Utkiken/Vänskapen
| ← I det gröna |
|
Landet → |
Vänskapen.
ro ej på dina vänner, tro på dig sjelf,
Ty vänskapen sig slingrar liksom en elf.
Ibland din lyckas leende stränder far den;
Men, ett tu tre, så vet du ej hvar du har den.
Oss verlden lurar lätt med sin fagra min:
Tro ej att vänskap fins i hvart vänligt grin!
Välj heldre ibland qvinnor, än ibland männer,
Öch akta dig, för Guds skull, för portvins-vänner.
I ljusa solskensdagar din ande gläd:
Då frodas vänskaps-fröet som annan säd.
Men vill du trogna vänner till hjertat trycka,
Bed ödet ge dig fastbref på ständig lycka.
Ty mulnar lyckans himmel och sol går ned,
Förgäfves ser du då på din brödra-ked.
Med omvändt anlet' mängden snart för dig skyggar
Du ser, liksom i hafvet, ett stimm af ryggar.
På vänskapen du trodde. Nu ser du sjelf,
Att du ej seglar mer på dess glada elf.
Dess vatten föll med lyckan. På dig föll lotten
Att öfvergifven stå på dess nakna botten.