←  Vårsolen
Samlade dikter
av Vitalis

Vårfantasi
Höstbetraktelser  →


[ 36 ]

Det finnes kärlek. Ifrån alla läppar
Han brusar fram i underbara toner.
Han uppenbarar sig i ljud och färgor,
Och lika skönt likväl på alla språk.
I lunden, i den gröna helgedomen
Zefyren smyger sig och kysser jorden,
Och vid hans kyss hon föder ljufva blomstren.
De äro barn af en Platonisk kärlek.
Och sjelfva träden med de gröna tungor
Bekänna uti qvällen för hvarannan,
Ljuft hviskande, sin underbara kärlek,
Och böja sina hufvuden att kyssas
I qvällens skymning, när som ingen ser dem.
Och blomstren älska ock, fast de ej tungor
Ha fått, för att det säga för hvarannan.
De tyst med tårar på hvarann blott se
Och fastän stumma de hvarann förstå.
Ett språk, mer skönt, på jorden icke talas
Än det som af de älskande uppfunnits:
Då varma blicken företräder tungan.
Sjelf bäcken, slutande med trogna armar
Intill sitt bröst Lemoniaden gröna
Klädd uti guld och lefvande rubiner,
Om kärlek suckar uti brutna toner.
Natur! jag fattat väl ditt hjertas mening,
Din blomsterskrift och dina fåglars språk.
Till dem du skref med eld en skön förklaring,

[ 37 ]

Uppå det rena bladet, på mitt hjerta,
En helig flammas ord, som länge qväfda,
Likt fågeln, då han släpps ur burens fängsel,
Högt svingar sjungande i fria luften
Och glömmer huru bojan trängt tillsamman
Till smärta sångens lust uti hans hjerta,
Fritt klinga opp till himmelen, sitt rike.
Fast på den vida jorden oförstådde
Dock deras mening fattas utaf Gud.
I blomster! ljuft jag vill bland eder drömma.
Jag vill ett menskohjerta eder gifva
Att J må’n kunna älska mig tillbaka.
Så ljuf, liksom det sköna barnets oskuld,
Er blick emot mig ler i ljufva tårar.
J Englar! blommande i evig ungdom
J öfverlefven ej er första skönhet,
Men sköna ären J ännu i döden.
Fastän, J dön ej; J gån blott till hvila,
När som de vilda Nordanstormar komma.
J viljen ej se lifvet uti uppror,
Blott när, harmoniskt uti Västanvinden,
Det, som ett barn, uti Naturen leker.
Men när förgängelsen, till kamp mot lifvet,
Framträder på de friska gröna fälten,
Då sluten J ert öga till och somnen,
Och sofven vid er sköna moders hjerta,
Tills striden är förbi och lifvets seger
I sång och ljus sig åter uppenbarar;
Då väcker Gud er åter upp ur sömnen.
Han skickar Maj att hviska i ert öra,
Att våren blommar ren på höga himlen,

[ 38 ]

Och att det ock är tid för er att blomma.
J från ert anlet viken gröna slöjan
Och när J kännen, huru vårljuft lifvet
Sig sprider på er kind, som blygsamt täflar
Med rosorna, som morgonen planterar
I Österns lustgård, när som Soln skall komma,
Då mera härligt blomma edra former.
Så jag ej dör; blott menskan det så kallar,
Men flyr blott hem till harmoniens Fader,
Som bor der borta, der vid Horizonten
Skönt himmelen och jorden sammanfalla.