Vad är bolsjevismen?

Vad är bolsjevismen? av Lev Sjestov Översättare: Karl Wåhlin

Ur tidskriften Ord och Bild (1920), 11:e häftet, sid. 590-608

Vad är bolsjevismen?

Av L. Sjestov.
Auktoriserad översättning från franskan av K. W—n

L. Sjestov (f. i Kiev 1868) är för närvarande en av Rysslands mest uppmärksammade skriftställare. Genom precisionen, styrkan och färgrikedomen i sin stil och genom originaliteten i sin metod intager han en framstående plats i det samtida tänkandet. Sjestov anfaller de nittonde och tjugonde århundradenas metafysiska dogmatism och kritiska filosofi. Han är anti-Kantian. Hans förnämsta arbeten handla om Shakespeare och hans kritiker Brandes, om Filosofen och Predikanten (Nietzsche och Tolstoj) samt om Filosofen och Tragöden (Nietzsche och Dostojevskij).

1.

Sedan jag anlände till Europa ha alla människor — både landsmän och främlingar — ställt till mig en och samma fråga: Vad är bolsjevismen? Vad försiggår i Ryssland? Ni som har sett det med edra egna ögon, säg oss det! Vi veta ingenting, vi förstå ingenting. Säg oss allt, och säg oss det så vidt möjligt på ett lugnt och opartiskt sätt.

Att tala lugnt om det som för närvarande tilldrager sig i Ryssland är svårt, ja till och med omöjligt. Men att tala opartiskt därom skall kanske lyckas mig.

Visserligen har kriget sedan flera år tillbaka vant oss vid fasor av alla slag, men det som försiggår i Ryssland är värre än kriget. Där döda människorna icke blott varandra utan även sitt land, utan att själva ha en aning därom. Somliga inbilla sig utföra ett storverk och tro att de rädda mänskligheten. Andra tänka på ingenting och inrätta sig helt enkelt efter de nya förhållandena utan att bry sig om annat än sina egna angelägenheter för dagen. Vad skall tilldraga sig i morgon? De sistnämnda lämnar denna fråga likgiltiga. Lika litet som de erinra sig vad som skedde i går, tänka de på morgondagen. Människorna av detta slag utgöra i Ryssland, liksom överallt, ett överväldigande flertal. Och hur underligt detta än må förefalla, är det dessa människor, människorna som leva för dagen, helt upptagna av sina egna små intressen, som skapa historien. Det är i deras händer som Rysslands framtid, mänsklighetens framtid, världens framtid vilar.

Detta förstå icke bolsjevismens ideologiska ledare. Man kunde tro att lärjungarna och anhängarna av Marx, som av Hegel hade lånat sin åskådning av historien, skulle vara klarsyntare och förstå, att historien icke göres i studiekamrarna och att den icke låter inrama sig som en målning i godtyckliga påbud. Men försök att säga detta till den ljusblåögde bolsjevikiske ideologen — han skulle inte ens förstå vad ni talar om. Och om han händelsevis skulle förstå det, skulle han svara en alldeles såsom under tsardömet redaktörerna av Novoje Vremja och de andra tidningarna, som åtagit sig den bedrövliga uppgiften att rättfärdiga förtryckets regering: »Det där är doktriner». Historien, Hegel, filosofien, vetenskapen — från allt det där har politikern frigjort sig. Denne politiker avgör efter sitt eget huvud det honom anförtrodda landets öde.

Det berättas om Nikolaus I, för vilken man hade framlagt ett förslag till järnväg mellan Moskva och Petersburg, att han, utan att undersöka ingeniörernas beräkningar, på kartan drog en nästan rak linje mellan de två huvudstäderna och sålunda löste problemet på ett enkelt och raskt sätt. Det är på detta sätt som de nuvarande maktägande i Ryssland lösa alla frågor. Och om Nikolaus I:s styrelse, liksom flertalet av hans företrädares och efterträdares, rättvist förtjänar kallas oupplyst despotism, kan man med ännu större rättvisa karakterisera bolsjevikväldet med detta ord. Det är despotism och, jag understryker det kraftigt, oupplyst despotism. Liksom det nyligen förgångnas politiska ledare tro bolsjevikerna icke blott icke på dygden — en skepticism vilken som bekant är tillåten i politiken — men de tro lika litet på vetenskapen, och de tro icke ens på intelligensen. Såsom samvetsgranna tillvaratagare av de mest renodlade ryska politiska traditionerna — traditionerna från den ännu i allas minne så levande förtryckets period — tro de blott på knölpåken, på den brutala fysiska styrkan. På samma sätt som helt nyligen, före kriget, högerns deputerade i duman av typen Markov och Purisjkevitj gycklade med den humanitära liberalismen och med hotelser om förtryck och fängelse besvarade alla oppositionens försök att förmå våra gamla ministrar och styresmän att aldrig så litet avvika från de reaktionära hjulspåren, på samma sätt känna de nu härskande kommissarierna blott ordet tjrezvytjajnie.^[1] De äro övertygade att hela regeringskonstens visdom sammanfattas i detta ord. Friheterna, de personliga garantierna o. s. v. — allt detta är blott meningslösa påhitt av vetenskapsmännen i Europa, occidentens doktrinärer. I Ryssland ha vi intet behov av friheter och personliga garantier. Vi skola utsända ett hundra tusen eller en million dekret, och det obildade, okunniga, vanmäktiga, eländiga landet skall med detsamma bli rikt, kunskapsrikt, mäktigt, och hela världen skall komma att beundra oss och ivrigt tillägna sig de nya formerna för politiskt och socialt styrelsesätt.

Ryssland skall frälsa Europa. Alla våra ideologiska sekterister äro djupt övertygade därom. Ryssland skall frälsa Europa just emedan Ryssland, i motsats emot Europa, tror på ordets magiska kraft. Så underligt det än är, framstå bolsjevikerna, glödande av materialism, i verkligheten som de naivaste idealister. För dem finnas icke de verkliga förutsättningarna för det mänskliga livet. De äro övertygade att ordet besitter en övernaturlig kraft. Allt försiggår efter ordets befallning. Det gäller blott att dristigt anförtro sig åt detta. Och de hava anförtrott sig däråt. Dekreten regna i tusental. Aldrig har det varken i Ryssland eller i något annat land talats så mycket. Och aldrig har talet ljudit så tomt, haft så litet med verkligheten att göra. Visserligen talades och lovades det mycket på livegenskapens tid, liksom även under Alexander III och Nikolaus II. Visserligen framkallade även under den äldre styrelsen den bristande överensstämmelsen mellan ord och handlingar vredesutbrott och uppror. Men det som nu tilldrar sig övergår alla gränser och all sannolikhet. Städer och byar dö bokstavligen av hunger och köld. Landet avfolkas icke blott dag från dag utan timme från timme. Det vilda ömsesidiga hatet, icke mellan klass och klass, som bolsjevikerna ville ha det, utan mellan alla utan undantag, växer oupphörligt, och under allt detta fortsätta de anställda tidningsmännens pennor att nedskriva de samma för alla ödesdigra orden om det kommande socialistiska paradiset.

2.

Jag har betecknat bolsjevikerna som idealister, och jag har sagt att de inte tro på annat än den brutala fysiska styrkan. I första ögonblicket synas dessa påståenden motsäga varandra. Idealisten tror på ordets makt och icke på den fysiska styrkan. Men denna motsägelse är endast skenbar. Hur paradoxalt det må låta, kan man vara idealist på den brutala fysiska kraftens grund.

