Vår vän Anne/Kapitel 09

←  Tvillingarna anlända

Vår vän Anne av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen En smakfråga

Davy behöver omväxling  →

IX.
En smakfråga.

— Den gamla markattan fru Lynde var här igen i dag och bråkade för att få mig att teckna på en lista, där det tigges ihop pengar till en matta i sakristian, sade herr Harrison harmset. — Den kvinnan kan jag inte tåla för min död … Hon sätter ihop en hel predikan, både text och utläggning, i sex ord, och så slungar hon den på en rakt som en tegelsten.

Anne, som satt uppflugen på verandans räckverk och njöt av den milda västliga vinden, som blåste över de nyplöjda fälten i den grå novemberdagens skymning och visslade en liten sällsam melodi mellan de knotiga tallarna nedanför trädgården, vände på sitt tankfulla ansikte.

— Hela sjukan är den, att ni och fru Lynde inte förstå varandra, sade hon. — Det är nästan alltid det, som är orsaken, när inte människor kunna med varandra. Allra först tyckte inte heller jag om fru Lynde, men så fort jag började förstå henne, lärde jag mig göra det.

— Det är ju möjligt att somliga människor kunna fatta smak för fru Lynde, men jag brydde mig inte om fortsätta med att äta bananer, därför att folk sa’, att bara jag höll i tillräckligt länge, skulle jag lära mig att tycka om dem, brummade herr Harrison. — Vad det beträffar att förstå henne, så har jag redan förstått, att hon har obegripligt svårt för att hålla sin näsa från nästans angelägenheter, och det sa’ jag henne också.

— O, det måste ha sårat hennes känslor förskräckligt, sade Anne förebrående. — Hur kunde ni säga någonting sådant? Jag råkade för länge sedan säga några mycket svåra saker åt fru Lynde, men det var för att jag förgick mig och blev häftig — jag hade aldrig kunnat säga det lugnt och behärskat.

— Det var sanningen, och sanningen böra alla människor få i sig.

— Ja men ni sa’ henne inte hela sanningen, invände Anne. — Ni brukar bara säga den obehagliga delen av sanningen. Ni har till exempel sagt mig väl ett dussin gånger, att mitt hår är rött, men ni har inte en enda gång sagt mig, att jag har en fin och nobel näsa.

— Det lär du nog veta, utan att någon behöver tala om’et för dig, flinade herr Harrison.

— Jag vet också, att jag har rött hår — fastän det mörknar år för år — så det behöver heller ingen tala om för mig.

— Nå nå — jag ska väl försöka att tiga me’t, eftersom du är så känslig. Ursäkta gubben, Anne! Jag har för vana att tala rent ut, och det får folk inte ta illa upp.

— Men det kan man inte rå för, att man gör. Och att det är en vana, hjälper just inte, tycker jag. Vad skulle ni tänka om en människa, som ginge omkring och stucke knappnålar i folk och sa’: »ni får förlåta mig, det ska ni inte bry er om — det är en liten vana jag har» … Ni skulle tänka hon vore lite vriden, eller hur? Och vad det angår, att fru Lynde är viktig och lägger sig i en hel hop, så är det ju sant. Men sa’ ni henne också, att hon har ett mycket gott hjärta och alltid är snäll emot de fattiga? Tänk, inte ett enda ord sa’ hon, när Timothy Cotton stal en smörbytta ur hennes mjölkkammare och slog i sin hustru, att han hade köpt den av henne! Nästa gång de råkades, sa’ fru Cotton, att det smöret hade allt stark bismak av rovor, och fru Lynde sa’, att det var tråkigt, att det inte blivit riktigt lyckat …

— Några goda egenskaper måtte väl i all världen människan ha, puttrade herr Harrison. — Det ha de flesta. Jag har det själv, fastän du kanske ännu inte upptäckt dem. Men jag ger i alla fall ingenting till den där mattan. Folk springer här och tigger pengar jämt och samt … Du hade ju också ett »ändamål» — hur går det med tingshuset?

— Utmärkt. Vår A. S. F. hade sammanträde i fredags kväll, och vi funno, att vi hade fått in bra mycket pengar till väggarnas målning och ny takspånbetäckning. De flesta ha visat sig riktigt gentila, herr Harrison.

Anne var en ömsint natur, men hon försmådde dock ej att blanda en liten smula galla i sitt tal, när det var av behovet påkallat.

— Vad färg ska ni låta det få?

— Vi ha bestämt oss för en mycket vacker grön färg. Taket ska förstås bli rött — tämligen mörkt rött. Herr Roger Pye ska skaffa färgen inne i stan i dag.

— Vem ska utföra arbetet?

