Hvem har dig lärt, min vackra Clara,
Så rak och förbehållsam vara?
Om jag din halsduk rör, om jag blott stjäl en kyss,
Straxt gör du väsen som en ryss!
Din blick du så förfärligt väpnar
Så att jag nästan alltid häpnar,
När jag ej brister ut i skratt –
Vår Herre vet hur det är fatt ...
Men i din korta kjol, med bjefs och flor garnerad,
Och med din lilla skälmska hatt
Det förefaller mig så löjligt och besatt
Att du vill vara respekterad.
Nej, lyd mitt råd, min lilla vän,
Benöj dig nu med kärleken –
Och tids nog kommer sen respekten,
Då du får bära tur och heta tant i slägten!