Världsmarknaden/Kap 28

←  Kapitel 27

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman I vilket Amalia tränger in i Nederländerna

Kapitel 29  →

TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
I vilket Amalia tränger in i Nederländerna.

Regementet med dess officerare skulle transporteras i skepp, som Hans Majestäts regering hade utrustat för detta ändamål, och två dagar efter den festliga tillställningen i mrs O'Dowds våning seglade transportfartygen nedåt floden och gingo under konvoj mot Ostende, medan besättningen hurrade på alla ostindiska skeppen på floden och officerarna svängde sina hattar och manskapet svarade med livliga hurrarop. Under tiden hade den ridderlige Josef gått in på att eskortera sin syster och majorens hustru, vars pick och pack, den ryktbara turbanen och paradisfågeln inberäknade, följde med regementets bagage — så att våra två hjältinnor körde helt lösa och lediga till Ramsgate, där de stego ombord på en av paketbåtarna för att begiva sig till Ostende.

Den period av Josefs liv, som nu följde, var så full av händelser, att den tjänade honom till samtalsämne i många år efteråt, och själva tigerjakthistorien fick vika för de mera gripande skildringar han hade att meddela rörande den stora Waterloostriden. Så snart han hade kommit överens om att följa sin syster utrikes, anmärktes, att han upphörde att raka sin överläpp. I Chatham följde han paraderna och exercisen med mycken iver. Han lyssnade med livlig uppmärksamhet till samtalen mellan sina kamrater officerarna (såsom han efteråt stundom kallade dem) och lärde sig så många militäriska namn han möjligen kunde. Under dessa studier var majorskan O'Dowd honom till stor hjälp, och på den dag, då de slutligen stego ombord på "Den sköna Rosen", som skulle föra dem till deras bestämmelseort, uppträdde han i en med snören besatt överrock, vita byxor samt en släpmössa försedd med en prydlig guldrand. Som han hade sin vagn med sig och i förtroende underrättade envar ombord att han skulle förena sig med hertigens av Wellington armé, tog mången honom för en viktig person, en generalkommissarie eller allra minst en regeringskurir.

Han led betydligt på resan, under vilken damerna likaledes lågo till sängs, men Amalia kvicknade till liv igen, då paketbåten kom i sikte av Ostende och av transportfartygen, som förde hennes regemente, vilka seglade in i hamnen ungefär samtidigt med "Den sköna Rosen". Josef begav sig i ett ömkligt tillstånd till ett hotell, medan Dobbin eskorterade damerna och därefter sysselsatte sig med att befria Josefs ekipage och packning från skeppet och tullen, ty mr Josef var för närvarande utan tjänare, emedan Osbornes och hans egen förklemade betjänt hade konspirerat tillsammans i Chatham och helt tvärt nekat att segla över havet. Denna revolt, som kom helt plötsligt och på den allra sista dagen, skrämde Josef till den grad, att han var på vippen att avstå från expeditionen, men som kapten Dobbin duktigt grälade på och skrattade åt honom, och hans mustascher redan hade växt ut, fann han slutligen för gott att resa. I stället för den väluppfostrade och välfödde Londonbetjänten, som endast kunde tala engelska, skaffade Dobbin Josef en svartmuskig liten belgisk tjänare, som icke kunde tala något språk alls, men som genom sitt beställsamma sätt och genom att oupphörligt kalla mr Sedley "mylord" snart förvärvade sig denne herres ynnest. Tiderna ha nu förändrat sig i Ostende: av de engelsmän, som begiva sig dit, se högst få ut som lorder eller uppföra sig såsom medlemmar av vår ärftliga aristokrati. De tyckas till största delen vara sluskiga till sitt yttre, bära smutsigt linne, vara älskare av biljard och konjak och cigarrer och sämre näringsställen.

