Vår vän Anne/Kapitel 15

←  En avvänd fara

Vår vän Anne av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Sommarlovet börjar

Ett intressant brev  →

XV.
Sommarlovet börjar.

Anne stängde skolhusdörren en stilla, färgrik afton, då vinden sakta susade i granarna runt lekplatsen och skuggorna bredde sig långa och lättjefulla i skogsbrynet.

Hon stoppade nyckeln i sin ficka med en belåten suck. Skolåret var slut; hon hade blivit anställd även för det nästa, sedan hon fått höra många erkännsamma ord — blott herr Harmon Andrews sade henne, att hon sparade för mycket på riset — och två härliga månader av välförtjänt ledighet lågo helt lockande framför henne.

Anne kände sig så nöjd både med världen och sig själv, medan hon vandrade utför backen med sin korg med blommor i handen. Alltsedan liljekonvaljerna började springa ut, hade hon aldrig försummat att en gång i veckan besöka Matthews grav. Alla andra i Avonlea, utom Marilla, hade redan glömt den stillsamme, tillbakadragne och obetydlige Matthew Cuthbert, men Anne hade honom i friskt och tacksamt minne och skulle alltid komma att ha det. Hon kunde aldrig glömma den snälle gamle mannen, som varit den förste att skänka henne den kärlek och den medkänsla, varefter hennes hungrande barnasjäl längtat.

Nedanför backen satt en gosse på gärdsgården i granarnas skugga — en gosse med stora, drömmande ögon och ett vackert, känsligt ansikte. Han hoppade ned och kom leende fram till Anne, men det syntes spår efter tårar på hans kinder.

— Jag tänkte jag skulle vänta på fröken, för jag visste ni skulle gå till kyrkogården, sade han och smög sin hand i hennes. — Jag ska också gå dit. Jag har med mig den här geraniumbuketten att lägga på farfars grav från farmor. Och titta, fröken, den här lilla grenen med vita rosor ska jag lägga bredvid farfars grav åt min egen lilla mamma — eftersom jag inte kan gå till hennes grav och lägga den där. Men tror ni inte, att hon får reda på det ändå och i himlen gläder sig åt att jag tänker på henne?

— Jo, det gör hon säkert, Paul.

— Vet fröken, i dag är det jämt tre år sedan min mamma dog. Det är så länge, länge sedan, men ändå sörjer jag lika mycket som förut — och jag saknar henne precis lika mycket som förut. Ibland känns det riktigt som om mitt hjärta vill brista, så ledsen är jag …

Paul darrade på rösten, och det ryckte kring hans läppar. Han såg ned på sina rosor och hoppades, att hans lärarinna ej skulle märka tårarna i hans ögon.

— Och ändå, sade Anne mycket milt, fastän du sörjer och det känns så bittert i det lilla hjärtat, skulle du inte vilja glömma din mamma, även om du kunde.

— Ack nej, det ville jag visst inte — det är alldeles så jag känner … Fröken har så lätt för att förstå … Ingen annan förstår så bra, inte ens farmor, fastän hon är så snäll mot mig. Pappa förstod mycket bra, men jag kunde i alla fall inte tala så mycket med honom om mamma, för då blev han så bedrövad … När han satte handen för sina ögon, så visste jag alltid, att jag måste sluta … Stackars pappa, han leds nog fasligt efter mig, men fröken ska veta, han har nu bara hos sig en hushållerska, och han tycker inte, att hushållerskan duger till att fostra upp små pojkar, i synnerhet när han måste vara så mycket från hemmet för sitt arbetes skull. Då är farmödrar bättre, det näst bästa efter ens mamma … Längre fram, när jag är stor och vuxen, ska jag flytta hem till pappa igen, och se’n ska vi aldrig skiljas mera.

Paul hade talat så mycket med Anne om sina föräldrar, att hon nästan tyckte, att hon kände dem. Hon hade fått den uppfattningen, att hans mor till lynne och karaktär måste ha varit ganska lik sin lille gosse, och hon tänkte sig Stephen Irving som en sluten och tillbakadragen man med en djup och öm natur, som han mycket omsorgsfullt dolde för världen.

