Vår älsta handskrift på fornsvänska/Handskriften
| ← Inledning |
|
Text → |
Handskriften.
Innan jag öfvergår till undersökningen af handskriftens ställning inom vår älsta literatur på modersmålet, skall jag egna den själf en granskning.
Fragmentet består af två blad i duodesformat. Hörnsnibbarne äro afklippta, hvilket väl skett då bladen lössletos ur handskriften och insattes i räkenskapshäftenas rygg.
Det första bladet — ordningen bestämd af innehållet — är 13,7—14 cm. högt och 9,5 cm. bredt. Pergamentet har nu en grönaktig färg, som, om den ej är ursprunglig, kan förskrifva sig från bläcket, som också har en grönaktig skiftning. Skriften är nämligen mot bladets båda längdkanter starkt urlakad af väta såväl på fram- som baksidan. Kolumnen uppnår 8,5 cm. i höjd och 5,8 cm. i bredd. Skriften är anordnad i tolf rader på hvar sida med omkring 23 typer i hvarje rad. Ny afdelning i innehållet markeras gärna med majuskel och påläggning af röd färg.
Det andra bladet öfverensstämmer i storlek väsentligen med det första, bredden är dock omkring en half centimeter mindre. Till färgen är det smutshvitt och ytan är mindre glatt och jämn än på det första. Denna omständighet är det förmodligen som vållat, att stilen — ehuru tydligen skrifvaren är densamme — här är — om också vacker — mindre fast och mjuk än hvad förhållandet är å bl. 1. Bläcket är brunt; vid ny afdelning i innehållet är röd färg pålagd, något som sker äfven äljest. Rubriken är skrifven hel och hållen med rödt. Initialen (F) som följer på denna sträcker sig öfver två rader och är utsirad med röd färg och en hel del konturornament. Genom fukt och slitning är i synnerhet skriftens öfversta parti — de fyra första raderna å hvarje sida — ganska illa medfaret och delvis äro bokstäfverna nästan utplånade. För öfrigt gäller i hufvudsak hvad som ofvan är sagdt om blad 1.
Båda bladen äro nu bundna tillsamman i ett litet band med rygg och hörn af pergament och på första pärmen tryckt titel: Äldre Vestgötalagen, 2 Blad.
Palæografiska och ortografiska anmärkningar.
- a har stapelns öfver öglan uppskjutande del i regeln kort; stundom ligger öglans öfre anslutningspunkt så högt upp på stapeln, att endast en nästan omärklig del af denna når öfver. Stapeln är än vinkelböjd — i så fall ungefär vid midten eller ofvanför — än rak, än försedd med en åt venster öfverliggande hårfin spets än icke. Stundom har stapeln en diagonal riktning uppifrån venster nedåt höger.
- b har i regeln liksom k h k þ klufven topp. Hos h och särskildt ofta hos þ begränsas dock stundom toppen af en rak i diagonal riktning nedåt vänster löpande streck som stundom öfverskrider stapeln till höger. Stapelns öfversta del är ofta förtjockad vare sig toppen är klufven eller hel.
- c är väl skildt från t, ehuru det liknar denna bokstaf ganska mycket. Öfre penndraget i c är nämligen tjockare och starkare nedåtlutadt samt är endast sällan ansatt till vänster om nederdelen och i så fall endast obetydligt.
- d har icke vertikal stapel utan diagonal. Denna afslutas ofta af ett hårtunnt snedt nedåt vänster löpande streck. Stundom löper stapeln ut i en något åt höger böjd spets.
- ð: grundformen är det ofvan beskrifna d i dettas olika varianter; »strykningen» är identisk med förkortningstecknet, alltsà viggformad med de båda yttersta partien hårfina och det mellersta starkt förtjockadt.
- f-typerna äro tvenne: vanlig och anglosaxisk. Den senare har regelbundet sidoelementen dragna i två drag. Någon gång ser det dock ut, som om en början vore gjord till den efter 1200-talets midt allt vanligare seden att förbinda båda sidoelementen med hvarandra för att kunna skrifva hela typen i blott två drag; så t. ex. bl. I rad 2 toꝼt, bl. 2 v. rad 1 tolꝼtar. Handskriften är dock på dessa båda ställen starkt sliten. En närmare granskning af den visar ock, att vi här ha att göra med tredragstyper, hvilket f. ö. till och med — om ock med någon ansträngning — kan ses å facsimilet.
