Utkiken/Också en grafskrift
| ← Vid gamla årets afresa |
|
Visa → |
Också en grafskrift.
ögfärdig var han, ty han hade pengar,
Och en okufligt rak och kall gestalt,
Och hus och gårdar, ekipage och drängar,
Och räntor och reverser öfver allt.
Af siden tyngdes fönsterkarm och sängar,
Och bordet yppigt var, fast folket svalt.
För allt, utom sig sjelf, förakt han närde,
Blott rikedomen var hans men'skovärde.
Hans språk var hemskt, det låg en skräck i orden,
Hans blick var tigerns, då han spänner klon.
För honom intet heligt fans på jorden,
Och fans ett heligt, var det hans person.
Hans kassakista var hans himmel vorden,
Hans Mammons-dyrkan var hans religion.
Om mannens väsen var man ej förlägen:
Det skrifvet stod på pannans skylt: ur vägen!
Hvar han gick fram, der följde blod och tårar.
Förtrycket var en vällust för hans själ.
Och mången panna, som bekymret fårar,
Om svek och våld kan vittna äfvenväl.
En man som han, hvars lif blott känslan sårar,
Af verlden afskydd, borde slås ihjäl.
Och synden, ack! hvad kunde det väl vara,
Att rensa jorden från en pestböld bara!
Den rike mannen låg uppå sitt sista,
Och om hvarannan hans betjening sprang.
Han skrek att han ej ville lifvet mista,
Tills dödens lia honom slutligt tvang.
Då sista spiken slogs uti hans kista,
Föll än ett slag mot locket, så det sang.
Och folket sprang. Men sagan den blef trogen
Och lefver än i Nord, att faen — — —.