←  Kapitel 9
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Miss Sharp börjar att skaffa sig vänner
Kapitel 11  →


[ 124 ]

TIONDE KAPITLET.
Miss Sharp börjar att skaffa sig vänner.

Nu då Rebecka hade blivit medlem av den älskvärda familj, vars porträtt vi tecknat på de föregående bladen, blev det helt naturligt hennes plikt att ställa sig väl med sina välgörare och så mycket som möjligt söka att tillvinna sig deras förtroende. Vem kan väl annat än beundra denna förmåga av tacksamhet hos en värnlös flicka, och om någon ringa grad av egennytta ingick i hennes beräkningar, vem kan väl säga annat än att hennes klokhet var fullkomligt berättigad?

— Jag står allena i världen, sade den stackars värnlösa flickan. Jag har inte någonting att motse, utom vad mitt eget arbete kan inbringa mig, och under det att det lilla rödkindade kräket Amalia, som inte har hälften av mitt förstånd, har sina tiotusen pund och ett gott parti i kikaren, har stackars Rebecka (och mitt yttre är vida fördelaktigare än hennes) endast sig själv och sitt goda huvud att lita på. Nå ja, låt oss se till huruvida inte mitt goda huvud kan skaffa mig en hygglig utkomst och om jag icke en vacker dag kan visa miss Amalia min verkliga överlägsenhet över henne. Inte för att jag hyser någon ovilja mot stackars Amalia: vem kan väl hysa ovilja mot en så oskadlig och godhjärtad varelse? — men i alla fall skulle det vara en glad dag, då jag kunde intaga en plats över henne ute i världen, och varför skulle jag väl i det hela taget inte kunna göra det?

På sådant sätt var det som vår lilla romantiska vän formade sina framtidsdrömmar — och vi böra icke taga illa vid oss över att i alla hennes luftslott en man var den förnämste inbyggaren. Vad annat ha väl unga damer [ 125 ]att tänka på, utom på en man? På vad annat tänkte väl deras mammor? — Jag måste bli min egen mamma, sade Rebecka; icke utan en liten aggande känsla av sitt nederlag vid tanken på det lilla missödet med Josef Sedley. Hon beslöt därför visligen att göra sin ställning inom den Crawleyska familjen behaglig och trygg, och till den ändan beslöt hon att göra sig vän med envar i hennes bucivning, som på något sätt kunde gagna eller skada henne,

Som mylady Crawley icke hörde till dessa personer, och ett så slappt och karaktärslöst fruntimmer icke kunde äga det ringaste att säga i sitt eget hus, fann Rebecka det snart obehövligt att söka vinna hennes välvilja — utom att det för övrigt var nästan en omöjlighet. Hon brukade tala med sina elever om deras "stackars mamma", och ehuru hon behandlade denna dam med alla möjliga tecken till kall aktningsfullhet, var det dock åt den övriga delen av familjen hon visligen ägnade lejonparten av sin uppmärksamhet.

I fråga om de unga damerna, vilkas fullkomliga bifall hon tillvann sig, var metoden ganska enkel. Hon ansträngde icke deras unga hjärnor med alltför mycken läsning, utan lät dem tvärtom sköta sin egen uppfostran: ty vilken uppfostran är väl i det hela taget mera verksam och nyttig än självuppfostran? Den äldsta hade tämlig håg för läsning, och som det i det gamla biblioteket på Drottningens Crawley fanns en ansenlig hop lätt litteratur från det förra århundradet, både på franska och engelska språket (de hade blivit inköpta av sekreteraren i Segelgarns- och Lackbyrån vid perioden för hans onåd), och som ingen någonsin besvärade bokhyllorna, med undantag av henne själv, var Rebecka i stånd att på ett angenämt sätt och så att säga på lek meddela miss Rose Crawley en god del undervisning.