Denna flacka, blomstrande och välmående trakt kunde aldrig ha sett mera rik och välmående ut än i början av sommaren 1815, då dess gröna fält och stillsamma städer livades av otaliga rödrockar; då dess breda chausséer svärmade av lysande engelska ekipager; då dess stora kanalbåtar, där de gledo förbi rika ängar och intagande gamla byar och herrgårdar, liggande bland gamla träd, allasammans voro fyllda med välmående engelska resande; då soldaten, som drack på bykrogen, icke endast drack, utan även betalte vad han förtärde, och den i den flandriska bondstugan inkvarterade högländaren vaggade lillan, medan Jean och Jeanette voro ute för att bärga sitt hö. Allt såg så präktigt och harmlöst ut som en Revy i Hyde Park. Men under tiden beredde Napoleon, dold bakom sitt förhänge av gränsfästningar, det anfall, som skulle driva alla dessa ordentliga människor i en virvel av raseri och blod och komma så många av dem att bita i gräset.

Envar hyste en så fullkomlig tillit till sin anförare (ty det lugna förtroende hertigen av Wellington hade ingivit hela engelska nationen, var lika starkt som den mera vilda hänförelse, varmed fransmännen en tid betraktade Napoleon); landet tycktes vara i ett så fullkomligt tillstånd av tryggt försvar, och hjälpen, om sådan behövdes, så nära till hands och så överväldigande, att oro var nästan okänd, och att våra resande, av vilka två helt naturligt voro av ett tämligen lättskrämt slag, kände sig fullkomligt trygga, liksom alla de andra mångfaldiga engelska turisterna. Det ryktbara regemente, av vars officerare vi redan gjort bekantskap med så många, fördes i kanalbåtar till Brügge och Gent för att därifrån marschera till Brüssel. Josef följde damerna i de offentliga båtarna, vilka alla gamla resande i Flandern måste erinra sig i anledning av den lyx och bekvämlighet de erbjödo. Så utomordentliga voro både maten och drycken ombord på dessa långsamma, men bekvämliga fartyg, att man har anekdoter om en engelsk resande, som kom till Belgien på en vecka och färdades på en av dessa båtar och blivit så förtjust i kosten därstädes, att han oupphörligt for fram och tillbaka från Gent och Brügge, till dess järnvägarna uppfunnos, då han dränkte sig under den sista båtfärden. Josefs död skulle icke bli av detta slag, men han mådde utomordentligt väl, och mrs O'Dowd förklarade, att han endast behövde hennes syster Glorvina för att vara fullständigt lycklig. Han satt hela dagen uppe på däck och drack flandriskt öl och ropade på sin betjänt Isidor och språkade artigt med damerna.

Hans mod var utomordentligt.

— Bonaparte anfalla oss! utbrast han. Min stackars Malla, du behöver inte vara rädd. Det är inte någon fara. De allierade skola vara i Paris inom två månader, det kan du lita på, och då ska jag förbanna mig bjuda dig på middag i Palais Royal. Trehundra tusen ryssar tränga nu in i Frankrike — trehundra tusen under Wittgenstein och Barclay de Tolly, min flicka lilla. Du förstår dig inte på militära saker, men det gör jag, och jag säger dig, att det inte finns något infanteri i Frankrike, som kan stå sig mot det ryska, och ingen av Bonapartes generaler är värd att hålla ljusstaken åt Wittgenstein. Så ha vi österrikarna, som äro femhundra tusen man så visst som en, och de äro nu inom tio dagsmarscher från gränsen under anförande av Schwarzenberg och prins Karl. Sedan så ha vi preussarna under den tappre furstmarskalken. Visa mig en kavallerichef, som kan likna honom nu sedan Murat är borta. Vad säger ni, mrs O'Dowd? Tror ni att vår lilla flicka behöver vara rädd? Finns det någon anledning att frukta någon fara, Isidor? Hör nu, hit med litet mera öl!

Mrs O'Dowd förklarade, att hennes Glorvina icke var rädd för någon levande varelse, mycket mindre en fransman, och hon tömde sitt ölglas med ett plirande ögonkast, som antydde, att hon förstod att uppskatta denna ädla dryck.