I det tsariska Ryssland idealiserade de ledande kretsarna alltid den brutala kraften. När den provisoriska styrelsen kom, till en början med furst Lvov, sedan med Kerenskij, tyckte mången att ett nytt tidevarv sett dagen. Och i flera månader erbjöd Ryssland verkligen det gripande skådespelet av ett ofantligt land, av hundratusentals kilometers omfång, med nära två hundra millioner invånare, i saknad av varje ordningsmakt, ty redan i midten av mars 1917 hade på regeringens befallning polisen avskaffats i hela landet utan att ersättas genom någon annan myndighet. I Moskva sade man på skämt: »Vi leva nu på hedersord», och i själva verket levde man rätt länge och jämförelsevis bra på hedersord. Den provisoriska regeringen undvek varje mer eller mindre rigoröst mått och steg och föredrog övertalningens väg. Det förtjänar beundran att under en så exceptionell belägenhet tillvaron på det hela taget var rätt dräglig i Ryssland ända till den bolsjevikiska statskuppen. Man kunde resa på järnväg och på landsvägarna, visserligen utan komfort men också utan risk — åtminstone utan nämnvärd risk att bli plundrad och dödad. Icke ens i avlägsna landsbygder plundrade man godsägarna. Bönderna bemäktigade sig jorden, men blott i sällsynta fall förgrepo de sig på godsägarna själva, på deras hem och deras penningetillgångar. Jag tillbringade sommaren 1917 i en by i guvernementet Tula, och den vän, hos vilken jag bodde, hade knappast något obehag av bönderna, ehuru han var en av distriktets störste jordägare. Själv åkte jag två gånger mellan min väns egendom och den 28 verst därifrån belägna järnvägsstationen, andra foro samma väg, och alla dessa resor gingo lyckligt. Allt detta skapade tydligen hos de maktägande den övertygelsen att deras makt var sanningens egen makt och att man, tvärt emot de gamla styrelsemetoderna, kunde upprätthålla ordningen icke genom organiserat tvång utan endast genom övertygelsens kraft. Kerenskij trodde sig till och med kunna föra krig med soldater som icke erkände någon disciplin. Men det var endast under den provisoriska regeringen, vilken sökte sätta sanningen i våldets ställe, som förhållandena hade detta förlopp. Och det måste påpekas att den provisoriska regeringen visserligen satte sig ett nytt revolutionärt mål, men under vädjande till sanningens makt i människonaturen, ett strävande liknande det som besjälat Tolstoj och Krapotkin och som uppenbarligen icke var främmande för våra slavofiler. Jag vet mycket väl att varken furst Lvov eller Miljukov eller Kerenskij voro nog naiva att medvetet eftersträva förverkligandet i Ryssland av anarkiens ideal, men i själva verket var det anarkien som de beredde väg åt. Vi hade en regering men ingen regeringsmakt, och de personer som utgjorde regeringen täckte med sina namn frånvaron av varje makt. När det blev fråga om att välja mellan de styrelsemetoder, som användts av tsardömets ämbetsmän, och avståendet från maktutövning, valde den provisoriska regeringen det senare. Någon tredje utväg kunde den icke finna. När bolsjevikerna hade intagit den provisoriska regeringens plats, befunno de sig inför samma val: antingen tsardömets metoder eller frånvaron av varje makt. Detta senare kunde icke locka bolsjevikerna, sedan den provisoriska regeringens exempel hade visat, att frånvaron av en regeringsmakt var en långt ifrån så ofarlig sak som det tidigare hade synts mer än en av dem vara; men då det gällde att finna en egen metod visste bolsjevikerna lika litet råd som de andra. Och med en djärvhet som endast kan finnas hos dem, vilka icke gjort sig reda för svårigheterna och ansvaret i den uppgift de åtagit sig, bestämde sig bolsjevikerna för att helt och fullständigt gå i den gamla ryska byråkratiens fotspår. Från detta ögonblick framstod för en var aldrig så litet klarsynt med ens bolsjevismens innebörd och framtid.

Det var tydligt att revolutionen var krossad och att bolsjevismen var en till hela sin innebörd djupt reaktionär rörelse, ja till och med innebar ett steg tillbaka från Nikolaus II, ty mycket snart kommo bolsjevikerna underfund med att Nikolaus II:s metoder voro otillräckliga och att det var nödvändigt att tillämpa Nikolaus I:s eller till och med Araktjejevs visa grundsatser. Ordet frihet blev för dem det mest förhatliga. De förstodo snart att de icke kunde styra ett fritt land, att det lika litet under dem kunde finnas ett fritt land som under Nikolaus I, Alexander III eller Nikolaus II. För en fransman eller en engelsman skulle en sådan belägenhet vara otänkbar: fransmannen eller engelsmannen vet mer än väl, att han icke skulle kunna uthärda i ett land där icke frihet rådde. Men de ryska bolsjevikerna, som uppfostrats i tsarväldets slaveri, talade om frihet endast så länge som makten tillhörde deras motståndare. Men så snart som makten gått över i deras egna händer, avstodo de utan samvetsskrupler från allt vad frihet hette och förklarade på det mest obesvärade sätt själva den borgerliga frihetens idé god nog för det gamla Europa men utan något värde för Ryssland. En stark regeringsmakt, det är vad folket behöver för sin välfärd, och ju mindre man rådslår med folket, dess bättre för dess välfärd. Om de längesedan avlidna Nikolaus I och Araktjejev stodo upp ur sina gravar, skulle de kunna fira en triumf i anledning av segern för deras idéer: den ryska oppositionen har ända från första försöket att förverkliga sina höga ideal måst erkänna att deras sant ryska styrelsesätt var det riktiga.

Den som vill förstå vad som i denna stund försiggår i Ryssland bör med synnerlig uppmärksamhet undersöka de första yttringarna av den bolsjevikiska nyskapelsen. Allt vad som senare tilldragit sig är mycket nära förbundet med de tidigare tilldragelserna.

Här i Europa och stundom till och med i Ryssland finns det människor som tro, att bolsjevismen utgör en särskild nyhet, ja en nyhet av oerhörd betydelse. Det är ett misstag: bolsjevismen har icke förmått att nyskapa någonting och kommer icke att förmå det. Däri består dess tyngsta brott mot Ryssland och mot hela världen, så vidt som Ryssland är ekonomiskt, politiskt och moraliskt knutet till den övriga världen. Bolsjevismen åstadkommer ingenting, den lever av det som varit före densamma. Idéerna till sin inrikespolitik har den, som jag redan sagt, helt och hållet tagit från Araktjejev och Nikolaus I. I sin utrikespolitik har den icke visat sig självständigare, från freden i Brest Litovsk ända till de försök att åstadkomma ett samförstånd med Europa, varom man nu talar så mycket. I allt vad den i detta avseende företagit sig igenkänna vi förfaringssätten i Abdul Hamids asiatiska politik. Bolsjevikerna räkna icke med sina egna krafter, lika litet som Abdul Hamid räknade med sina. Det plågade, vanmäktiga, av inbördes tvister sönderslitna Ryssland kan ingenting uppnå för egen del och har ingenting mera att giva. Det återstår blott ett: att söka skapa tvedräkt mellan det västliga Europas stater, att samtidigt inleda underhandlingar med England, Frankrike, Italien och Tyskland med beräkning på den alltför stora skiljaktigheten och till och med motsättningarna i deras intressen, under förhoppning att, om det lyckas att hetsa upp dem emot varandra, kunna draga en större eller mindre fördel av deras konflikter. På detta sätt räddade Abdul Hamid i trettio år Turkiet åt sig. Folket befann sig i elände, men sultanen stod på sig; landet utarmades och gick mot sitt fördärv, men dynastiens obegränsade makt led intet avbräck. Trettio år — en sådan tidrymd förefaller bolsjevikerna som en evighet. De skola nå sitt mål på kortare tid än så. Vilket mål? Det skola vi längre fram få se.

3.

Under tiden skulle jag vilja så noggrant som möjligt teckna de enligt min mening mest karakteristiska dragen av det väsentliga i bolsjevismen. Bolsjevismen är, jag upprepar det, reaktionär; den är ur stånd att skapa någonting; den blott tager vad den kommer över, vad andra ha gjort den förutan. Kort sagt, bolsjevikerna äro parasiter till hela sitt väsende, väl att märka utan att göra sig reda därför och utan att förstå det. Och till och med om de förstodo det, är det föga sannolikt att de skulle öppet erkänna det. Men på alla de områden, på vilka de utövat sin verksamhet, har deras väsentliga egendomlighet trädt i dagen. De formulera själva den uppgift de ställt sig så, att de till en början måste förstöra allt och icke kunna börja skapa något nytt förrän allt blivit förstört. Om de ljusblåögda ideologiska bolsjevikerna vore i stånd att ett ögonblick överväga sina ord, skulle de bliva förskräckta. Jag skall icke tala om att ett sådant uttalande är raka motsatsen till socialismens grundläggande förkunnelse. Det säger sig självt att Marx icke skulle erkänna såsom lärjungar eller anhängare människor som uppställt ett sådant program. Marx ansåg att socialismen var en högre form av samhällets ekonomiska organisation, med samma nödvändighet uppstående ur det borgerliga samhället som detta har utgått ur det feodala, och långt ifrån att räkna med den borgerliga ekonomiska organisationens undergång ville socialismen tvärtom bevara den och fullständigt tillvarataga alla de värden, som det föregående styrelsesättet hade frambragt.