— Pappa är inte just så lätt att bli bekant med, hade Paul en gång sagt. — Jag blev aldrig riktigt bekant med honom förrän efter det min mamma var död … Men o — vad man tycker om honom, se’n man väl lärt känna honom! Jag håller av honom mest i hela världen, och se’n farmor och se’n fröken. Jag skulle hålla av er näst efter pappa, om det inte vore min plikt att hålla mera av farmor, därför att hon gör så mycket för mig. Det vet nog fröken bäst … Men jag önskar ändå, att hon ville lämna kvar lampan i mitt rum, tills jag har somnat. Hon tar ut den medsamma som hon har stoppat om mig, för hon säger, att jag inte ska vara nå’n stackare … Jag är inte mörkrädd, men det är trevligare att ha ljuset … Min lilla mamma brukade alltid sitta hos mig och hålla mig i handen, tills jag somnade. Hon skämde nog bort mig. Mammorna gör ju det ibland, det vet nog fröken …

Nej, det visste inte Anne, fastän hon nog kunde föreställa sig det … Hon tänkte sorgset på sin egen »lilla mamma» — den mor, som tyckt henne vara »så vacker» och som dött för så länge sedan och blivit begraven bredvid sin man, som ju knappt var mera än en yngling, i den där graven långt borta, som ingen människa besökte. Anne hade alls intet minne av sin mor och därför nästan avundades hon Paul.

— Jag har min födelsedag i nästa vecka, fortfor Paul, medan de vandrade uppför den långa röda backen, som låg där och glödde i aftonsolen. — Och pappa har skrivit, att han ska skicka mig någonting, som han tror jag ska tycka bättre om än någonting annat, som han kunde skicka. Jag tror, att det redan har kommit, för farmor har låst lådan i bokskåpet med nyckel, och det gör hon aldrig annars. Och när jag frågade, varför hon gjorde det, såg hon bara hemlighetsfull ut, och sa’ att små pojkar ska inte vara så nyfikna …

Det är vådligt spännande att fira födelsedag, tycker inte fröken det? Jag fyller elva år. Det ser jag inte ut för, eller hur? Farmor säger, att jag är så liten för min ålder, och det är bara därför att jag inte äter nog med gröt. Jag äter allt vad jag orkar, men farmor lägger upp så fasligt stora portioner — se farmor, hon är aldrig snål, hon … Alltse’n fröken och jag gingo hem den där söndagen från söndagsskolan och talte om att bedja — fröken sa’, att vi skulle be, så ofta vi råkade i nå’n svårighet — så har jag varenda kväll bett att Gud skulle hjälpa mig, så att jag rår med att äta upp varenda smula gröt på morgonen … Men det vill ändå inte gå … Farmor säger, att pappa föddes upp med gröt, och det var nog väldigt nyttigt för honom, för fröken skulle se, så breda axlar han har … Men ibland så tänker jag, slöt Paul med en suck och en tankfull min, att gröten rakt kommer att ta döden på mig …

Anne drog på munnen, eftersom Paul såg åt andra hållet. Hela Avonlea visste, att gamla fru Irving fostrade upp sin sonson enligt den gamla goda tidens åsikter — både i fråga om diet och moral.

— Så illa ska vi väl inte tro att det går dig, sade hon muntert. — Nå, hur står det till med dina klippmänniskor? Fortsätter den äldste tvillingen med att uppföra sig skickligt och snällt?

— Det är han allt tvungen till, sade Paul med stort eftertryck. — Han vet, att jag inte vill vara med honom, om han inte gör det. Egentligen tror jag, att han är riktigt full av elakhet …

— Och har Norah fått reda på Den gyllene damen ännu?

— Nej, men jag tror hon har sina misstankar. Jag är nästan säker på, att hon spionerade på mig förra gången jag gick till grottan. Jag bryr mig inte om, om hon får reda på henne — det är bara för hennes egen skull jag inte vill att hon ska göra det, så att inte hennes känslor ska såras … Men om hon prompt vill ha sina känslor sårade, så kan ingen hjälpa det.

— Om jag ginge ned till stranden någon kväll med dig, tror du då, att också jag kunde se dina klippmänniskor?

Paul skakade allvarligt på huvudet.

— Nej, det tror jag inte — jag är nog den enda, som kan se dem. Men fröken skulle kunna se egna klippmänniskor. Fröken är av den sorten, som kan … Vi ä’ bägge två sådana … Fröken förstår, tillade han och kramade förtroligt hennes hand. — Är det inte förtjusande roligt att vara sådan, fröken?