Hon och miss Rose läste sålunda tillsammans många intressanta franska och engelska verk, bland vilka torde böra nämnas den lärde doktor Smollets, den snillrike mr Henry Fieldings, den gratiöse och fantastiske monsieur [ 126 ]Crébillon den yngres, vilken vår odödlige skald Gray så livligt beundrade, samt den universelle monsieur de Voltaires. En gång, då mr Crawley frågade vad ungherrskapet läste, svarade guvernanten: — Smollet. — Ah, Smollet! sade mr Crawley, helt belåten. Hans historia är tråkigare, men alls inte så farlig som Humes. Är det historia ni läsa? — Ja, svarade miss Rose, men utan att tillägga, att det var Humphrey Clinkers historia. Vid ett annat tillfälle tog han mycket illa vid sig, då han fann sin syster sitta och läsa i ett band franska komedier, men då guvernanten anmärkte, att det var för att hon skulle tillägna sig det franska samtalsspråket, måste han vara nöjd därmed. Mr Crawley i sin egenskap av diplomat var utomordentligt stolt över sin egen skicklighet i att tala det franska språket (ty han var ännu en världsman) och icke litet smickrad av de artigheter guvernanten alltjämt sade honom i anledning av hans färdighet däri.

Miss Violets smak var däremot mera rå och bullersam än systerns. Hon kände till de hemliga ställen, där hönsen lade sina ägg; hon kunde klättra upp i ett träd för att röva de befjädrade sångarnas nästen på deras prickiga skatter, och ett av hennes största nöjen var att rida unga fålar och sätta av i vild galopp. Hon var sin fars och stalldrängarnas gunstling. Hon var kokerskans älskling och på samma gång hennes skräck, ty hon upptäckte syltburkarnas gömslen och angrep dem så snart hon kunde komma åt dem. Hon och hennes syster lågo i ständig strid med varandra. Rörande alla dessa små snedsprång nämnde miss Sharp, då hon upptäckte dem, icke ett ord till lady Crawley, som skulle ha talat om dem för fadern eller, vad ännu värre var, för mr Crawley, utan lovade att tiga, såframt miss Violet ville vara en snäll flicka och hålla av sin guvernant.

Mot mr Crawley var miss Sharp aktningsfull och lydig. Hon brukade rådfråga honom rörande franska meningar, vilka hon icke kunde förstå, ehuru hennes mor var fransyska, och vilka han kunde förklara till hennes belåtenhet; och utom det att han gav henne sitt biträde [ 127 ]i den profana litteraturen, var han nog god att välja åt henne böcker med ett mera allvarligt syfte och ofta vända sig till henne, då han talade. Hon beundrade över måttan hans tal i Quashimaboohjälpföreningen; intresserade sig för hans maltbroschyr; blev ofta rörd ända till tårar av hans föredrag om aftonen och plägade säga : — Ack, tack, sir! med en suck och blick mot himmeln, som förmådde honom att stundom räcka henne handen.

— Börden är och blir ändå huvudsaken, plägade denne aristokratiske pietist yttra. Hur blir inte miss Sharp väckt av mina ord, medan ingen av folket här blir rörd. Jag är för fin för dem — alldeles för fin. Jag måste söka att tala mera populärt — men hon förstår det. Hennes mor var en Montmorency.

Det var verkligen från denna ryktbara familj, som miss Sharp, enligt sin egen utsago, tycktes härstamma på mödernet. Naturligtvis talade hon icke om att hennes mor hade uppträtt på scenen, ty detta skulle ha stött mr Crawleys religiösa betänkligheter för huvudet. Hur många nobla emigranter hade icke den ohyggliga revolutionen störtat i armod! Hon hade åtskilliga historier att berätta om sina förfäder, innan hon ännu hade varit många månader i huset, och som mr Crawley upptäckte åtskilliga av dem i D'Hoziers diktionär, som fanns i biblioteket, stärktes han därav i sin tro på deras sanning och på Rebeckas höga börd. Böra vi av denna nyfikenhet och detta letande i diktionärer draga den slutsats, att mr Crawley var djupare intresserad för vår hjältinna eller kunde hon själv draga en dylik slutsats? Nej, det var idel vänskap. Ha vi icke nämnt, att han var med ömma band fäst vid lady Jane Sheepshanks?