Socialismens uppgift syntes sålunda Marx vara av konstruktiv art. Att omdana det borgerliga samhällsskicket till ett socialistiskt betydde enligt Marx att övergå till en högre och förbättrad organisation av produktionen, det betydde att icke förstöra utan öka landets produktiva krafter. Det var en positiv uppgift. Från denna uppgift ha bolsjevikerna utan betänkande avstått, först och främst förmodligen emedan de icke hade någon förutsättning att kunna åstadkomma någonting. Det är mycket enklare, mycket lättare och mindre ansträngande att leva på bekostnad av det som tidigare har åstadkommits. I själva verket förstöra bolsjevikerna ingenting, i stort sett. De leva helt enkelt på det som de funnit färdigt i det gamla samhället. När någon förebrådde Lenin att bolsjevikerna hängåvo sig åt plundring, svarade han: »Ja, vi plundra, men blott vad som tagits med plundring». Låt oss gå in på att det förhåller sig så. Låt oss gå in på att bolsjevikerna icke bemäktiga sig annat än vad som tagits med våld före deras tid: det förändrar ingenting; bolsjevikerna förbliva parasiter, ty då de icke tillägga någonting till det som åstadkommits före deras tid, livnära de sig av musten i den organism, vid vilken de hakat sig fast.

Huru länge kan man leva på detta sätt? Huru länge kan Ryssland föda bolsjevikerna? Det kan jag icke säga. Kanhända skall höjden av mitt fäderneslands tålamod och dess förmåga av underkastelse gäcka alla beräkningar. Vad har icke Ryssland uthärdat! Vilka parasiter hava icke sugit musten ur det! Jag skall icke gå till 1700-talet, till Anna Ivanovnas och Elisabet Petrovnas regeringar. Men även 1800-talet har ur denna synpunkt varit förskräckligt. Den ryska byråkratien, som utan kontroll förfogade över Ryssland och hela ryska folket, utgick alltid från den synpunkten att ämbetsmännen hade att befalla och folket att lyda. Man berättar om Nikolaus I att då under Krimkriget en av hans ministrar rådde honom att i tidningarna låta införa fullständigare underrättelser om krigets gång, enär invånarna i Petersburg voro oroliga och uppskakade, han svarade: »Oroliga, uppskakade? Men vad i all världen angår det dem?»

Nikolaus var primus inter pares bland sina ämbetsmän. Varje ämbetsman var övertygad att befolkningen, invånarna — Ryssland har aldrig älskat, aldrig tillåtit ordet medborgare — endast voro till för att lyda befallningar. Befolkningen borde vara lycklig över att behärskas av dem som förvaltade makten åt den högste härskaren tsaren. Främlingar ha svårt att fatta ett sådant sakernas tillstånd; men så länge de icke förstå det, kunna de ingenting förstå av bolsjevismen.

Den ryska byråkratien har alltid varit parasitär. Än mer, icke blott de ledande kretsarna utan hela den ryska överklassen förde i större eller mindre grad ett parasitliv. Jag erinrar mig att när arbetsinspektörernas första redogörelser utkommo — jag var vid den tiden ännu student — den i Ryssland välbekante vetenskapsmannen professor Janzjul, arbetsinspektören i Moskva-distriktet, sammanfattade sina intryck av allt vad han hade sett i bruk och fabriker i sitt distrikt i dessa ord: »Den ryske industriidkaren söker sin vinst icke på industriens väg, d. v. s. genom förbättring av framställningssättet, utan genom alla möjliga andra medel, i synnerhet genom en cynisk och ödeläggande exploatering av arbetaren.»

Ett annat faktum, som måste synas fullkomligt otroligt för dem som icke känna förhållandena i Ryssland, är följande. Tolstoj berättar i sina efterlämnade skrifter att han, då han i sin ungdom funderade på att köpa sig en ny egendom, sökte efter en sådan i en trakt, där det bodde bönder som icke ägde jord. »På detta sätt», säger han, »kunde jag gratis ha skaffat mig de arbetare jag behövde».

Parasitismen var karakteristisk för de högre stånden före revolutionen, men den nya noblessen, d. v. s. de som hakat sig fast vid den nuvarande styrelsen, har häri så vida överträffat den gamla, att bolsjevismen inte ens ur denna synpunkt är originell. Bolsjevikerna hade gjort allt vad som stått i deras makt för att hindra revolutionen i dess förnämsta uppgift: det ryska folkets frigörelse. Det är uppenbart att de icke ens lyckats i sitt förstörelsearbete. De hava förstört en stor del av statens egendom, de hava i fängelserna och i tjrezvytjajnie dödat ett stort antal förutvarande ministrar, ämbetsmän och kapitalister. Jag skall icke uppehålla mig därvid. Alla veta, huru de lettiska tjrezvytjajnie och de kinesiska soldaterna hava arbetat, men de hava icke tillintetgjort varken byråkratien eller bourgeoisien. Aldrig har ens i Ryssland byråkratien förökat sig med en sådan hastighet, och vilken lättjefull, ömklig byråkrati! I varje ämbetsverk finns det tio gånger så många tjänstemän som det skulle behövas, och bland tio av dem finns det knappt en som uträttar någonting. Alla män och kvinnor, unga och gamla, äro anställda i statens tjänst. Bolsjevikerna äro övertygade om att var och en, som icke är tjänsteman, är farlig för staten, och förfölja på alla sätt en var, som icke står i tjänst hos dem. Man överhopar dem med utskylder, man berövar dem deras livsmedelskort, man mobiliserar dem för krigstjänst o. s. v. Följaktligen söker man statstjänst, i synnerhet som de bildade äro fullkomligt berövade varje möjlighet till utkomst, med undantag av anställning i statens tjänst. En kraftig arbetare kan ännu begiva sig till landet och där kanhända få arbete och med detsamma tak över huvudet och ett brödstycke. Men en man som studerat — en lärare, en läkare, en ingeniör, en författare, en vetenskapsman — är dömd att dö av hunger, om han icke samtycker till att öka de redan orimliga massorna av ämbetsmannaparasiter.

Och bourgeoisien, frågas det, är den röjd ur vägen? Ingalunda. Det är den gamla bourgeoisien som är röjd ur vägen. Fabriksägarna, affärsmännen och deras främsta medarbetare hava till större delen omkommit eller flytt. Men bourgeoisien är i Ryssland i denna stund starkare och talrikare, ofantligt mycket talrikare än den någonsin varit. Nästan hela ryska bondeståndet har blivit bourgeoisi. De gömma i jorden hundratusentals och miljoner rubler, utgivna under tsarens, under Kerenskis och under sovjets tid, ukrainska rubler och andra myntslag, och vi kunna icke beröva dem deras rikedomar. Samtidigt saknar den nya bourgeoisien helt och hållet de traditiоner, som till en viss grad dämpade den gamla bourgeoisiens vinningslystnad.

Ryssland har alltid varit godtyckets land framför alla andra. De tsariska ministrarna av Tjeglovitovs och Maklakovs typ förstodo aldrig, vilken stark skapande kraft en klar rättsuppfattning utgör i en stat. Vid alla tillfällen hånade de på ett avskyvärdt sätt folket i dess åberopande av rättvisa och moral. Det fanns ingen rättskipning i Ryssland, jag vill icke säga barmhärtig rättskipning men icke ens en rättfärdig. Alexander II:s lagbok betraktades snart nog av hans ministrar endast som en besvärlig boja, från vilken de — under iakttagande av lämpliga hänsyn utåt — småningom frigjorde sig. Folket förstod det förträffligt. Det begrep, i vilket syfte man tillsatte zemstvo-överhuvuden och varför man införde kroppsstraff på landsbygden. Och det hatade de institutioner och auktoriteter, som påtvingats detsamma av en utanför stående makt. Men i djupet av sin själ bevarade det en tro på sanningen, som har kommit till uttryck i den ryska litteraturens förnämsta verk. Det såg ut som om folket också trodde på tsaren och betraktade honom som ett offer för de dåliga rådgivare, som omgåvo honom. Men då revolutionen bröt ut, blev det med ens uppenbart att folket icke längre trodde på tsaren. Så underligt det kan förefalla, fanns det icke i hela det oändliga Ryssland en stad eller ett område, som reste sig till den avsatte tsarens försvar. Tsaren är borta, lycklig resa! Man skall mycket bra kunna reda sig honom förutan. Den sanning, som folket åstundade, fanns icke hos tsaren utan på annat håll, hos dem som hade kämpat mot tsaren. Det var anledningen till socialist-revolutionärernas storartade framgång vid revolutionens utbrott. Sanningen var deras. De hade lidit för folket, sådant var det allmänna fältropet. Kvinnor, unga flickor, gubbar sprungo till valurnorna för att ge sin röst åt sanningens förkämpar och folkets martyrer. Alla frågors lösning såg man i full sanning och full rättvisa till det heliga Rysslands ära. Socialist-revolutionärerna triumferade. En revolution utan blodsutgjutelse — något sådant kunde blott tilldraga sig i Ryssland, icke i det nedsölade Europa, hurra!

