Om våren.
Vak upp, mitt hjärta, prisa Gud,
nar nu så herrligt vid hans bud
all jorden sig förnyar!
Nu löfvas skogen åter grön,
nu spegla sig i klara sjön
de ljusa morgonskyar.
Vindens sus,
bäckens brus,
hafvets dyning,
dagens gryning,
lärkans tunga,
alla Herrens nåd lofsjunga.
Förgången är den mörka natt,
och vinterfrost med dvala matt
ej jorden mer betäcker.
Uppstånden är Guds sköna sol,
som smälter snön vid öde pol
och allt till lif uppväcker.
Gud ske pris,
som så vis
ljuset tänder
och oss sänder
så af höjden
återsken af påskafröjden.
Uppstånden är vår Herre Krist!
All jorden prise nu förvisst
uppståndelsen och lifvet.
Den vida världen fröjde sig
åt löftet, som evinnerlig
är i Guds ord oss gifvet.
Kristus lagt
dödens makt
sig till fota
att oss bota
af stor vånde:
Kristus ock i oss uppstånde!
Som nu i fägring vakna opp
naturens lif och mänskans hopp,
så skall oss Gud uppväcka
från denna världens natt och strid
att oss med salighet och frid
i himlen öfvertäcka;
där ej vår
mer förgår,
där ej anden
mer i banden
suckar fången,
ty hans träldom är förgången.
