Vi är inte ensamma, min älskade.
Det står objudna gäster i dörren
och det smäller av stövelklackar i golvet.
Det visslar som av granater i mörkret
och närmare än krevaderna
hörs arkebuseringsplutonernas salvor.
Vi är inte ensamma, min älskade.
Ser du majoren,
stram i sin uniform,
säker på sin makt.
I det civila bankkamrer,
nu under ståndrätten
dömer han till döden.
Han står tätt invid oss i natten
och det trampar av tunga stövlar genom rummet.
Men vi är inte ensamma, min älskade,
miljoner människor står bredvid oss,
och ur de djupa nätterna
växer de klara dagarna.
Obrytbar är vår enhet.
Vi är inte ensamma, min älskade.