4.

Då framträdde för andra gången den politiska vanmakten och odugligheten hos detta intelligensparti, som makten efter tsarens störtande tillföll. Den provisoriska regeringen kunde ingenting göra. Den regerade men den styrde icke. Bakom dess rygg styrde sovjet, som utan att uträtta något positivt gjorde sig till verktyg för landets förstörelse driven till dess höjdpunkt. I sovjet pågick en strid mellan socialist-revolutionärerna å ena sidan och bolsjevikerna å den andra. De båda stridande partierna vädjade till folket. Men folket förblev tyst i flera månader. Det väntade. Det hoppades att regeringen skulle finna någon utväg att återupprätta landet i överensstämmelse med det rättsideal som levde i folkets själ. Men det fanns ingen regering. Det fanns blott stridande partier, vilka så litet som möjligt voro förberedda för uppgiften att styra staten. Folket, dess behov — ingen kände till varken det förra eller de senare, ingen brydde sig om att taga reda på dem. Man upptogs blott av en enda fråga: Vem skulle makten tillfalla? Och som man med detsamma förutsatte att makten skulle tillfalla den som förstod att vinna sympatierna hos majoriteten av befolkningen, uppstod det en tävlan mellan partierna om vilket som skulle lyckas att på kortaste tid ge folket de frikostigaste löftena. Och löften gav man i oändlighet. Man bemyndigade folket att sätta sig i besittning än av jorden, än av lösegendomen o. s. v. »Allt tillhör er!» »Tag för er!» — detta var summan av partichefernas uttalanden. Och småningom drog folket den slutsatsen att alla dess ideal och alla dess rättsbegrepp icke hade det ringaste värde. Det hade varit så förr, och det var så fortfarande: rätt hade den som hade näbbar och klor, som kunde förse sig före de andra och rikligare än de andra. Så länge som herrarna voro vid makten, var det de som hade rätt. Nu hade herrarna blivit förjagade, och den som förmådde intaga deras plats skulle själv bli en fin herre. I den våldsamma stridens hetta hade det sålunda undgått socialisterna av alla skolor — och det tycks ända tills i dag ha undgått dem — att de gjorde just motsatsen till vad de velat göra. Deras uppgift var att i folkets sinnen väcka tanken på en högre samhällelig sanning, och de hava uppnått att ur folkets själ förjaga varje begrepp om sanning.

Våra statsmän hava alltid varit dåliga psykologer. Ingen anade och ingen anar än i dag vilken oerhörd vikt begreppet om folkets rätt har för arbetet på den samhälleliga organisationen. Jag vet att bolsjevikerna tala mycket om folkklassernas psykologi. Men detta är i deras mun tomma ord, som icke spela någon roll för dem själva. I Ryssland voro reformer möjliga endast om de gjordes i stor skala. Det förtjänar att anmärkas att redan under de första krigsåren en väldig förflyttning ägt rum av den gränslinje som skiljer den fattigaste delen av befolkningen från de burgna klasserna. Jag kom 1915 och ännu mer 1916 att företaga resor genom Ryssland och länge bo på landet, och jag blev överraskad av de förändringar som där hade uppstått på en så kort tid. Den fattige, uthungrade, av fruktan darrande bonden, sådan som våra författare hade beskrivit honom och sådan han var ännu 1914, hade försvunnit. Fordom överlämnade sig bonden med hull och hår åt någon exploatör för några rubel, som han var skyldig fogden för skatten. Men nu hade han icke behov av penningar. Man kunde icke få köpa av honom varken smör, ägg eller höns utan att betala det mycket högt. När man frågade honom varför han icke sålde någonting, hade han det stående svaret: »Vi äta det själva, och så behövs det för barnen». Det var för övrigt lätt att förstå. Ända från krigets början hade penningarna börjat flöda över landsbygden, ty med allt vad som behövdes vid fronten kunde man förse sig hos bonden. Därtill kom alkoholförbudet. För alkoholen hade musjikerna erlagt en skatt av en milliard rubel om året. Än mer, dryckenskapen lade en dubbel börda på landsbygden, ty när den ryske bonden ville ha vodka och saknade penningar, sålde han för rampris allt vad man begärde för att få det. Dessa många milliarder hade nu stannat i bondens ficka, och på mycket kort tid hade han lyckats göra sig fri från detta fruktansvärda beroende av landthandlaren (kulak), vari han tidigare råkat genom sin medellöshet.

Jag erinrar mig i detta sammanhang ett lustigt samtal med kusken hos en godsägare, hos vilken jag bodde 1916.

Vad har inträffat, barin? frågade han mig. Det finns ingen möjlighet att komma om sams med musjiken. Om du behöver någonting, säger han genast: Ge mig fem rubel, ge mig tio — det är förskräckligt. Det gick helt annorlunda till förr i världen. Du behövde bara sätta fram en så för gubben, så kunde man göra upp alltsammans hur som helst.

Man har tagit bort sån, och musjiken är frigjord. Ingen social revolution hade kunnat skänka den ryska musjiken det som upphävandet av alkoholmonopolet har givit honom. Med andra ord, det är på en alldeles särskild väg som en kolossal politisk och social revolution har förberedts i Ryssland. Men det som i verklighet har försiggått såsom en följd av de teoretiska revolutionärernas övertagande av makten har drivit vårt lands kommande öden i en annan riktning.

Jag har icke läst boken, och jag erinrar mig varken dess titel eller författarens namn, men man har sagt mig att en engelsk författare har skrivit en hel bok för att bevisa att Ryssland har valt Marias lott i motsats till Europa, som har föredragit att följa Martas exempel. Generaliseringar av detta slag kunna säkerligen vinna erkännande endast cum grano salis. Det finns emellertid i detta vittnesbörd ett litet grand av sanning och en rätt märklig sanning. Den ryska intelligentian och det ryska folket äro båda allt för mycket upptagna av himmelriket och förstå sig ej på eller framförallt tycka icke om att befatta sig med jordiska angelägenheter. Under den första tiden efter tsarens fall, när Ryssland ännu befann sig i smekmånaden med friheter av alla slag och då samtliga partiernas representanter icke blygdes för att säga helt öppet allt vad de tänkte, var detta särdeles påfallande. Vart man kom talades det om Rysslands höga mission. Men ingen sysselsatte sig med Rysslands organisation eller ville tänka därpå. Varje hänsyftning på denna organisation framkallade genast ett utbrott av förtrytelse. Tro icke att jag åsyftar genomsnittsintelligentian eller den intellektuella ungdomen. Jag har kommit i beröring med de yppersta representanter för det tänkande Ryssland, och jag kan icke påminna mig att någon av dem en enda gång samtalat med mig om möjligheterna att förekomma de tragiska händelser, vilkas hotfulla närmande man vid denna tidpunkt tydligt kunde skönja. Hos oss, liksom säkerligen överallt, men hos oss mera än någonstädes eljest, kan man urskilja en massa de mest olikartade gängse föreställningar. Vi hava kristna, troende, positivister, materialister, spiritualister. Vi hava allt vad som behagas. Varje rysk skriftställare är först och främst filosof. Till och med politikern och militären äro angelägna att sätta sina uttalanden på en filosofisk grundval. Och, jag upprepar det, mångfalden av filosofiska åskådningar är hos oss oändlig. Men de förenas alla på en punkt. Jag vill icke uppgiva några namn, i synnerhet som dessa namn kanske icke skulle ha så mycket att säga för främlingar, men jag kan försäkra att det som alla våra skriftställare mest frukta är en i jordisk mening fördelaktig organisation av Ryssland.