— Jo då! sade Anne, och ett par grå, strålande ögon sågo ned i ett par blå lika strålande. Både Anne och Paul visste, vilka fagra vidder fantasien öppnar, och båda kände vägen till dessa lyckliga nejder. Där blomma glädjens aldrig vissnande rosor i dalar och vid porlande bäckar, inga skyar förmörka den soliga himlen, klara klockor låta sin klang ljuda, och besläktade själar finnas där fullt upp utav … Kunskapen om det landets läge — »öster om solen och väster om månen» — är oskattbar och kan icke köpas för pengar på någon handelsplats. Den måste vara goda feérs skänk, och åren kunna varken försvaga den eller taga bort den. Det är bättre att äga den och bo i en vindskupa än att härska i ett palats och vara utan den.

Avonleas kyrkogård var samma gräsövervuxna och ensliga plats som den alltid varit. Men Samhällsförbättrarna hade sin uppmärksamhet riktad därpå, och Priscilla Grant hade läst en uppsats om kyrkogårdars skötsel och vård, för vars innehåll hon redogjort på föreningens senaste sammankomst. Någon gång i framtiden ämnade A. U. S. ersätta det mosslupna och fallfärdiga gamla trästaketet med en prydlig inhägnad av trästolpar och järntråd; gräset skulle slås och de lutande gravvårdarna resas upp.

Anne lade på Matthews grav de blommor, som hon haft med sig till den, och sedan gick hon bort till den lilla av popplar skuggade vrå, där Hester Gray slumrade. Alltsedan utfärden på Annes »valfria» födelsedag hade hon brukat lägga blommor på Hesters grav, när hon besökte Matthews. Kvällen förut hade hon företagit en vallfärd bort till den lilla förvildade trädgården i skogen och hämtat därifrån några av Hesters egna vita rosor.

— Jag tänkte du skulle tycka bättre om dem än om några andra, söta du, viskade hon sakta.

Anne satt ännu kvar, då en skugga föll över gräset, och när hon såg upp, varseblev hon fru Allan. De gingo hem tillsamman.

Fru Allans ansikte var ej längre så ungt och flickaktigt som för fem år sedan, då Avonleas pastor fört hem sin unga brud. Det hade förlorat en smula av sin första blomstring och sin ungdomliga rundning, och det fanns fina, tåliga linjer kring ögonen och munnen. En liten grav just på denna kyrkogård förklarade tillkomsten av några bland dessa: andra, nya, hade ristats för icke länge sedan under den lille sonens sjukdom, som dock nu lyckligen var överstånden. Men fru Allans gropar i kinderna trädde fram lika muntert och oväntat som förr, när hon skrattade, och vad hennes ansikte i någon mån förlorat av ungdomlig skönhet hade mer än ersatts i ökad ömhet och styrka.

— Du gläder dig väl mycket åt sommarlovet, Anne, sade hon, när de lämnade kyrkogården.

Anne nickade.

— Ja-a då! … Jag skulle vilja suga på ordet alldeles som en karamell. Som-mar-lov!

— Jag hoppas du måtte få mycket roligt, Anne. Du har arbetat så strävsamt hela det här året, och ditt arbete har burit vackra frukter.

— Ack, jag vet just inte det … Jag har misslyckats i rätt mycket. Jag har inte uträttat, vad jag ämnade uträtta, när jag började undervisa i höstas … Inte har jag nått det ideal, som jag satt upp för mig.

— Det gör ingen människa, sade fru Allan med en suck. — Men det orätta är att sätta målet lågt från början — uppåt måste vi sträva. Ideal måste vi ha, och dem få vi försöka uppnå; även om vi aldrig helt och hållet lyckas. Livet skulle vara torftigt utan dem. Med dem är det rikt och storslaget. Håll fast vid dina ideal, Anne!

— Jag skall försöka. Men mina åsikter har jag allt måst pruta på, sade Anne och småskrattade. — Jag hade den finaste samling principer ni någonsin kan tänka er, när jag började som skolmamsell, och ha de kanske inte allihop visat sig obrukbara i ett eller annat avseende?

— Också principen rörande kroppsaga? retades fru Allan.

Men Anne blev mycket röd i ansiktet.

