1.
Uti en mörk och ödslig dal
Satt sångar’n tystnad vid sin harpa.
Han kände oro, nöd och kval,
Han kände otrons pilar skarpa.
2.
Då hörs en röst från bergets lopp:
“Du arma barn, se hit, var glader.
Förkasta icke så ditt hopp,
Se här är jag, din Gud och fader.“
3.
Då utbrast sångarn: “Herre, jag
Mår ganska illa här i dalen;
O, Herre, är det ditt behag,
Så rädda mig ur dessa kvalen!“
4.
Och se, en ängel stiger ner
Och fattar sångaren vid handen;
Han livets balsam honom ger
Och lossar på de hårda banden.
5.
Men sångarn slår ännu en sång
På harpan till sin Herres ära.
Vad gör att töcknets tid var lång
Då morgonrodnaden är nära?