»Jag vill icke för allt i världen ha himmelriket på jorden», utbrast i fullt raseri representanten för det kristna ryska tänkandet.

»Må Ryssland gå under hellre än att organisera sig på småborgerligt sätt efter det vämjeliga gamla Europas föredöme», utropade i samma patetiska ton en herre av yttersta vänstern.

En av Rysslands främsta skalder slutade sålunda en föreläsning inför en talrik åhörararekrets av skriftställare: »Tsaren ha vi störtat, men det återstår ännu en tsar — där (han pekade på sitt huvud). När vi ha fördrivit tsaren ur huvudet, först då skall vårt verk vara fullbordat.»

Allt vad jag har berättat innehåller icke ett grand av överdrift. Hatet mot den småborgerliga andan, eller snarare mot vad man i Ryssland kommit överens om att kalla så, är lösenordet för hela den ryska litteraturen eller, om man hellre så vill, för hela det tänkande Ryssland. Herzen, den ryktbare ryske revolutionären, som tillbragte hela sitt liv i landsflykt i Europa, var den förste som begagnade sig av detta slagord. Han hade lämnat Ryssland under Nikolaus I och trodde sig i västerlandet finna sina käraste drömmar förverkligade. Men när han där sökte sitt ideal, det som man med Augustinus kan kalla amor dei usque ad contemptum sui, fann han endast den småborgerliga andan, amor sui usque ad contemptum dei. I de europeiska länderna hade man fördrivit tsarerna, men i europeernas huvuden bodde tsarerna fortfarande. Man tänkte icke på himmeln utan på jorden. Man organiserade sig för i dag och för i morgon. Man kämpade mot fattigdomen, mot kölden, mot hungern, mot farsoterna. Man byggde fabriker, bruk och järnvägar. Man upprättade parlament och domstolar. Det föreföll ibland som om folken ville laga att himmelriket steg ned på jorden. Kan man tänka sig något förskräckligare?

Europeerna skaka på huvudet. De veta att Herzens farhågor kunna anses något överdrivna. Europa var tidigare långt ifrån himmelriket på jorden, och det har icke på senare tiden kommit det närmare. För egen del skall jag säga ifrån att dessa ryska farhågor voro helt och hållet oberättigade. Om man hade inskränkt sig till att störta tsaren från tronen men behållit honom i huvudet, skulle vi icke behövt uppleva de rysligheter som vi nu måst genomgå; Ryssland skulle hållit ihop, det skulle icke ha råkat i upplösningstillstånd, folket skulle icke dö av hunger, köld och farsoter, bönderna och arbetarna skulle ha andats friare, lösta ur det sekellånga förtrycket. Är det detta som är himmelriket på jorden? Har det icke ens ännu i det förnyade Ryssland funnits nog av svårigheter och lidanden för dess söner? Var ens det småborgerliga Europa så lyckligt? Europeerna ha tydligen icke kunnat bli övertygade därom. Men ryssarna hava, synes det mig, ända hittills bibehållit sitt sätt att se.

5.

Kanhända skall man efter denna utvikning bättre förstå, varför jag kallat bolsjevikerna för parasiter. Till följd av sin naturliga beskaffenhet kunna de ingenting skapa och skola aldrig kunna skapa någonting. Bolsjevismens ideologiska ledare må så mycket de behaga deklinera och konjugera orden skapelse och skapa, de äro likafullt fullkomligt ur stånd till någon positiv nyskapelse. Ty den slaveriets anda, som genomtränger hela deras verksamhet och till och med deras förenklade ideologi, dödar varje skapelse i dess frö. Detta förstodo icke tsarväldets statsmän, och detta förstå bolsjevikerna lika litet, ehuru de så länge som de tillhörde oppositionen hade mycket att förkunna i detta ämne, så väl i duman som i sina hemliga skrifter. Men alla dessa utläggningar äro nu så bortglömda som om de aldrig hade funnits till. I denna stund finns det i Ryssland endast regeringens tidningar och regeringens talare. Endast den kan skriva och tala, som lovprisar de ledande klassernas verksamhet. Det är ett misstag att tro att bönderna och arbetarna, i vilkas namn bolsjevikerna regera, på grund härav äga den minsta förmån framför de övriga samhällsklasserna. Liksom förut under den gamla styrelsen äro endast de rättänkande elementen privilegierade, d. v. s. de som utan att knota lyda regeringens befallningar; men de som protestera, de som våga ha en personlig mening, för dem finns nu icke plats i Ryssland, och detta ännu mindre, oändligt mycket mindre än under tsarens välde. Under tsarerna uttryckte man sig på vad vi kalla Aesopus’ språk, men man kunde i alla fall tala utan att riskera friheten och livet. Att tiga var inte förbjudet för någon. Nu är det till och med förbjudet att tiga. Om man vill leva måste man uttrycka sin sympati för regeringen och blomsterströ den. Man kan se varthän ett sådant tillstånd leder: en ofantlig mängd odugliga och samvetslösa människor, som berömma det gör detsamma vem och säga det gör detsamma vad, har stigit upp till det politiska livets yta. Bolsjevikerna veta det mycket väl själva och kunna icke undgå att förskräckas över vad som försiggått. Men de kunna ingenting göra häråt, och ingen annan kan heller göra någonting. De samvetsgranna och dugliga människorna kunna enligt sin natur icke gå i denna slavtjänst. Friheten är för dem lika nödvändig som luften. Detta förstå icke bolsjevikerna.

Jag erinrar mig en dyrbar historia angående mina erfarenheter av bolsjevikerna. En dag förliden sommar i Kiev lämnade mig portvakten i vårt hus ett stort grått kuvert med utanskrift: Till kamrat Sjestov. Jag förstod att det var kallelse till en sammankomst. Jag bröt det. Det var rätt gissat. Man inbjöd mig till en sammankomst, där man skulle diskutera ämnet Proletariatets diktatur i konsten. Jag infann mig på utsatt dag och timme. Sammankomsten öppnades av tidningsmannen R., ganska känd i Sydryssland, en storväxt, mager man med ett för den intellektuelle ryssen karakteristiskt ansikte. Han talar med lätthet; man får intrycket av en det fria ordets man. Utan att nämna mitt namn fäster han redan med sina första ord uppmärksamheten på min närvaro och vill tydligen förmå mig att taga till ordet. Men jag begär inte ordet; jag väntar. Diskussionen börjar. En opposition gör sig gällande, naturligtvis i mycket modest form. Skriftställare och tidningsmän taga till ordet. Till och med en känd skald deltager i diskussionen, som helt och hållet rör sig om den fria konstens tema. Slutligen begäres ordet av en representant för jag vet icke vilken militärisk organisation. Det är en liten halt figur med långt svart skägg. Från hans första ord är det tydligt att han är en person utan någon bildning, vida bättre på sin plats i en bodkammare än på konstens område, en av dem om vilka det heter att de inte kunna skilja mellan en staty och en målning. En dylik individ skulle kanske behöva komma till en sammankomst sådan som denna för att höra på och lära sig någonting. Men med det självförtroende, som utmärker okunnigheten och odugligheten, har den gode mannen infunnit sig icke för att lära sig något utan för att förkunna något. Och vad förkunnar han? Detta: »Vi skola med järnhand tvinga skriftställarna, skalderna, målarna o. s. v. att ställa hela sin tekniska färdighet i proletariatets tjänst.»

Talet är otympligt, långdraget, tråkigt, osammanhängande, men det går hela tiden på samma tema: vi skola tvinga denna tekniska färdighet till lydnad, och vi skola använda den för våra syften. Man svarar honom. Jag måste erkänna att jag har svårt att förstå psykologien hos dem som kunna inlåta sig på att besvara så okunniga och vulgära utgjutelser. Han tog åter till orda med det överlägsna och föraktfulla småleendet hos en man som känner sitt värde. Efter honom yttrade sig ordföranden. Denne var, som jag redan omtalat, en övad talare. I ett långt, väl avvägt tal förklarade han att han väl förstod dem som försvarade ett nyligen förflutet, som hade sin skönhet och sitt intresse. Men det förflutna var förflutet, för alltid gravlagt. Den stora revolutionens stormvind hade sopat bort allt det förflutna. Och det var den föregående talaren, den halte svartskäggige, som så livligt hade talat om nödvändigheten att med järnhand bemäktiga sig konstutövarnas tekniska skicklighet, det var han som invigde framtiden. »Själv», sade ordföranden, »var jag för icke länge sedan en beundrare av det femte århundradet före Kristus och den helleniska kulturen. I dag har jag förstått att jag misstagit mig. Revolutionens storm har kullstörtat de gamla idealen.» Han slutade på ett för mig mycket oväntat sätt: »Jag var också en läsare (här följde en rad av för mig mycket smickrande uttryck, som jag förbigår) av Sjestovs arbeten (han nämnde mig vid namn), men där hade också stormvinden» etc.

