Hvad vinet gör ondt och hvad vattnet gör godt
Är satsen jag tänker försvara:
En sanning, som den sig en hårpung har fått
Får följande dagen erfara.
Hur lycklig gick Adam med Eva vid Phratt.
När de drucko vatten vid floden!
Se'n fan, skapt som rankan, dem spelat ett spratt,
Kom synden och spetsglas i moden.
På fingrarne vet ju hvar bibelfast själ,
Att vinet förslöar vår tanka;
Att krogar ej funnos, att ingen var träl,
Förr'n Noach planterat sin ranka;
Att Loth var anständig, så länge han fann
För godt att blott vatten förtära,
Men fick ej af döttrarne vin, förrän han
Gick mågarnes rätt något nära.
Historien vittnar om kungar ännu,
Som gått öfver floder på pråmar;
Men en har ej drunknat i vattnet, mot sju,
Som drunknat i mjödkar och åmar.
När Nero i ruset med eldbranden for
I Rom, att förödelse bära;
Hvad vinet gjort skadan ofanteligt stor,
Om Tibern ej varit så nära!
Ej någonsin vattenflöd störtat omkull
Vinstockarne uppå Madeira,
Om egarn, i stället att supa sig full,
Gjort aflopp och diken med mera.
Nu stanna soldater vid Stortorgets pump,
Att vatten åt bindmössor hvälfva;
Om, posito, vattnet blef vin af en slump,
De pumpade allt i sig sjelfva.
Ett medel du eger att pröfa din vän;
Att honom med vatten traktera;
Ty om han får vin och han kommer igen,
Så är det blott för att få mera.
Drick vatten, och blodet omlöper så qvickt;
Drick vin, så får näsan karbunklar.
Det ger hemorrhoider, podager och gikt,
Förnuftet och synen fördunklar.
Sätt vin för poeten, han rimmar en skål;
Vid vtten, för priset han qväder.
För sångarn sätt vin, och hans stämma blir skrål;
Vid vatten melodiskt han gläder.
Gif statmannen vin, och han glömmer vårt väl;
Gif vatten och planen blir redig.
Låt pöbeln få vin, den gör buller och gräl;
Gif vatten, den håller sig sedig.
Gif bikfadern vin, och han går med sin hjord
Att dansa kring gyllene kalfven;
Gif vatten, och han skall förkunna Guds ord,
Så att det ger genljud i hvalfven.
Gif älskaren vin, han från schal till schal
Skall flyga en pockande fjäril;
Gif vatten, så håller han, trogen sitt val,
I äro vårt svgare käril.
Hvad vinet gör ondt och hvad vattnet gör godt,
Var satsen jag skulle försvara:
En sanning, som den sig en hårpung har fått,
Kan följande dagen erfara.
Ve en, som sin dyrkan åt vinguden ger!
Ty han blir oformligt bedragn,
När vattnet, att hämta sig, tar sitt qvarter
I bröstet och benen och magen.
