←  Tal till rörliga Tullbevakningens hästar
Utkiken. Poetisk kalender för 1857
av Elias Sehlstedt

Tuppen Apollos död
Charad  →


[ 37 ]

Tuppen Åpollos död.


A
pollo dog, som med sin sång
Mig väckt och glädt så mången gång.
Helt plötsligt tog hans bana slut,
Bedröfvad ser familjen ut.
Han biten blef utaf en hund,
Och dog i samma stund.

Han caput för familjen var,
Och skada var det uppå karl.
Hans skick var så, att man blef flat,
En air som en aristokrat;
Och fostrad under Spaniens sol —
Det hördes, när han gol.

[ 38 ]


Guldsmidd och rik var hans kostym.
Ett skoft som Jemtlands jägar-plym,
Och blodröd kam och dito krås,
Och artig var han, det förstås.
Man undrade också ej på,
Hvar höna stod på tå.
 
Och käck i kärlek och kabal:
Det var ej värdt för en rival
Att sticka dit. Då brann som kol
Hans blick, och sporren högg som stål.
På Carl den Tolfte bråddes han:
Han föll, om han ej vann.

"Men bäst han sjöng, och bäst han brann",
För en lönmördare, som han,
Till jorden föll han blek och kall.
Och sen, hvad lär oss detta fall,
Om ej på denna jordens ö
Att tuppar också dö?

Han dör — men skall han ock uppstå?
Det tror jag, gudskelof; ej på.
Då vore himlens: sällhet slut,
Man fick ej nattro en minut:

[ 39 ]

Vid evighetens morgonsol
Han också evigt gol.

Alltså, Apollo-bror, farväl!
Du jovialiskt glada själ!
Du lefde — och du sjöng för mig,
Du dog — och då sjöng jag för dig.
När jag fått ditt, och du fått mitt,
Så kan det vara qvitt.




Tuppen Appollos död, illustrerad av Carl Larsson under 1890-talet till Carl Snoilskys urval av Elias Sehlstedts Sånger och Visor tryckt 1892/1893.