Jag var icke hågad att taga till ordet, men sedan mitt namn en gång hade nämnts var det mig omöjligt att tiga. Jag yttrade blott några ord: »Det är tydligt», sade jag, »att hur mycket man än talar om proletariatets diktatur, så är det, på detta område som på andra, diktaturen över proletariatet som man söker åstadkomma. Man frågar icke ens proletärerna vad de vilja. Man befaller dem helt enkelt att begagna sig av jag vet icke vilken teknisk prestation, som man ämnar avtvinga konstnärerna. Men om det är sant att proletariatet har frigjort sig, skall det icke lyda eder och skall inte gå ett steg för att betrakta några tekniska prestationer. Det vill, lika väl som ni själva, njuta av de ovärderliga skatterna av de stora skapande andarna på konstens, vetenskapens, filosofiens och religionens områden. Stormen, om vilken ni tala, har kanhända sopat bort och begravt mycket under sanden, kanhända till och med det femte århundradet före Kristus och den helleniska kulturen; det har funnits i historien även andra stormar, som på ett ännu fullständigare sätt hava bortsopat och begravt i sanden just detta femte århundrade. Och efteråt har det kommit människor som ha grävt i denna sand och där letat efter varje än så litet spår av den helleniska kulturen.»

Efter att ha sagt detta gick jag min väg, då jag väl visste att vid denna tid i Ryssland de som sammankallat oss för att diskutera proletariatets diktatur i konsten icke hade behov av några sådana ord. Men vid detta tillfälle så väl som vid andra av samma slag, och även vid läsningen av sovjetistiska publikationer, har det med en obestridlig påtaglighet gått upp för mig, något som jag för övrigt var säker på ända från den 7 november 1917, d. v. s. från ögonblicket för den bolsjevikiska statskuppen, nämligen att bolsjevismen är en djupt reaktionär rörelse. Bolsjevikerna, liksom våra gamla krepostniki (anhängare av livegenskapen), drömma om att sätta sig i besittning av den europeiska tekniken men befriad från varje idéinnehåll. Av idéinnehåll ha våra tsaristiska och bolsjevikiska tjinovniker mer än nog. »Vi sakna blott tekniken, och den skola vi med våld sätta oss i besittning av. Efter att ha fått känna på vad hunger vill säga skola målarna, skalderna och vetenskapsmännen sätta sig att åstadkomma något efter vårt godtycke. Våra idéer och deras begåvning — det är drömmen».

Det är svårt att hitta på något mera befängt. Men det är så det har gått till i Ryssland under 1700- och 1800-talen, och det är så det går till den dag i dag är. Ouppfostrade, odugliga och slöa människor hava vållat den bolsjevikiska regeringen svårigheter och ombildat till karikatyrer vad som hos dem ursprungligen var bäst och värdefullast. Röster nedifrån vråla i alla gathörn vanvettiga och vulgära ord, och de ljusblåögda ideologiska bolsjevikerna förvånas och bedrövas över vad som händer och fråga varandra, hur det kommer sig att allt som finns i Ryssland av skamlöst pack, allt det lumpnaste och tarvligaste slutit sig till dem och varför de ha så få män av heder vid sin sida.

Det var samma förvåning som Nikolaus I lade i dagen, då han såg »Revisorn» av Gogol spelas. Men det påstås att Nikolaus I i alla fall hade sina egna fel klart för sig. Han lär vid skådespelets slut ha sagt: »För att vara en komedi är det en god komedi. Var och en stjäl någonting och jag mer än någon annan.»

Man berättar visserligen att Lenin offentligt sagt, att bolsjevikerna hade gjort en rännstensrevolution. Men förhåller det sig så? Har han verkligen uttalat dessa ord? Jag har icke kunnat finna bekräftelse härpå. I varje fall se non è vero è ben trovato: varje åtgärd av den bolsjevikiska byråkratien bär den servila pöbelaktighetens prägel.

6.

Säkert är att böndernas och arbetarnas regering medvetet eller omedvetet gör allt vad på den ankommer för att komma till att utöva diktatur över proletariatet. Och för övrigt kan det icke vara annorlunda, såsom varje europé kan inse. Jag vet blott allt för väl, i vilken fattigdom de ryska bönderna och arbetarna levde; olyckligtvis veta de bolsjevikiska ideologerna det icke (de rucklare, som i stora massor hakat sig fast vid bolsjevikerna, veta det däremot). Orsaken till detta elände måste man framför allt söka i vårt lands politiska styrelse. Där varest det icke finns frihet (det är nödvändigt att för ryssar oavlåtligen, i tid och otid, upprepa detta, som eljest tyckes vara en självklar sak), där kan det icke uppkomma någonting som är av värde för människorna på jorden. Blott det gamla Rysslands inbitna krepostniki och deras likar i det föregivet förnyade Ryssland kunna leva i okunnighet om en så självklar sak. Jag kan med visshet försäkra, att den 7 november 1917 kan betraktas som dagen för den ryska revolutionens sammanstörtande. Bolsjevikerna hava icke räddat utan förrådt arbetare- och bondebefolkningen. De klingande fraserna förbli fraser, och verkligheten förblir verklighet. Det angelägnaste för den ryske arbetaren och bonden, och likaledes för den intellektuelle ryssen, var att få namn av medborgare. Det borde stå klart för honom att han icke var en träl, föremål för varje maktägandes ringaktning, utan att han ägde rättigheter, heliga rättigheter, som det var hans plikt att försvara för egen del och som alla hade att försvara för varandra. Det var, som alla veta, detta som den provisoriska regeringen under sina första dagar proklamerade. Men de mänskliga och medborgerliga rättigheterna, de rättigheter som det olyckliga landet sekel efter sekel hade åstundat, hava stannat på papperet. Några månader därefter hade det gamla godtycket åter kommit i gång. De dekret och proklamationer, varmed bolsjevikerna översvämmat Ryssland, hava av folket uppfattats som uppmaningar till övervåld och plundring: »Tag vad ni kan och så mycket ni kan! Sedan blir det för sent.»

Det är svårt att ge en föreställning om det plundringsraseri, som från fronten har spridt sig över Ryssland. Soldater i hundratusental återvände hem med säckar fulla med byte. Man begav sig i väg så hastigt som möjligt för att ej gå miste om det gynnsamma ögonblicket. De stora orden om solidaritet, om de internationella problemen, av vilka bolsjevikernas publikationer överflöda, begrep ingen. Folket är övertygat om att i dag som i går det icke är rätten utan styrkan som råder. Blott den som själv tar för sig skall äga någonting — och man har tagit för sig utan skrupler. Plundringarna ledsagades av mord och grymheter. Endast få brydde sig om att arbeta. Varför överlämna sig åt ett besvärligt arbete, när det är så lätt att bli rik utan möda?

I atmosfären av inbördeskrigets ömsesidiga rovlystnad slocknade de sista gnistorna av tro på möjligheten att uppnå »sanningen på jorden», då denna sanning framstod som en tom inbillning. I småstäderna och på landet föll makten i händerna på brottslingar och uslingar, som sökte dölja sin varghunger under fraser, som manade folket att tillintetgöra de borgerliga.

