Högst på trappuppgången gossen stod
Medan aftonsolen sjönk i blod,
Strålar lekte kring hans gyllne hår
Och hans anlets unga blomstervår.
Hen jag kom från dagens kamp och larm,
Sig hans skära kind, som brann så varm,
Och han bredde ut sin späda famn,
Och med välkomst ropte han mitt namn.
Fagra bild, som vinkar, vän och huld,
I den blida aftondagerns guld!
Strålomgjutna barn, när dig jag ser,
Ljuft en helig tanke mot mig ler!
Ty när slägtets aftontimme slår
Och dess verld i aftonrodnad står,
Då skal menskligheten, arbetstrött,
Sällt af samma himlasyn bli mött:
Mildt skall då ett barn, Marias son,
Gloriekrönt oss vinka, öfverst från
Andeverldens trappa, till sin fred,
Medan ändlighetens sol går ned.