Som vår vän skatteindrivaren på sista tiden ofta varit i närvaro av fienden, det vill säga, befunnit sig ansikte mot ansikte med damerna i Cheltenham och Bath, hade han nu förlorat en stor del av sin forna blyghet och var så språksam som möjligt, i synnerhet då han förut hade intagit någonting stärkande. Han var i det hela taget en regementets gunstling, emedan han frikostigt trakterade de unga officerarna och roade dem med sina militäriska miner och fasoner. Och som det är ett välbekant regemente inom armén, som marscherar med en get i spetsen för kolonnen, medan ett annat ledes av ett rådjur, sade George i anledning av sin svåger, att hans regemente marscherade med en elefant.

Sedan Amalia hade blivit presenterad för regementet, började George att känna sig tämligen skamflat över några av det sällskap, inom vilket han hade varit tvungen att införa henne, och hade, efter vad han berättade Dobbin (till vilken tillfredsställelse för denne senare behöver icke sägas), beslutit att snart skaffa sig transport till något bättre regemente och befria sin hustru från de där ohyggligt simpla fruntimren. Men den simpelhet, som ligger i att blygas över sitt umgänge, är mycket mera vanlig bland män än kvinnor (naturligtvis med undantag av mycket fina och förnäma damer), och mrs Amalia, som var en naturlig och okonstlad varelse, hyste alls icke denna falska blygsel, som hennes man inbillade sig vara finkänslighet å hans sida. Så till exempel hade mrs O'Dowd en tuppfjäder i sin hatt och ett mycket stort repeterur på magen, vilket hon vid alla möjliga tillfällen lät slå, och dessa prydnader tillika med andra yttre egenheter hos majorskan vållade kapten Osborne outsägliga kval, då hans hustru och majorskan kommo i beröring med varandra, varemot Amalia endast kände sig road av den hedervärda damens excentriciteter och icke på minsta sätt skämdes för hennes sällskap.

Medan de gjorde den resa, vilken nästan varje engelsman av medelklassen sedan dess har gjort, kunde det möjligen ha funnits ett mera instruktivt, men knappast mera underhållande sällskap än mrs O'Dowd.

— Tala inte med mig om kanalbåtarna, min söta vän, sade hon. Ni skulle se kanalbåtarna mellan Dublin och Ballinasloe. Se det kan kallas för en snabb resa, och vilken präktig boskap sedan! Min far fick guldmedaljen (och hans excellens åt själv en bit av den och sade, att han aldrig hade smakat någonting mera mört) för en fyra års kviga, vars make man aldrig sett här i landet. Och Josef medgav med en suck, att vad det beträffade att få en riktigt god oxstek, så fanns det icke något land likt England.

— Med undantag av Irland, varifrån all er bästa mat kommer, inföll majorskan, som i sin patriotiska iver alltid anställde jämförelser, som utföllo till hennes lands fördel. Tanken på att jämföra marknaden i Brügge med den i Dublin väckte hos henne det djupaste förakt och det bittraste åtlöje.

Staden var full av engelsk militär då de färdades igenom den; engelska signalhorn väckte dem på morgonen, och på kvällen gingo de till sängs vid ljudet av engelska trummor och pipor. Hela landet och hela Europa var i vapen, och en av historiens viktigaste händelser stod för dörren, men den hederliga Peggy O'Dowd, vilken saken rörde likaväl som någon annan, fortfor att prata om Ballinasloe och hästarna i stallen på Glenmalony och om det röda vin, de drucko på detta herresäte; och Josef Sedley interfolierade med anmärkningar om den curry och ris man åt i Dumdum, och Amalia tänkte på sin man och hur hon bäst skulle kunna visa sin kärlek för honom, som om dessa varit världens viktigaste ämnen.

