Vid Insjön

Vid insjöns strand badade en ung flicka sina hvita fötter. Yrande perlor stänkte skimrande omkring henne, der hon satt skrattande och plockade i det glittrande vattnet. Hastigt slöt hon sin glada lek, och det lilla hufvudet sjönk med ett uttryck som nästan liknade tankfullhet ned mot den nu alldeles stilla hvilande vattenspegeln.

Åter log hennes öga och åter framskymtade hennes perlhvita tänder då läpparna åtskildes af ett leende af välbehag, i det hon säg sin bild så nära i vattnet.

”Sjöfru du, Sjöfru du,” ropade hon bort öfver den blånande sjön, och från fjerran svarade henne liksom med hotande röst ”du, du”.

”Ja, ja, du är stolt, du”, gycklade åter den femtonåriga, och likväl måste du smycka dig med siden och perlor och lyckas knappt ändå att fånga en yngling; men om du, om än tio ville fånga min mörka lock, om än tjugu ville kyssa mina hvita fötter, jag skulle blott skratta åt dem, springa bort och vara fri – fri!” De sista orden utropade hon med hög röst och ur fjerran svarade ”fri, fri”, från alla klippor och hällar, till dess de slutligen liksom trötta att upprepa orden, småningom upphörde att svara hvarandra och det sista ”fri,” bortdog helt sakta susande öfver vattnet.

Dock längst bort, der insjöns vatten smalnande inträngde mellan de höga klipporna, på hvilka granarne fästade i branten tycktes i fyra till fem rader vexa äfven hvarandras toppar, så att solens öga endast vid middagstiden kunde se ned i Kattelusten Hautas botten, rörde sig en hastigt uppbrusande stormvind, och i snabb fart ilande öfver sjön, medförde den ett moln af sand och afbrutna trädgrenar.

Men skrattande i glädtigt öfvermod ropade åter den unga: ”Ja susa du, susa du” och sjungande med klar röst fortsatte hon:

Tro ej att gossen den fria skall fånga!

Fåglarnas sång och blommornas ånga

Dem blott, men ynglingen ej, vill jag älska – –

Men nu afbröts hon af den förbi henne ilande stormvinden, hvilken spred en isande kyla öfver hela hennes varelse, i hennes bröst kändes en stickande smarta och några droppar blod föllo öfver hennes läpp med en besynnerlig klang ned i vattnet.

”Hu” ryste den unga flickan, ”hvad är detta, icke ville jag dock dö!” På afstånd upprepades ännu från klippa till klippa ”älska, älska”, än saktare än hårdare, då nu de närmaste klipporna redan upptogo det sista ordet ”dö”, och så, under det i fjerran ännu susade ”älska älska”, svarade i närheten ”dö, dö”, ännu en stund, till dess det första ordet upphörde att ljuda, och endast ”dö, dö, dö”, ännu en stund skållade kring nejden, blandadt af stormhvirfveln, till dess begge på en gång bortdogo fjerran, och allt åter var lugnt och tyst.

Men den stickande smärtan qvardröjde i bröstet, och läkaren sade: ”Var lugn och allt är snart bra åter. Men,” tillade mannen med det hvitnade hufvudet, ”akta lilla hjertat, flicka, hetsigt för ej bloden svalla i hennes ådror, om hon vill lefva. Fly kärleken ännu; döden lurar bakom den.”

”Tack, tack, Doktor”, ropade den unga och sprang skrattande bort, ”får jag lefva tills jag blir kär, så lefver jag till domedag”. Snart kom hon dock tillbaka, smög sig till den gamle och sade: ”Icke förråder ju Doktorn mig? söta, goda Doktor, tala ej om för någon att jag är skral. Skall jag nödgas höra allas varningar och allas försigtigheter, så lofvar jag er bestämdt att i pur förtret ej akta mig alls, men får jag bara ha det ensam för mig, så lofvar jag att vara rigtigt omsorgsfull om mig, och Doktorn vet att jag brukar hålla ord”, tillade hon, rätande på sig med en litet stolt min.