Ett par gånger gjorde han Rebecka föreställningar rörande det föga passande i att spela bräde med sir Fox, under förklaring, att detta vore ett gudlöst nöje och att hon vida bättre skulle använda sin tid med att läsa "Thrumps Testamente" och "Den Blinda Tvätterskan i Moorfields" eller något annat verk av mera allvarsam natur, men miss Sharp sade, att hennes älskade mor ofta [ 128 ]hade brukat spela detta spel med gamle greve de Trictrac och den vördnadsvärde abbé du Cornet, och fann sålunda en ursäkt för denna och andra världsliga förströelser.

Men det var icke endast genom att spela bräde, som den lilla guvernanten gjorde sig omtyckt av sin principal. Hon fann många sätt att göra sig nyttig för honom. Hon genomläste med outtröttligt tålamod alla de juridiska handlingar, med vilka han, innan hon ännu hade kommit till Drottningens Crawley, hade lovat att förströ henne. Hon åtog sig att renskriva många av hans brev och ändrade skickligt stavningen i dem, så att den mera överensstämde med nutidens bruk. Hon blev intresserad för allt som rörde egendomen, arrendegårdarna, parken, trädgården och stallen, och hon var ett så angenämt sällskap, att baroneten sällan tog sin förmiddagspromenad utan henne (och barnen naturligtvis), då hon kunde giva honom råd rörande de träd i boskéerna, som borde kvistas, de trädgårdssängar, som borde grävas, den gröda, som borde skäras, och de hästar, som borde gå för vagnen eller plogen. Innan hon hade varit ett år i Drottningens Crawley, hade hon helt och hållet vunnit baronetens förtroende, och konversationen vid middagsbordet, som förut plägade hållas mellan honom och taffeltäckaren Horrocks, fördes nu nästan uteslutande mellan sir Fox och miss Sharp. Hon var nästan husets härskarinna, då mr Crawley var frånvarande, men uppförde sig i sin nya och upphöjda ställning med så mycken klokhet och blygsamhet, att hon icke sårade myndigheterna i köket och stallet, mot vilka hennes sätt var ytterst blygsamt och värdigt. Hon var en fullkomligt olika person mot den stolta, skygga, missnöjda lilla flickan, vilken vi förut känt, och denna förändring i lynne ådagalade stor klokhet, en uppriktig strävan efter förbättring eller åtminstone stort moraliskt mod å hennes sida.

Huruvida det var hjärtat som dikterade det nya system av mildhet och ödmjukhet, som vår Rebecka hade antagit, skall komma att visa sig av hennes senare historia. Ett hycklerisystem, som räcker i hela år, genomföres sällan [ 129 ]på ett tillfredsställande sätt av en person om tjuguett år, men våra läsare böra likväl erinra sig, att ehuru vår hjältinna var ung till åren, hon dock var gammal i liv och erfarenhet, och vi ha skrivit förgäves, ifall ni ännu icke upptäckt att hon var ett fruntimmer med mycket gott huvud.

Huset Crawleys äldre och yngre son voro aldrig hemma på samma gång. De hatade varandra av hjärtans grund; ja, Rawdon Crawley, dragonen, hyste ett djupt förakt för hela huset och kom sällan dit, utom då hans tant gjorde sitt årliga besök därstädes.

Denna dams stora egenskap har redan blivit omnämnd. Hon ägde sjuttiotusen pund och hade nästan adopterat Rawdon. Hon hyste en ytterlig motvilja för den äldre brorsonen och föraktade honom såsom en mes och en stackare. Till vedergällning tvekade han icke att förklara, att hennes själ var ohjälpligt förlorad, och hyste den åsikten, att broderns utsikt i den andra världen icke var en bit bättre.