De som älska att lägga historien å sido och spekulera över vad som möjligen kunde ha hänt i världen, utan detta sammanträffande av olyckliga omständigheter (ett särdeles roligt, fyndigt och gagneligt slags spekulation), ha utan tvivel ofta tänkt för sig själva, vilken särdeles olämplig tid Napoleon valde för att återkomma från Elba och släppa sina örnar lösa från San Juanviken till Nôtre Dame. Historieskrivarna på vår sida berätta oss, att alla de allierade makternas arméer genom försynens skickelse stodo på krigsfot, färdiga att genast kasta sig över den från Elba förrymde kejsaren. De i Wien församlade höga ränkmakarna, som yxade till Europas konungariken efter sin egen vishet, hade sådana anledningar till tvist och gräl sinsemellan, att de arméer, som hade besegrat Napoleon, måhända hade råkat i handgemäng med varandra, om icke föremålet för det allmänna hatet och den allmänna fruktan hade kommit tillbaka. Den ena monarken hade en fullt rustad armé, emedan han hade kapat åt sig Polen och hade beslutit att behålla det; en annan hade rövat halva Sachsen och var icke hågad att släppa denna besittning ifrån sig, medan en tredje fikade efter Italien. Envar protesterade mot den andras rovlystnad, och om korsikanen bara kunde ha väntat i sitt fängelse, till dess alla dessa hade råkat i luven på varandra, skulle han kanske ha återvänt och härskat ostörd. Men vad skulle det då ha blivit av vår berättelse och alla våra vänner? Om alla dropparna i havet torkade ut, vad skulle det då bli av havet? Under tiden skötte man sina levnadsbestyr och framför allt sina nöjen, som om de aldrig kunde komma att taga någon ända och som om ingen fiende hade hotat dem. Då våra resande anlände till Brüssel, där deras regemente var inkvarterat (vilket, efter vad alla sade, var en god tur), befunno de sig i en av Europas gladaste och mest lysande små huvudstäder, där alla stånden på världsmarknaden blänkte och lockade med all möjlig livlighet och glans. Spel hade man där i överflöd och dans i mängd; där var ett kalasande, som var ägnat att fylla den store gurmanden Josef med förtjusning; där var en teater, på vilken en underbar Catalani tjusade alla åhörare; vackra promenader, livade av militärisk ståt; en präktig gammal stad med sällsamma dräkter och sällsam arkitektur, till stor fägnad för lilla Amalias ögon, som aldrig förr hade sett en utländsk stad; och sålunda var den nämnda unga damen under ett par veckors tid, varunder hon bodde i en vacker bostad, för vilken utgifterna delades av Josef och Osborne, vilken senare hade fullt upp med pengar och var full av artiga uppmärksamheter mot sin hustru — sålunda, säger jag, var mrs Amalia under loppet av vid pass fjorton dagar, varunder hennes smekmånad slutade, en så glad och lycklig liten brud, som man gärna kunde tänka sig.

Varenda dag under denna lyckliga tid erbjöd någon ny förlustelse åt samtliga parterna. Där var en kyrka att bese eller ett tavelgalleri — och så var där en promenad eller en opera. Regementenas musikkårer spelade alla timmar på dagen. Englands förnämaste herrskaper vandrade i parken — och där var en ständig militärisk fest. George, som varenda afton tog sin hustru ut med sig till någon ny utflykt eller festlig tillställning, var som vanligt helt belåten med sig själv och svor på, att han började att bli riktigt huslig. En utflykt eller festlig tillställning tillsammans med honom! Var icke detta tillräckligt för att få hennes lilla hjärta att klappa av fröjd? Hennes brev hem till modern voro vid denna tid fulla av förtjusning och tacksamhet. Hennes man bad henne köpa spetsar och vackra toaletter och juveler och allt slags grannlåt. Å, han var den snällaste, bäste och mest ädelmodige och storsinte av alla män i hela världen!

