Utkiken/Lifflänningarne
← Till «Henne» |
|
Vid hafvet → |
Lifflänningarne.
tormarna rida på sjö och våg,
Hösten är kommen och skyarna drypa,
Salt ha vi icke en endaste nypa:
Jag måste öfver till Sverge med råg.
Båten är skröplig, ja väl, men han vakar
Präktigt i Östersjöns svalkande dop.
Jurri! du tvekar och hufvudet skakar,
Tror du att kölen ej hänger ihop!
Icke jag tvekar för båtens skull,
Beck kan man nog uti nåtena smeta.
Fan är ju lös, det må du väl veta:
Sjön är, ty värr! utaf Engelsmän full!
Ingen tillit jag för Engelsman hyser.
Bäst man i Sverge har handlat sig pank,
Kommer en Bulldogg och vädrar och fnyser —
Pang! och han skjuter vår skuta i sank.
Jurri! jag vånde att skepp och befäl
Vore så många som sanden i hafvet,
Skulle på färden jag dränkas 1 qvafvet —
Bättre är våga än svälta ihjäl.
Något jag måste för vintern anstalta,
Jag mins i fjol hur förbannadt jag svalt.
Sitt du här hemma med småsten och salta,
Jag kan ej salta med annat än salt.
Feg var jag aldrig, men baxnas likväl
Komma den hiskliga flottan för nära.
Om du har lust — men jag, på min ära!
Har ingen lust till att skjutas ihjäl.
Res om dig lyster, jag kan dig ej råda;
Engelsman träffar dig nog på din stråt.
Vill han — så fan i min lilla låda!
Vänder han ut-in på folk och på båt.
Allt vill jag våga, långt förr än jag tigger.
Akta dig! du kan bli tagen till slut.
Engelsmans hvetbröd är bättre än knut.
Tyst! har du glömt, hvar Siberien ligger?
Jurri, farväl! jag hör vågorna skumma,
Vinden är god, den skall svalka min själ.
Jag under tiden skall trösta din gumma:
Res uti Jumalas namn — farväl!