- g är skrifvet på olika sätt. Dels är hvardera öglan dragen i två streck, hvilka alla tillsammans bilda en 8-liknande figur, som blir g-typ därigenom att ett tunnt diagonalt streck genomdrages nedifrån vänster upp mot höger. Öfre öglan för- ses därpå till höger med ett horizontalstreck: se t. ex. bl. 1 r. rad 4 æng. Vanligare är dock att typen bildas annorlunda. Man ansätter först pennan uppe till vänster, drar så nedåt höger en s-formigt böjd linje med starkast tryck på midten; denna kompletteras därpå med en väsentligen horizontal streck nertill och upptill en båglinje med den konkava sidan inemot den först dragna linjen; slutligen dras en tunn diagonalstreck som afslutning på den nedersta strecken och vid högra sidan af öfre öglan anbringas en kort, vågrät linje vanligen i samband med första stapeln på en följande typ: se t. ex. bl. 3 r. rad 12 leggi.
- h: se ofvan under b!
- ı är ofta ofvantill försedt med en tunn diagnostisk streck (accent).
- k: jfr ofvan under b!
- l: jfr ofvan under b!
- p har öglan gjord i två penndrag. Möjligen dock i ett hos bl. 2 r. rad 12 tapaz.
- r-typerna äro två: r och ꝛ; den senare användes efter o t. ex. bl. 2 v. rad 8 fioꝛa; däremot ej efter ø t. ex bl. 1 v. rad 2 øra.
- s-typerna äro likaledes två: ſ och s; sistnämda typ förekommer endast bl. 1 r. rad 3: acrs. — I ſſ har första typen kortare stapel än den andra. — Ett egendomligt monogram af ſ och k är ƙ; detta brukas alltid som tecken för sk utom bl. 1 r. rad 6 Skuldum, där S brukas för att ange början af nytt innehåll.
- t: jfr ofvan under b!
- y’s förekomst är något oviss: bl. 2 v. rad 4 torde man dock böra läsa y, ehuru det är möjligt att nedstreckt aldrig varit längre än hvad nu synes; har det ej det, torde här böra läsas bvriaz, jfr nedan s. 26!
- z har alltid en vågrätt tvärstreck, som skär den diagonala stafvens midt.
- þ: om stapeln se ofvan under b; sidoelementet tycks än vara gjordt i ett penndrag, så t. ex. bl. 1 r. rad 8 þıngı än i två — liksom vid p — bl. 2 v. rad 7 þrıðıa.
- æ har både som majuskel och minuskel e-elementet representeradt af samma viggliknande figur, som ofvan är beskrifven under ð och som dessutom tjänstgör som förkortningstecken.
- o-typen är öfverallt, där den är fullt oskadad, helt genomstruken af en tunn diagonal streck, som på båda sidor når utanför o-elementets oval. Bl. 2 r. rad 2 har den tunna strecken möjligen — dock är detta mycket osäkert, då handskriften här är hårdt sliten — upptill haft en viggliknande form lik den i æ.
Förkortningstecken.
- Det vanligaste är den ofvan meranämnda viggen. Det förekommer öfver m för att beteckna mærkr eller markr; efter k = konunge; efter h = han.
- mʒ = með.
- ū = um.
- Slutligen må nämnas runan ·ᛘ· = maðr, man.
Beträffande ortografin böra följande märkligare egenheter
framhållas.
- a förekommer i svagtoniga stafvelser betecknande fsv. a. Möjligen kan det dock, åtminstone i vissa fall beteckna ett æ-ljud. Härför tala skrifningar som ætleðe = -leða, vægnær = vægnar och framför allt køpa = køpe och calla = kalle.[1] Månne hit hör haua = hauir?