Åsynen av den stora samling av lorder och förnäma damer och fashionabla personer, som fyllde staden och visade sig på alla offentliga ställen, fyllde Georges äkta engelska själ med en innerlig förtjusning. De bortkastade denna lyckliga stelhet och arrogans i sättet, som stundom utmärker de stora och förnäma därhemma i landet, och nedläto sig att beblanda sig med de övriga av det sällskap, som de mötte på de offentliga samlingsplatserna. En afton på en bal, som gavs av generalen vid den division Georges regemente tillhörde, hade han den äran att dansa med lady Blanche Thistlewood, lord Bareacres dotter; han sprang helt beskäftigt efter glace och förfriskningar åt de två förnäma damerna; han knuffades och skuffades för att säga till om lady Bareacres vagn, och han skröt och skrävlade vid sin hemkomst om grevinnan på ett sätt, som hans egen far icke kunde ha överträffat. Han gjorde damerna sin uppvaktning den följande dagen; han red vid deras sida i parken; han bjöd deras sällskap på en stor middag hos en restaurant och var alldeles vild av förtjusning då de lovade att komma. Gamle Bareacres, som icke hade mycken stolthet, men däremot en stark aptit, skulle ha gått vart som helst för att få sig en god middag.

— Jag hoppas att det inte kommer några andra fruntimmer än de som höra till vårt sällskap, sade lady Bareacres, sedan hon reflekterat över den gjorda och alltför brådstörtat antagna bjudningen.

— Å, gud bevare oss, mamma — du tror väl inte att karlen tar med sig sin hustru? utbrast lady Blanche, som den föregående aftonen i hela timmar hade legat smäktande i Georges armar i den nyss införda valsens virvlar. Männen äro tämligen drägliga, men deras hustrur…

— Jag har hört sägas, att hans fru ska vara tusan så söt, sade den gamle greven.

— Nå ja, min söta Blanche, sade modern, eftersom pappa vill gå dit, så få vi väl också lov att göra det, men vi hehöva naturligtvis inte känna dem i England.

Och sålunda beslutna att icke se sin nya bekantskap, om de mötte honom på Bond Street, gingo dessa fina herrskap att äta hans middag i Brüssel, och i det de nedläto sig att låta honom betala för deras nöjen, visade de sin höga värdighet genom att göra hans hustru brydd och ledsen och omsorgsfullt utesluta henne från konversationen. Detta är ett slags värdighet, vilken den högförnäma engelskan riktigt förstår att antaga, och att observera en fin dams beteende mot andra och mera ringa fruntimmer är ett mycket lustigt tidsfördriv för en filosofisk besökare av världsmarknaden.

Denna fest, på vilken den hederlige George spenderade en hel hop pengar, var den dystraste av alla tillställningar, vilka Amalia hade bevistat under sin smekmånad. I ett brev hem till sin mamma gjorde hon den mest bedrövliga skildring av festen: hur grevinnan Bareacres icke ville svara, då hon talade till henne; hur lady Blanche stirrade på henne genom sin lornjett; hur ursinnig kapten Dobbin var över deras beteende, och hur mylord, då de bröto upp, bad att få se räkningen och förklarade, att det var "en satans dålig middag och satans dyr". Men ehuru Amalia berättade alla dessa historier och skrev hem rörande hennes gästers ohövlighet och sin egen förlägenhet, var gamla mrs Sedley detta oaktat mäkta förtjust och talade om Amalias vän, grevinnan av Bareacres, med så mycket nit och iver, att nyheten om huruledes hans son omgicks med grevar och grevinnor även nådde gamle Osbornes öron i City.

