Altarbilden utgöres af das jüngste Gericht. Det är på den, som man förmenat att han sänkt Goethe i helfvetet, och verkligen trodde jag icke så sjelf i början. En högst frappant likhet har ett ansigte der med de bilder, som jag sett af Goethe, såsom gammal. Cornelius är dock ledsen öfver detta utbredda rykte, och har sagt mig, att han med denna fysionomi velat uttrycka en gourmand. Expositionen är rik, såsom man har rätt att vänta i München, der hvarannan person är konstnär. — En stor tafla af Hess: Konung Ottos intåg i Nauplia, är mycket utropad. Bland de mindre har jag stött på ein Eisenhammer in Schweden, målad af Ezdorf, af hvilken jag i Stockholm sett Skottska Vuer. — Någon Svensk konstnär lefver för närvarande ej här; Södermark, här känd bland artisterne under namn af der Schwedische Major, har i München lemnat ett aktadt minne. I ingen Tysk stad byggs och målas och hugges så mycket som nu i München. — Glyptotheket ensamt vore nog för Konung Ludvigs odödlighet.

Btr.