— Herr Joshua Pye i Carmody. Han är nästan färdig med spåntäckningen. Vi voro tvungna att ge honom uppdraget, för varenda en, som hette Pye — här finns, som ni vet, fyra familjer med det namnet — sa’, att han eller hon inte skulle ge en cent, såvida inte Joshua finge arbetet. De hade tecknat sig för sammanlagt tolv dollar, och det tyckte vi var för mycket att förlora, fastän somliga säga nu, att vi aldrig borde ha gett uppdraget åt en Pye … Fru Lynde säger, att de alltid försöka fuska …

— Ja, få se nu, hur denne Joshua sköter sig. Gör han arbetet bra ifrån sig, kan det ju komma på ett ut, om han heter Paj eller Pudding.

— Han anses vara en duglig arbetare, fastän han är rätt besynnerlig av sig. Han talar nästan aldrig.

— Så’n slags »besynnerlighet» är ackurat i min smak, sade herr Harrison. — Men nog kan jag förstå, att Avonlea i så fall anser honom mindre vetande. Jag har heller aldrig talat mycket, förrän jag kom hit, och då måste jag göra det i mitt eget intresse, för annars skulle fru Lynde ha sagt, att jag var dövstum, och sänt ikring en tiggarelista att samla pengar på, så att jag stackare skulle få lära mig teckenspråket. Du ska väl inte gå ännu, Anne?

— Jag är tvungen. Jag har litet att sy åt Dora i afton. Dessutom är jag rädd, att Davy alldeles gjort kål på den arma Marilla vid det här laget. Det första han sa’ i morse var: »Vart tar mörkret vägen, Anne? Det skulle jag vilja veta.» Jag sa’ honom, att det gick till andra sidan av jordklotet, men efter frukosten förklarade han, att jag hade lurat honom — det gick ned i brunnen … Och se’n i dag har Marilla fyra gånger hittat honom hängande över brunnskaret, där han ligger och kikar efter mörkret.

— Han är en ovanligt självsvåldig pojke, sade herr Harrison. — Hit kom han i går och ryckte fyra fjädrar ur Ingefäras stjärt, innan jag hann komma in från ladan. Den stackars fågeln har varit modstulen allt se’n dess. De där ungarna måtte vara ett fasligt plågoris för er …

— Nog göra de besvär, men ibland får man ändå sin belöning … sade Anne, i hemlighet besluten att förlåta Davys nästa tjuvstreck, vad det än måtte bli, eftersom han å hennes vägnar hämnats på Ingefära.

Herr Roger Pye hade med sig färgen på kvällen, och herr Joshua, en trumpen och tystlåten man, började med målningen dagen därpå.

Han slapp att störas i sitt arbete. Tingshuset var beläget vid vad man kallade den »nedre vägen.» På senhösten var denna väg alltid gyttjig och blöt, och folk, som ämnade sig till Carmody, färdades i regeln längs den betydligt längre »övre vägen». Tingshuset låg för övrigt så tätt omgivet av furuskog, att det var osynligt, såvida man ej befann sig alldeles inpå det. Herr Joshua målade sålunda på i den ensamhet och det oberoende, som voro hans osällskapliga natur så kära.

På fredagens eftermiddag slutade han arbetet och gick hem till Carmody. En stund efter det han avlägsnat sig, åkte fru Lynde förbi. Hon hade trotsat »nedre vägens» gyttja av nyfikenhet att få se, hur tingshuset tog sig ut i sin nya skrud. När vägen svängde kring den sista talldungen, såg hon.

Synen hade en sällsam inverkan på fru Lynde. Hon släppte tömmarna, slog ihop händerna och utbrast: »Du mildaste försyn!» — Hon stirrade som om det var henne omöjligt att tro sina ögon. Därpå brast hon ut i ett nästan hysteriskt skratt.

— Här är något misstag å färde — det är inte tänkbart annat. Men hur kan man också begära, att en Pye någonsin i världen skulle göra någonting ordentligt …

Fru Lynde åkte hem. Hon mötte ganska många bekanta på vägen och stannade för att berätta för dem om det nymålade tingshuset. Nyheten spridde sig som en löpeld. Gilbert Blythe, som satt fördjupad i en bok hemma hos sig, hörde den i solnedgången av sin fars drängpojke och störtade andlös till Grönkulla, upphunnen på vägen av Fred Wright. De funno Diana Barry, Jane Andrews och Anne Shirley med förtvivlan målade i sina drag under de stora avlövade pilarna vid Grönkullas gårdsgrind.

— Det kan väl inte vara sant, Anne? skrek Gilbert.

— Det är sant, svarade Anne och såg ut som tragediens gudinna. — Fru Lynde var härinne på vägen från Carmody för att tala om det för mig. O, det är helt enkelt gräsligt! Vad tjänar det till att bilda en förening och söka förbättra någonting?

— Vad är det som är gräsligt? frågade Oliver Sloane, som i detta ögonblick anlände med en hattask, som han hämtat från staden åt Marilla.