— Hon är en gudlös, världsligt sinnad kvinna, plägade mr Crawley säga, och lever tillsammans med gudsförnekare och fransmän. Min själ ryser, då jag tänker på hennes hemska och ohyggliga ställning och på att hon, som står så nära graven, ska vara så hängiven fåfänga, lättsinne, världslighet och dårskap.

Saken var den, att den gamla damen bestämt vägrade att åhöra hans kvällsföredrag, som räckte en timme för varje gång, och då hon kom till Drottningens Crawley, var han tvungen att inställa sina vanliga andaktsövningar.

— Spar dina predikningar, Fox, när miss Crawley kommer, sade hans far. Hon har skrivit och sagt, att hon inte kan uthärda det där fromleriet.

— Ja, men tänk på tjänstfolket, sir!

— Åt fanders med tjänstfolket! sade sir Fox, och hans son antydde, att dit skulle de sannolikt komma, ifall de berövades förmånen av hans undervisning.

— Ja, det ger jag tusan! svarade fadern på denna in[ 130 ]vändning. Du måtte väl aldrig vara nog enfaldig att vilja låta tretusen pund om året gå från familjen.

— Vad är väl pengar mot våra själar? genmälte mr Crawley.

— Du menar, att det inte är åt dig, som den gamla damen kommer att lämna sina pengar? svarade hans far; och vem kan väl veta vad mr Crawley verkligen menade?

Gamla miss Crawley hörde tydligen till de förtappade. Hon hade ett trevligt litet hus i Park Lane, och som hon åt och drack en hel hop för mycket under säsongen i London, begav hon sig under sommaren till Horrowgate eller Cheltenham. Hon var den mest gästfria och muntra bland alla gamla mör och hade varit en skönhet i sina dagar, sade hon. (Såsom vi väl veta, ha alla gamla damer en gång varit skönheter.) Hon var en bel esprit och en förskräcklig radikal för den tiden. Hon hade varit i Frankrike (där Saint Juste påstods ha ingivit henne en olycklig passion) och tyckte sedan dess om franska romaner, fransk kokkonst och franska viner. Hon läste Voltaire och kunde Rousseau utantill; talade mycket lättvindigt om äktenskapsskillnad och mycket energiskt om kvinnans rättigheter.

Denna hedervärda gamla dam fattade tycke för Rawdon Crawley. Då denne var en ung gosse, skickade hon honom till Cambridge (eftersom hans bror var i Oxford), och då den unge mannen blev av nämnda universitets myndigheter uppmanad att avlägsna sig därifrån efter en tvåårig vistelse därstädes, köpte hon honom fullmakt såsom officer vid livgardet.

Denne unge man var en fulländad och ryktbar dandy eller man på modet. Att boxas, jaga råttor, spela boll och köra spann var den tiden på modet bland vår engelska aristokrati, och han var mästare i alla dessa ädla konster. Och ehuru han hörde till livtrupperna, vilka, då det var deras plikt att samla sig omkring prinsen-regenten, ännu icke hade fått visa sin tapperhet mot fiender i främmande land, hade han dock redan (i anledning av spel, varav [ 131 ]han var en mycket stor älskare) slagits i tre blodiga dueller, i vilka han gav lysande prov på sitt förakt för döden.

— Och för vad som följer efter döden, plägade mr Crawley anmärka, i det han lyfte sina stickelbärsfärgade ögon upp mot taket. Han tänkte ständigt på sin brors själ eller på deras själar, vilka hyste andra åsikter än han — och detta är en tröst, som många av de allvarligt sinnade bestå sig.

Långtifrån att fasa över sin gunstlings mod, plägade den enfaldiga, romantiska miss Crawley alltid betala hans skulder efter hans dueller och ville icke höra ett ord av det som viskades om hans moral.

— Han måste stånga hornen av sig, plägade hon säga, och i alla händelser är han värd bra mycket mera än den där gnällande skrymtaren, hans bror.