”Motsägelseandan”, sade Doktorn leende. ”Nå jag måste väl efter vanligheten åter låta det envisa barnet få sin vilja fram”.

Det hade varit vinter, och åter låg insjön klar och återspeglade de ljusgröna björkarna i närheten och de svarta tallarna och granarna i fjerran. Solen sänkte sig sakta ned vid horizonten, och i den darrande eldstrimma den bildade långsåt sjön, framgled en båt med sakta rodd. Nu sjönk solen alldeles ner, eldstrimman slocknade, på fästet uppflammade lysande färger i rödt och gull. Alla blickar ur båten hvilade på den sköna skimmersynen, endast en yngling sökte ett annat mål för sina. Hans blick trängde brännande in i den unga bredvid honom sittande flickans ögon och obemärkt omslöt hans hand hennes. Glödande jagades bloden ur hjertat opp till hennes kinder och dock kändes hjertat så fullt, så varmt; men i det samma fann en blodstråle väg till hennes läppar, och hastigt lutande sig mot vattnet lät hon den försvinna deri, och ingen anade hvad som händt.

Ännu en gång hade vintern bundit sjön och våren åter befriat den; då foro i en liten båt tvenne unga trolofvade deröfver. Ynglingen rodde och lekande satt hans brud midt emot honom. Nu hvilade han på årorna sägande: ”Nej huru långsamt jag än ror, så komma vi dock för snart hem. Jag ville så länge som möjligt äga dig så här, då du så helt och hållet beror af mig.”

”Herrsklystne” svarade flickan leende, men tillade sedan: ”ro ändå att vi komma hem. Ser du det mörka molnet derborta, den andra båten är redan framme, och jag har en gång på denna sjö sett en stormil som lätt kunnat vända vår lilla julle opp och ned. Såg mig, du min egen,” tillade hon efter en stunds tankfull het, ”säg, blefve det dig mycket svårt om jag skulle dö?”

”Hvartill sådana der funderingar. Du har stundom denna tid syftat på dylika”.

”Älskade, jag måste ju säga dig sanningen, för dig vill jag ingenting dölja. Man har varnat mig för kärleken, den skulle göra min död. Men hur kunde jag låta bli att älska dig, och huru skulle jag velat det, om jag än kunnat. Haf tack för din kärlek, för mitt lif, ty den är ju dock mitt lif, om än den vållar min död – Ser du, jag var förmäten och djerf. Men ljuft är att dö för dig, för min kärlek. Skönare hade dock varit att lefva för dig; men lefva utan kärlek, det vore död. Älskade, du sörjer mig ju? Eljest vore det tungt att dö .... men sörj ej för mycket heller, nej, nej, sorg är tung, icke ville jag göra dig någon sorg.”

”Hur talar du så” utbrast ynglingen häftigt, ”hvem plågar dig med sådana spådomar, hvem våger hota med att rycka mig från dig. Nej, nej, det får ej ske!” Och liksom för att försvara henne, slöt han sin arm omkring henne, och i en känsla af outsäglig ljufhet och smärta, lutade flickan sitt hufvud mot hans bröst, under det båten sakta vaggades framåt af vattnet.

”Ack” hviskade hon sakta, ”hvad det är ljuft så. Och flock känn hur mina pulsar slå, hur bloden forssar i mina ådror. Du har märkt att jag blifvit blekare denna tid, och du har uppmanat mig att vara försigtig, och du visste ej huru strängt varnad jag redan var. I dag då du första gången i tydligt uttalade ord sade mig att du älskade mig, då du första gången slöt mig till ditt bröst och första gången kysste mig, då invigdes jag åt döden, det känner jag väl! Älskade slut mig tätt, tätt, till ditt hjerta,” tillade hon ångestfullt, och nu brast en flod af klar blod öfver hennes läppar, brusande for vinden fram öfver sjön och förde hastigt den lilla båten till land; men endast en förbleknad blomma bar ynglingen upp derur öfver de blomstrande blommorna på insjöstranden.