I Petrograd och i Moskva, där det vid sidan om banditer och skälmar fanns människor som uppriktigt trodde på ordets allmakt, hänger man sig åt ett oändligt svammel om det kommande paradiset. Paradiset försvann tydligen mer och mer i framtidens töcken. Det som nu finns, det är hungern, det är kölden, det är farsoterna, det är slutligen det alltjämt växande inbördes hatet. Och det finns ej längre klasser av besittande och icke besittande. Den uthungrade arbetaren hyser samma hat till borgaren och till sin egen kamrat, som har haft förstånd eller tur att komma över ett brödstycke eller ett fång ved för sin hungrande och frysande familj. Men där hatet framträder med en alldeles särskild skärpa, det är mellan stad och landsbygd. Landsbygden har avsöndrat sig; den vägrar att dela med sig av vad det vara må åt den hungrande staden. Arbetarnas och böndernas regering har gjort förtvivlade ansträngningar för att finna någon modus vivendi för arbetarna och bönderna. För att bemäktiga sig böndernas bröd måste man till landsbygden skicka militära straffexpeditioner, som ofta återkommo icke blott tomhändta men med förlust av hälften eller tre fjärdedelar av manskapet. Var och en, som har följt med låt vara blott i den bolsjevikiska pressen, vet att i själva verket bolsjevikerna aldrig ha behärskat Ryssland. Deras välde har varit begränsat till de stora städerna, vilkas befolkning, bragt till lydnad genom blodigt skräckvälde, mer eller mindre tyst fördrog sitt öde. Men till landet, d. v. s. till nio tiondelar av Ryssland, har bolsjevikernas välde icke sträckt sig. Det levde sitt liv för sig dag för dag utan att underordna sig någon central auktoritet. Bästa beviset på hur liten auktoritet den bolsjevikiska regeringen åtnjöt på landet finner man i en del artiklar i Kiev-tidningar av den ukrainske förplägnadskommissarien Schlechter, en man som är de kommunistiska idéerna mycket hängiven, men för övrigt, det måste jag tillstå, slö och oduglig. Hans långa och omständliga artiklar hava under två månader nästan dagligen stått att läsa i den lokala pressen. Denne man skrev icke, han skränade, alltid detsamma: »Landsbygden ger oss icke bröd, ej heller ved, ej heller spannmål. Den ger oss ingenting. Arbetare, om ni icke vilja dö av hunger och köld, beväpna er och gå till strids mot landsbygden, annars skola ni aldrig få någonting».

Om någon annan hade fört detta språk, skulle man misstänkt att han varit provokatör. Men Schlechter står utanför varje sådan misstanke. Sanningen är att han, kosack till härkomsten oaktat sitt tyska namn, icke kunde förställa vad han innerst kände och tänkte. Det som var i hans huvud utgick ur hans mun. Jag tror att om hans kamrater varit uppriktiga skulle det längesedan varit uppenbart, att arbetarnas och böndernas regering icke förstått att vinna varken arbetarnas eller böndernas sympatier och att de kommunistiska idéerna, hurudana de nu må vara, icke möta någon anslutning i befolkningens breda lager. Den gamla bourgeoisien har visserligen inte kunnat hävda sin ställning, den är slagen till marken. Men, jag återkommer därtill, bourgeoisien i Ryssland är icke blott icke död, den har tvärtom i styrka och antal nått högre än någonsin. På samma gång ha de bolsjevikiska metoderna att tillvarataga den ryska själens dyrbara intressen ännu en gång visat att de, som fruktat att Ryssland skulle råka ut för den småborgerliga lycka, varav Europa njöt före kriget, och att dess söner skulle ställas ansikte mot ansikte med himmelriket på jorden, i sanning oroat och ängslat sig förgäves. Enligt de upplysningar, som ingå från Ryssland, har man där en obligatorisk arbetsdag på tio till tolv timmar, ackordsarbete, militärbevakning över arbetarna o. s. v. Det är helt naturligt. Liksom bonden icke vill giva sitt bröd, vill arbetaren icke giva sitt arbete. Men det behövs mycket bröd och mycket arbete. Det återstår då blott en utväg: det måste finnas å ena sidan privilegierade klasser, som själva icke arbeta men som genom förskräckliga och oundkomliga medel tvinga de övriga att arbeta över måttet av deras krafter, och å andra sidan människor utan privilegier, utan rättigheter, vilka utan att spara sin hälsa och sitt liv måste förrätta arbetet i det helas tjänst.

Detta är vad bolsjevismen medfört för bönderna och arbetarna, åt vilka den givit så rika löften. Jag behöver icke tala om vad den medfört för Ryssland: det veta vi alla.

De bolsjevikiska ideologerna ha ännu ett argument: det sista. »Ja», säga de, »vi ha icke kunnat ge något åt de ryska arbetarna och bönderna, och vi ha ruinerat Ryssland. Men det kunde icke gå annorlunda. Ryssland var ett allt för efterblivet land, och ryssarna äro alldeles för okultiverade för att kunna omfatta våra ideer. Men det är inte fråga varken om Ryssland eller om ryssarna. Vår uppgift är större. Vi vilja vända upp och ned på västerlandet, tillintetgöra den småborgerliga andan i Europa och Amerika, och vi skola underhålla branden i Ryssland ända till dess elden omfattar även våra grannar och från dem sprider sig över hela världen. Detta är vår förnämsta uppgift och största dröm. Vi skola skänka Europa idéer. Europa skall ge oss sin teknik, sin arbetsskicklighet, sin organisationsförmåga, o. s. v.»

Detta är bolsjevikernas ultima ratio. Vad är det värdt?

7.

Under min långa vistelse i de trakter, som befinna sig i bolsjevikernas våld, har jag lagt märke till ett rätt egendomligt förhållande. Det var helt unga män eller också personer med svag begåvning som säkrast anade och förutsågo händelserna. De till mognare ålder komna och de intelligenta misstogo sig däremot alltid i sina förutsägelser. De trodde att Ryssland icke skulle stanna länge i bolsjevikernas våld, att folket skulle resa sig, att de bolsjevikiska arméerna skulle smälta som snö för solen vid första mötet med en mer eller mindre väl organiserad armé. Verkligheten har kommit de intelligenta och erfarna människornas förutsägelser på skam. Denikin hade åstadkommit någonting liknande en armé och hade med stor snabbhet ryckt fram ända till Orel, men ännu snabbare ha bolsjevikerna kastat honom tillbaka ända till Svarta havet. De unga och de svagare begåvade hava här visat sig vara goda profeter. Och nu, när man försöker blicka in i framtiden, frågar man sig: På vilka skall man tro, på de intelligenta eller de ointelligenta? De intelligenta utgå från den synpunkten att människorna och folken i sina handlingar nödvändigt måste ledas av sina livsintressen och att de instinktivt känna vad som är nyttigt och skadligt för dem. För dessa var det tydligt att bolsjevismen var fördärvlig och att den skulle utmynna i olyckor, i hunger, köld, slaveri och allsköns elände. Följaktligen, säga de, kan den icke räcka länge. Den kan hålla sig i veckor, kanske i månader, och den kommer att upphöra av sig själv. Men redan hava två år förflutit, snart blir det tre år, och bolsjevismen består alltjämt. Den består trots hunger, köld och farsoter. Det är således inte det sunda förnuftet som leder människorna? Och vår poet, som var bekymrad över att tsaren inte var helt och hållet fördriven ur ryssarnas huvuden, skulle han ha misstagit sig?

Men, kan man invända, ryssarna kunna vänja sig vid elände, vid godtycke och vid allt vad det vara må. I Ryssland är det de unga och dumma som se rätt. I Europa är det annorlunda.

Är det verkligen annorlunda? Jag skall för min del icke våga försöket att profetera. Vi leva nu i ett tidevarv, då det nästan är omöjligt att draga några slutsatser, om man icke har annat än sitt sunda förnuft till vägledning. Jag kan icke rättfärdiga den ryska bolsjevismen. Jag har redan sagt, och jag är färdig att upprepa det, att bolsjevismen har förrådt och förstört den ryska revolutionen och utan att själv göra sig reda därför lämnat fritt spel åt den ömkligaste och mest motbjudande reaktion. Men äro då bolsjevikerna de enda som gått ända till ett sådant självmord? Se närmare på vad som har tilldragit sig under dessa senaste år! Nästan alla ha gjort vad de allra minst hade bort göra. Vem har förstört den monarkiska idén? Hohenzollrarna, Romanovarna och Habsburgarna! På dagen för krigsförklaringen uppstod det ett rykte i Berlin att kejsar Wilhelm hade sändt Nikolaus II följande telegram: »Inställ mobiliseringen! Om ett krig uppstår mellan oss, kommer jag att mista min tron, men du kommer också att mista din.» Kanhända har ett sådant telegram aldrig avgått. Men i sådant fall har den som gav upphov åt ryktet visat sig vara en profet. Och den mest förbittrade fiende till den monarkiska idén skulle aldrig ha kunnat hitta på ett säkrare sätt att tillintetgöra monarkien i Europa. Om icke Hohenzollrarnas, Romanovarnas och Habsburgarnas förnuft hade varit förmörkat av jag vet icke vilken fiendtlig besvärjelse, hade de bort kunna förstå att deras dynastiers vitala intressen bestämt fordrade icke fiendskap dem emellan utan tvärtom den närmaste, uppriktigaste och obrottsligaste vänskap. Nikolaus I förstod det förträffligt, då han skickade ryska soldater för att undertrycka de ungerska revolutionerna. Alexander III förstod det också. Under hans regering bestod trekejsarförbundet vid sidan om den franskryska alliansen. Men 1914 kastade sig de europeiska monarkerna över varandra till förmån för demokratien i det västra Europa, vilken de avskydde mer än något annat. Det är tydligt att de drabbades av någon hemlighetsfull ofärd, och ordspråket ingen undgår sitt öde har här sin fulla tillämpning. Människor och folk göra allt för att störta sig i undergången — om deras stund är kommen.