- e betecknar ē i t. ex. hem, ætleðe, mera, hemfvld; förmodligen æ-ljud i åtminstone flertalet följande fall: þess 3 ggr, þen þet 3 ggr, er ‘som’ 5 ggr, bera, er ‘är’ 4 ggr, vera, me[ð], verða, fec, sex, en ‘om’, en ‘än’, einca 2 ggr, þeim 2 ggr, eig 2 ggr, eið, heimgierþ, þeir, Ein (ei är väl dock blott tecken för ē utom i eig, se nedan s. 38), ecki 3 ggr, selia, segnar, hest, afleſtir, Leggr, leggi, erꝼð, hendi 2 ggr, sell, F[e]m, veta (= vǽtta), gezlv, tveggia. — Att e i sådan utsträckning brukas som tecken för æ-ljud beror på inflytande från samtida latin, där æ-ljudet regelbundet återgafs med e. Emellertid användes i vår handskrift det anglosaxiska æ också ofta som tecken för æ-ljud, såväl kort som långt: ærv 2 ggr, æru, æng, ær ‘som’ 2 ggr, ær 'är' 4 ggr, imælli 2 ggr, vægnær, æftr, ællar 3 ggr, vmfærðr, værði, þær, hærað, ætleðr, ætleðe, siunæting, siunætenge, Hær, fæ 3 ggr, hættir.
- c brukas jämte k som tecken för k-ljud, hvarvid den regeln synes iakttagas — materialet är dock väl knapphändigt — att c ej brukas före palatal vokal t. ex. ecke 3 ggr, sacsøkia, (ƙiꝼta)[2]; äljest förekomma båda tecknen promiscue: taca 2 ggr, taka 2 ggr, kononge, k[o], coſtr, aðalcono, taknir, fec, marc, oc, calla, acrs, einca o. s. v. — ƙ brukas alltid som tecken för sk utom i Skulðum, se ofvan s. 10!
- ð är tecken för den tonande interdentala eller dorsodentala frikativan t. ex. garðr, ætleðe, bíuða, ıarðar, erꝼð, hærað o. s. v. Oriktigt brukas tecknet i ſtvlð bl. 2 r. rad 8, hvilken form i sin mån talar för att ð efter l öfvergått till d i fall som taldi, huldi, som i fornnorskan uppträda redan omkring 1200, samt i ætleðr = ætleddr. Möjligen är ð-strecket uteglömdt i aðal-, se nedan s. 24. I omkring 25 fall tecknas den interdentala tonande frikativan med ð, men därjämte förekommer ett annat tecken nämligen þ i faþir och heimgierþ.
- ꝼ och f beteckna
- f i uddljud och i inljud t. ex. ꝼram, ꝼirir, fæ, fec, ƙiꝼta o. s. v.
- v-ljud före konsonant och i slutljud: ſialꝼr, arꝼ, aꝼ; möjligen också i inljud mällan vokaler: haꝼir? dock brukas i denna ställning och detta ljudvärde i regel u: haua, giua, stouur. Möjligen återges v-ljudet en gång med -ꝼu-: halꝼ[ua].
- g betecknar explosivt g — palatalt eller velart — t. ex. gialda, gulz, leggi, fang; palataliteten eller egenskapen af affrikata betecknas i heimgierþ genom inskott af ett i. Men därjämte betecknar g i motsats till fornsvenskan i öfrigt — med undantag af forngutniskan — men i öfverensstämmelse med fornvestnordiskan frikativt g i lagath, lagmale samt möjligen ock i vægnær, ſegnar, eig. En gång — i vargh — brukas i samma ändamål gh.
- h saknas mot hvad man skulle vänta i alzørom, jfr äldre Vgl. I alt = halft, ugs = huggs, ælt = helt.
- v användes jämte u som tecken för gammalt u̯ och man kan ej af ortografien sluta till, huruvida det ursprungliga ljudvärdet kvarstod, t. ex. vitu, vitni, vargh, tveggia, ſva, uili, uið, tuar, tua 2 ggr. u förekommer därjämte som tecken för samnord. ƀ: haua, giua se ofvan. v torde i några fall stå som tecken för y, jfr nedan sid. 42 f.!