←  Sommaren och vintern på Sandhamn
Utkiken. Poetisk kalender för 1857
av Elias Sehlstedt

Liten Båtsman
Till «Henne»  →


[ 14 ]

Liten Båtsman.

Romans.


O
ch liten båtsman sade:
“Till sjös skall jag nu gå!”
Och deri rätt han hade,
Ty han gick da'n derpå.
 
Han vinkade med handen,
Han tuggade och gret:
Hans fästmö stod på stranden,
Bredvid stod hennes get.

De hyfva och de lyfta
I lovart och i lä,
Och Lisa stod och snyfta',
Och geten ropte: bää!

[ 15 ]


Och vinden luften sopte
På höstens vis igen,
Och liten båtsman ropte:
“Farväl, min söta vän!”
 
Och vågen väldigt yrde,
Och högt gick hafvets svall.
Till Lissabon han styrde,
En stad i Portugal.

Snart ibland snö från fjellen
Satt Lisa med sin get,
Men lång blef vinterqvällen
Och tråkig, som man vet.
 
Då kom på vingar lätta
En liten knubbig gud.
Var tyst, skall jag berätta,
Att Lisa snart stod brud.
 
Ty Lisa tänkte riktigt:
“Förr'n sommaren står grön,
Kanske att liten båtsman
Är död i Spanska sjön.”

[ 16 ]


Se! öfver dal och klyfta
Den unga majsol ler;
Sin ishjelm bergen lyfta
Från ärrig panna ner.
 
Och liten båtsman landar
Vid samma kust igen.
Han hissar flagg och standar,
Och längtar till sin vän.
 
Ej anande förtreten,
IT land han ila vill:
På samma strand stod geten,
Men Lisa sågs ej till.

Och lika grön stod skogen,
Då liten båtsman kom,
Och geten hon var trogen,
Men Lisa var tvärtom.

Och liten båtsman sade:
“Till sjös vill jag nu gå!”
Och deri rätt han hade,
Ty han for da'n derpå.