Numera torde det vara klart för alla, både för tyskar och icke tyskar, att om det över huvud taget fanns några intressen, dessa fordrade vad som helst utom kriget, och att kriget var raka motsatsen till alla människors alla intressen. Om tyskarna hade nedlagt de omkostnader och den energi, som de ställde i krigets tjänst, på konstruktiva i stället för destruktiva uppgifter, skulle de kunnat omdana sitt fädernesland till ett jordiskt paradis. Man kan säga detsamma om de övriga folken. Kriget har kostat fantastiska summor: mera än en billion francs. Och jag talar ändå icke om alla dem som stupat, om de förstörda städerna o. s. v. Jag upprepar det, om de ledande kretsarna, som höllo i sina händer sina länders och sina folks öden, hade kunnat uppnå samförstånd med varandra och i fem år tvinga folken att arbeta med samma självförsakelse och samma envishet på att uppnå positiva mål, skulle världen ha förvandlats till ett Arkadien, där det i denna stund icke skulle finnas andra än lyckliga och rika människor. I stället ha människorna i fem år sökt förgöra varandra, de ha förskingrat de hopade förmögenheterna och bragt det blomstrande Europa till ett tillstånd, som stundom kommer oss att tänka på medeltidens mörkaste perioder. Huru har detta kunnat hända? Hur kom det sig att människorna med ens förlorade förståndet? Jag har blott ett svar härpå, och detta förföljer mig från krigets första dag. Jag befann mig då i Berlin på återväg från Schweiz till Ryssland. Jag blev tvungen att göra en omväg genom Sverige upp till Haparanda och sedan genom Finland till Petrograd. I Tyskland fick jag naturligtvis läsa endast tyska tidningar, och ända till min ankomst till Petrograd var jag tvungen att följa med händelserna i tyska tidningar, enär jag icke behärskade något skandinaviskt språk. Huru stor blev icke min förvåning, när jag fann att de ryska tidningarna upprepade ord för ord vad som stått i de tyska. Man blott bytte om namnen. Tyskarna förebrådde ryssarna deras grymhet, deras egoism, deras blindhet o. s. v. Ryssarna sade detsamma om tyskarna. Detta gjorde ett djupt intryck på mig, och jag kom genast att tänka på den bibliska berättelsen om språkförbistringen, ty detta var verkligen Babels torn. Människor som ännu i går arbetat tillsamman på ett gemensamt verk, som byggde på den europeiska kulturens jättelika torn, som de gemensamt hade planlagt, upphörde i dag att förstå varandra och drömde i sitt raseri blott om att förstöra, sänka i havet eller i ett ögonblick förvandla till stoft allt som de under sekler hade åstadkommit med tålamod och ihärdighet. Man kunde tycka att hela världen hade föresatt sig att realisera de ovan omtalade ryska författarnas ideologiska tankegång, vilka tagit till sin uppgift att hindra förverkligandet av himmelriket på jorden och bekämpa Västeuropas småborgerliga anda.

Kejsarna sutto ännu stadigt på sina troner, men på ett ögonblick, liksom genom slaget av en trollstav, hade de fördrivits ur människornas huvuden. Jag vet att utläggningar av detta slag icke äro på modet nu för tiden och att historiens bibliska filosofi icke har mycket att säga den moderna anden. Jag vill inte heller hålla mycket på det vetenskapliga värdet av den förklaring som jag föreslår. Må man upptaga den endast som en symbol! Men denna symbol ändrar ingenting i saken. Det kvarstår ett obestridligt faktum, att människorna 1914 förlorade förståndet. Kanhända Herren i sin vrede förbistrade folkens tungomål, kanhända hade det naturliga orsaker, men på ena eller andra sättet hava människorna, det tjugonde århundradets kultiverade människor, utan något motiv dragit över sig oerhörda olyckor. Monarkerna hava dödat monarkien, demokraterna hava dödat demokratien, och i Ryssland döda socialisterna och revolutionärerna — och hava redan närapå dödat — både socialismen och revolutionen. Vad skall därefter hända? Är det slut på förblindelsens period? Har Herren upphört att i sin vrede förgöra människorna? Eller skola vi ännu länge leva i ömsesidigt oförstående och fortsätta självförstörelsens fruktansvärda verk?

När jag var i Ryssland, upphörde jag aldrig att göra mig denna fråga, och jag visste icke hur jag skulle besvara den. I Ryssland fingo vi knappast se utländska tidningar, och i de ryska tidningarna stod ingenting annat än nyheter och sensationsrykten, som varken voro bekräftade eller grundade. Men vårt allmänna intryck var att Europa snart skulle ha kommit över det värsta och att det kanske skulle på ett hederligt sätt höja sig ur sin svåra belägenhet. Det tycktes mig med andra ord att i Ryssland Herren hade lyckats att liksom i Bibelns längesedan förflutna tider förbistra språken och fullständigt återföra människorna till vildarnas ståndpunkt, under det att i Europa människorna hade hejdat sig i tid, hade tagit sitt förnuft till fånga och, trotsande Herren, åter gripit sig an med tornbyggnaden, eller för att icke uttrycka mig i liknelser utan i klara och tydliga ord, att alla de riktigt ryska ryssarnas drömmar om att vända upp och ned på Europa skulle stranda på dess traditioner, på dess sunda och solida politiska, ekonomiska och sociala fasthet.

Hade jag rätt?

Efter min korta vistelse i Västerlandet är jag inte tillräckligt inne i förhållandena för att kunna kontrollera mitt omdöme. Men frågan är ställd, synes det mig, så som den bör ställas. Jag är övertygad om att bolsjevismen, vilken den ryska socialismen betraktar som sitt eget verk, är ett verk av krafter som äro fiendtliga mot alla idéer om framsteg och social organisation. Bolsjevismen har börjat med att förstöra, och den är ur stånd till annat än att förstöra. Om Lenin och de av hans kamrater, vilkas samvetsgrannhet och osjälviskhet stå höjda över alla misstankar, vore nog klarseende att förstå att de själva blivit leksaker i historiens hand, som med deras egna händer leder planer fullkomligt stridande icke blott mot socialism och kommunism utan mot varje möjlighet att för flera årtionden på något sätt förbättra de förtryckta klassernas belägenhet, skulle de förbanna den dag, då ett gycklande öde satte makten över Ryssland i deras händer. Och de skulle för visso också förstå att deras dröm att vända upp och ned på Europa — om den någonsin läte sig verkställas — skulle utgöra icke socialismens triumf utan dess undergång och skulle leda till de förskräckligaste olyckor för de av lidanden uppgivna folken.

Men det är tydligt att det icke är Lenin givet att se detta. Ödet förstår på ett underbart sätt dölja sina planer för dem som det icke vill anförtro dem åt. Det har gäckat monarkerna, det har gäckat de ledande klasserna i Europa, det har gäckat de ryska socialisterna, som icke äga någon kännedom om regeringsangelägenheterna. Är det Västerlandets öde att falla offer för sina illusioner och drabbas av Rysslands lott, eller har ödet redan fått nog av mänskliga lidanden?

Endast framtiden kan besvara denna fråga — och kanhända en icke avlägsen framtid.

I Ryssland förutsäga de unga och de mindre begåvade med visshet, att bolsjevismen skall utbreda sig över hela världen.

1. Utomordentliga (domstolar).