— Jag skall aldrig förlåta mig själv för att jag slog Anthony.

— Prat, kära du, han förtjänade det. Och det bekom honom ju utmärkt väl. Du har inte haft en smul besvär med honom se’n dess, och du har stigit oerhört i hans aktning. Din vänlighet »tog» honom, bara han fått den där tanken »flickor duga ingenting till» plockad ur sin dumma lilla hjärna.

— Han kanske nog kunde ha förtjänat det, men det är inte det, som det hänger på … Om jag lugnt och behärskat beslutit mig för att ge honom stryk, därför att jag ansåg det för ett rättvist straff, skulle jag inte känna så som jag gör ännu i dag. Men rätta förhållandet är, fru Allan, att jag blev så förskräckligt ond och slog honom i vredesmod. Jag tänkte inte på, huruvida det var förtjänat eller ej — även om det varit högst orättvist, hade jag gjort på samma sätt. Det är det, som gör mig ledsen och besviken på mig själv.

— Kära du, alla begå vi våra misstag, så gå inte längre och gräm dig! Vi skola ångra våra misstag och taga lärdom av dem, men inte släpa dem med oss i alla tider … Där åker Gilbert Blythe på sin cykel — han har väl också kommit hem till sommarlovet, gissar jag. Hur går det med edra gemensamma studier?

— Mycket bra. Vi ämna sluta Virgilius i afton — vi ha bara tjugo rader kvar. Se’n ska vi inte läsa något förrän i september.

— Tror du, att du någonsin kan få komma till högskolan?

— Ack, jag vet inte. — Anne såg drömmande bort mot den opalfärgade horisonten. — Marillas ögon komma aldrig att bli mycket bättre än de nu äro, fastän vi äro ju mycket tacksamma åt att veta, att de inte komma att försämras. Och så ha vi tvillingarna — hur det är, har jag den tron, att farbrodern aldrig gör allvar med att hämta dem till sig. Kanske högskolan ligger bortom »kröken av vägen», men jag har ännu inte hunnit till kröken, och tänker inte heller så värst mycket på den för att inte bli missmodig.

— Ja, mig skulle det glädja att se dig få komma på högskolan, Anne, men om du aldrig får det, så sörj inte för det. Vi forma själva vårt liv, var vi än befinna oss — högskolan kan inte göra mer än underlätta våra strävanden. Vårt liv är vad vi själva lägga däruti. Livet är rikt och fullt, bara vi förstå att öppna våra hjärtan för vad det bjuder oss.

— Jag tror, att jag förstår vad ni menar, sade Anne begrundande, och jag har så mycket, som jag känner mig tacksam för … Mitt arbete, och Paul Irving och de rara tvillingarna, och alla mina vänner … Vet fru Allan, att vänskap är jag så tacksam för. Den förljuvar livet så mycket.

— Sann vänskap är oss verkligen till stor hjälp, sade fru Allan, men vi böra hålla den högt i heder och aldrig sudla den med bristande sanningskärlek och öppenhet. Jag fruktar, att namnet vänskap ofta drages ned till ett slags närgången förtrolighet, som mycket litet har med verklig vänskap att skaffa.

— Jaha — precis som Gertie Pyes och Julia Bells. De äro mycket förtroliga och visa sig överallt tillsamman, men Gertie säger alltid stygga saker om Julia bakom hennes rygg, och alla måste tro, att hon är avundsjuk på henne, därför att hon alltid ser så belåten ut, när någon anmärker på Julia. Jag tycker det är ett vanhelgande att kalla sådant vänskap. Om vi ha vänner, böra vi ju endast uppsöka det bästa hos dem och skänka dem det bästa vi själva äga, inte sant? Vänskap bör väl vara det skönaste som finnes i världen.

— Vänskap är mycket vacker, sade fru Allan och log, men en dag förr eller senare —

Så avbröt hon sig själv. I det känsliga ansiktet bredvid henne, med dess vita panna, troskyldiga ögon och rörliga drag, fanns ännu mycket mera av barnet än av kvinnan. Ännu så länge rymde Annes hjärta endast drömmar om vänskap och ärelystnad, och fru Allan nändes ej i förtid störa denna ljuva omedvetenhet. Den avbrutna meningen lämnade hon åt kommande år att avsluta.