De som känna den nuvarande generallöjtnanten sir George Tufto, kommendör av Bathorden, och sett honom, såsom de de flesta dagar under säsongen äro i tillfälle till, stoppad och snörd, struttande nedåt Pall Mall med en uppstyltad gång på sina högklackade lackerade stövlar, kastande sidoblickar in under de förbigående damernas hattar, eller ridande på en ståtlig fux och sneglande och blängande kärligt in i kalescherna i parken — de, säger jag, som känna den nuvarande sir George Tufto, skulle knappast kunna känna igen den käcke officeren från spanska fälttåget och striden vid Waterloo. Han bär nu ett tjockt knollrigt hår och svarta ögonbryn, och hans polisonger äro av den mörkaste purpur. År 1815 var han däremot ljushårig och skallig och mera satt till sin kropp och sina lemmar, vilka senare i synnerhet skrumpnat på den sista tiden. Då han var ungefär sjuttio år gammal (han är nu nära åttio) blev hans hår, som var mycket tunt och alldeles vitt, helt plötsligt tjockt och brunt och knollrigt, och hans polisonger och ögonbryn fingo sin nuvarande färg. Elaka människor påstå, att hans bröst är idel vadd, och att hans hår, eftersom det aldrig växer, är en peruk. Tom Tufto påstår, att mademoiselle de Jaisey vid franska teatern ryckte av hans farfars hår i foajén; men Tom är allmänt känd för att vara avundsjuk och ha en elak tunga, och generalens peruk har ingenting att göra med vår berättelse.

En dag, då några av våra vänner vid vårt regemente gingo och flanerade på blomstertorget i Brüssel, sedan de hade varit och besett stadshuset, vilket fru majorskan O'Dowd förklarade vara "inte på långt när så stort eller vackert som hennes fars hus i Glenmalony", kom en officer av hög rang ridande upp på torget med en ordonnans bakom sig, steg av sin häst, trädde fram bland blomsterförsäljarna och utvalde den vackraste bukett, som kunde fås för pengar. Då den vackra buketten hade blivit invecklad i ett papper, satte sig officeren åter upp, sedan han lämnat blomsterkvasten i förvar hos sin militära ridknekt, som höll den framför sig med ett grin, under det han följde sin chef, som red bort med mycken ståt och självbelåtenhet.

— Ni skulle se blommorna på Glenmalony! sade mrs O'Dowd. Min far har tre skotska trädgårdsmästare med nio medhjälpare. Vi ha ett orangeri, som är ett helt tunnland, och ananas är där lika vanligt som ärter om hösten. Våra druvor väga sex skålpund klasen, och på heder och samvete tror jag inte att våra magnolier äro lika stora som tepannor.

Dobbin, som aldrig plägade locka mrs O'Dowd ut på det hala, såsom den skalken Osborne roade sig med att göra (till stor förskräckelse för Amalia, som bad honom skona henne), drog sig vid dessa ord tillbaka bland hopen, hostande och spottande, till dess han kom på ett tryggt avstånd, då han brast ut i ett skallande gapskratt mittibland den förvånade folkmassan.

— Vad grinar och skrattar den där galningen åt, sade mrs O'Dowd. Äro inte magnolierna på Glenmalony lika stora som tepannor, O'Dowd?

— Jo, min själ äro de inte det och större till, Peggy, sade majoren, och just i detta ögonblick var det, som samtalet avbröts genom ankomsten av den där officeren, som köpte blomsterbuketten.

— Tusan till vacker häst! — vem är det? frågade George.

— Ni skulle se min bror Molloy Malonys häst, som vann första priset i Curragh! utbrast majorskan och ämnade fortsätta familjehistorien, då hennes man avbröt henne genom att säga:

— Det är general Tufto, som kommenderar den ***te kavalleridivisionen, och tillade helt lugnt: Han och jag blevo skjutna i samma ben vid Talavero.

— Där ni tjänte edra sporrar, sade George skrattande. General Tufto! I sådant fall ha Crawleys anlänt, min vän!

Amalias mod sjönk — hon visste icke varför. Solen tycktes henne icke lysa lika klart som förut, och de gamla taken och gavlarna sågo helt plötsligt mindre pittoreska ut, ehuru det var ett strålande solsken och en av de klaraste och härligaste dagarna i slutet av maj.