— Har du inte hört det? sade den förgrymmade Jane. — Jo, så här står det till — Joshua Pye har gått och målat tingshuset blått i stället för grönt — grant, lysande blått, samma bjärta färg som de ha till vagnar och skottkärror … Och fru Lynde säger, att det är den allra ohyggligaste färg till ett hus, allra helst tillsamman med ett klart rött tak, som hon någonsin sett eller kunnat drömma om … Jag blev så knäsvag, att du skulle ha kunnat peta omkull mig med lillfingret, när jag hörde det. Det är så ens hjärta kan brista — efter allt omak och besvär, som vi gjort oss.

— Hur i all världen kan ett sådant misstag ha uppstått? undrade Diana halvgråtande.

Skulden för denna ohjälpliga olycka drabbade emellertid släkten Pye. Avonleas Samhällsförbättrande förening hade bestämt sig för att använda ett visst slags oljefärg i tuber, och dessa tuber voro numrerade enligt en färglista. Kunden fick välja sin färg på listan och gjorde beställningen enligt det nummer, som stod angivet bredvid färgen. Nummer 147 var den gröna nyans, som befanns lämplig, och när herr Roger Pye skickade hälsning till Samhällsförbättrarna med sin son, John Andrew, att han skulle fara till staden och kunde hämta färgen åt dem, bådo Samhällsförbättrarna John Andrew be sin far att skaffa nummer 147. John Andrew bedyrade alltid sedermera, att han gjorde detta, men hans dagars upphov försäkrade lika envist, att John Andrew sade nummer 157, och på denna punkt står saken ännu i dag.

Den kvällen rådde djup förstämning i varje hus i Avonlea, där det bodde någon Samhällsförbättrare. Dysterheten på Grönkulla var så förfärande, att den skrämde till och med Davy. Anne grät och ville ej låta trösta sig.

— Jag måste gråta, om jag också snart fyller sjutton år, Marilla, snyftade hon. — Det är så förödmjukande, så ohyggligt försmädligt … Det blir dödsstöten för hela vår förening … Folk kommer helt enkelt att skratta ihjäl oss.

Men allting går inte efter uträkning här i världen. Människorna i Avonlea skrattade ej, därtill voro de allt för onda. Deras pengar hade gått för att måla tingshuset, och de kände sig följaktligen högst förgrymmade över misstaget. Den allmänna förtrytelsen slog ned på familjen Pye. Roger Pye och John Andrew hade på ett idiotiskt sätt rört ihop det besked, som skulle sägas, och vad Joshua Pye angår, så måste han ha några skruvar lösa, när han ej misstänkte, att någonting var på tok, då han slog upp bleckburkarna och såg den blåa färgen. På detta direkta angrepp svarade Joshua Pye, att Avonleas tycke och smak i fråga om färg inte angick honom, vilken än hans enskilda mening därom kunde vara; han hade blivit vidtalad att måla tingshuset, ej att prata om det, och han ville ha sina pengar.

Samhällsförbättrarna betalade med svidande hjärta hans pengar. De hade först rådfört sig med herr Peter Sloane, som var nämdeman.

— Ni ä’ nog tvungna att betala, sade Peter. — Det duger inte att låta honom få sota för misstaget — han påstår, att han aldrig så mycket som hört, hurdan färgen skulle vara, utan han fick färgburkarna och befallning att låta arbetet gå undan. Men synd och skam är det, och tingshuset ser ut, så man kan bli rädd.

De olyckliga Samhällsförbättrarna väntade, att Avonlea efter detta skulle betrakta dem med ännu snedare blickar än förut, men i stället slog den allmänna stämningen om till deras fördel. Folk tyckte, att det var synd om den lilla trofasta skaran, som besjälades av sådan iver och hänförelse och ändock misslyckats.

Fru Lynde bad dem inte tappa modet utan visa herrskapet Pye, att det fanns människor, som kunde uträtta ett arbete ordentligt i stället för att fuska bort det. Herr Spencer bad hälsa, att han ämnade hugga och sveda bort alla trädstubbarna utmed landsvägen förbi hans gård och i stället så gräsfrö på egen bekostnad och i skönhetens intresse. Och fru Hiram Sloane kom en dag till skolan och vinkade hemlighetsfullt ut Anne i förstugan för att säga henne, att om »föreningen» ämnade plantera krasse och pelargonier på den trekantiga biten vid korsvägen nästa vår, så behövde de visst inte vara rädda för hennes ko, ty hon skulle nog laga så, att krittret höll sig inom behöriga gränser …

Herr Harrison skrattade i mjugg, men talade deltagande ord till Anne.

— Var inte ledsen, Anne! De flesta målarfärger bli fula och blacka med åren, men den här blåa är redan från början så nedrigt anskrämlig, att den nog bör bli vackrare med tiden … Och taket är spåntäckt och snyggt. Nu kunna människor sitta därinne i salen, utan att det droppar på dem. Redan det är ju ganska mycket.

— Men Avonleas blåa tingshus kommer i alla fall att hädanefter bli en visa i var mans mun i hela trakten häromkring, sade Anne bittert.

Och erkännas måste, att det blev det verkligen.